Och jag cyklar nerför Rudgatsbacken.
Som vanligt.
Tills det plötsligt går för fort.
Och farten inte går att hejda.
Gatan är blank; kanske vatten men snarare olja.
Glimmar som svett, hal som ett nybonat golv.
Jag håller balansen och bara inga bilar dyker upp i den stora korsningen som jag närmar mig i sken!
Bara jag lyckas behålla balansen.
Så kommer farten såsmåningom avta när backen planat ut.
Jag kommer kunna kliva av cykeln oskadd.
Om jag har tur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Skulle föredra "att kunna kliva av".
Kort, koncis drömscen.
Lite panik får man då man läser, bra skrivet.
Ta det försiktigt, vännen.
*Puh!* Bra! Det jag ville säga har redan sagts ;) Kort, koncist, dessutom ler jag för du fick in panik-temat igen :).
Kan bara hålla med de andra. Pulsen stiger..
Skicka en kommentar