Jag fejar inte.
Det är verkligen inte rätt ord här.
Nej, jag storstädar!
Slänger med ursinnets kraft ut en massa skit.
Ställer saker på rätt plats.
Inte minst skåpet.
Det tyngsta skåpet.
Som jag nu ställt där JAG vill ha det.
Kokar fortfarande men en känsla av frihet ger sig till känna.
Friheten som följer av att uttrycka sin sanning.
Orden som rinner, som återupprättar mig.
Som ger mig tillbaka makten över mitt liv.
Gråter av lycka, gråter av lättnad, gråter för allt som tyngt, bundit fast och tryckt ner.
Känner tacksamhet över min förmåga att skriva när det gäller.
Tacksamhet över att jag vågar skicka det dit, där det hör hemma.
Nu kan jag fortsätta framåt.
Med värdigheten intakt.
lördag 12 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Stark text.
Mycket bra skrivet.
Mhm, starkt.
"Orden som rinner, som återupprättar mig"
Ord som rinner är lite slitet, överväg "Orden som återupprättar mig" bara rakt upp och ner.
Vilken grym styrka i texten! Jag ser dig klart och tydligt
Yes, visa var skåpet ska stå bara. Måste man få göra ibland. :-)
Hittar inte orden för att uttrycka hur starkt jag känner för din text.
Alla: Tack, den kom ur ett verkligt ursinne.
Hanna T: Du har rätt, den formuleringen är en klyscha som jag föll in i, den stämmer inte ens överens med hur den text jag skrev, och som jag i dikten(?) relaterar till, växte fram. Det var mer två steg fram och ett steg tillbaka, ett prövande...Får fundera vilket ord jag vill ha istället. "bygger" kanske.
Kalle: =D
Du har lagt till dig som följare på en blogg jag har övergivit pga av inloggningsproblem. Men du får gärna hänga där om du vill... Uppdateringar från den här bloggen får du dock inte. Och inte från den heller eftersom jag inte längre skriver på den. =)
Ja jag har märkt det. Tänkte precis fråga dig om det. Hur blir man följare till denna?
Nu så.
Skicka en kommentar