Jag hatar signaler.
Genomträngande ljud som uppfordrar och tränger sig på, som skriker och skär i öronen.
Eller dova tärande monotona pipanden, som blir en del av min kropp långt innan jag hör dem. Som ligger där som glasskärvor under huden, diffust ömmande.
Elektriska, syntetiska, frekvenssprängda, avskyvärda.
Konstruerade för att störa.
Konstruerade för att hindra att jag försjunker i mig själv, att jag blir ett med stunden, ett med luften jag andas.
Jag hatar dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ja du.
Inte lätt att med ro och stillhet i dagens samhälle.
Bra beskrivet.
Det är svårt att värja sig mot dem, ute bland folk. Där dras man med dem ständigt och måste uthärda.
Här ute bland skogens lummiga grenar tränger de sig på desto mer när de väl hörs.
Man riktigt känner din vidriga motvilja mot dessa inträngande ljud, du fick det verkligen på pränt.
"Som glasskärvor under huden. Ja precis! Bra!
Bra, bra, bra. Favoriter: "tärande monotona pipanden, som blir en del av min kropp långt innan jag hör dem", "som glasskärvor under huden, diffust ömmande", "frekvenssprängda".
Poesi!
Gillade speciellt det där med glasskärvor under huden. Det var riktigt riktigt bra
Oj, ja det var kort och hatiskt, men mycket bra! Och jag vet PRECIS hur du känner. Som många andra... varför finns alla dessa signaler när ingen vill ha dem??
Den här var jättebra.
Det blir tjatigt kanske men glasskärvorna under huden är bra. Fast jag värjer mig mot metaforer.
Skicka en kommentar