En mygga surrar till synes lojt kring mina ben när jag sitter på sängkanten och skriver i min anteckningsbok innan läggdags.
Jag spanar i lönndom, inväntar hans (det måste vara en han) landning som han verkar förbereda noggrannt.
Så landar han mjukt på hälen, och jag är inte sen, men ändå för sen, att drämma till med handen, och iväg far han med frenetisk energi; runt, runt, det pipande surrandet fördubblat i ljudstyrka. Utan att dra ner på vare sig takten eller pipandet gör han större och större cirklar, sätter sig till slut utom räckhåll uppe på taklisten och kollar på mig.
Och ingen ska komma och inbilla mig att myggor inte har hjärnor nog att fatta när de är en hårsmån från döden, vilket som är minsta säkerhetsavstånd till mördaren och hur ljudlöst de såsmåningom behöver fira sig ner från taklisten när denne mördares uppmärksamhet återigen försvinner in i anteckningsblocket. De smarta djävlarna.
tisdag 8 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Mycket bra, känner igen de små djävlarna.
Haha, bra. Gillar särskilt sista stycket - klockrent i min smak.
:-D, kul och smart skrivet.
Fast är det inte bara honorna som sticks? Har för mig att hannarna dricker nektar eller något annat fredligt.
Strunt i det, välskrivet litet stycke med hög igenkänningsfaktor.
Härligt stycke med massor av humor och hög igenkänningsfaktor.
Åh vad jag INTE längtar efter myggen...
Bra :)!
bra och känner att tiden snart är här.
Tror faktiskt också det är honorna men kan ha fel. orkar inte goggla. Känns som om det kvittar. Fin och med stor verklighet bakom snart ligger vi och följer dom i taket.
Hahaha! Gud, jag hatar myggor, men här fick jag faktiskt nästan en tillgiven känsla till den lilla krabaten.
Hm, fast nu fick jag flashback till de ettriga myggorna i stugans sovrum när man ska sova. Nä - dö ska de. Döda dem alla!
Skicka en kommentar