Tema: namn

Om man fick en dotter i början på femtiotalet, bara några år efter andra världskrigets fasor, och döpte henne till Solbritt så hade man förmodligen en plan. Man kan med stort fog anta att syftet, helt enkelt, var att lysa upp sitt liv med en liten solstråle. Kan ju låta ack så oskyldigt.
Just den här Solbritt, som jag tänker på, hade, liksom alla andra barn, två vägar att gå, antingen att leva upp till sina föräldrars förväntningar eller att svika dem. Alla som känner henne idag skulle förmodligen ivrigt hävda att hon gick den sistnämnda vägen, säkert i någon slags protest.
Men betänk: Att hon som vuxen är motsatsen till en solstråle behöver inte nödvändigtvis betyda att hon svek sina föräldrars förväntningar, hon kan ha levt upp till dem under uppväxten för att sedan som vuxen svänga som en tung pendel, från den ena extremen till den andra.
Likväl kan man misstänka att hon var sur och otrevlig redan som barn. Att hon var en sådan där pestig unge som rättade alla lekkamrater så fort de öppnade munnen. Som med kritisk blick granskade de som inte var hela och rena. Som skvallrade så fort hon inte fick som hon ville i leken och som aldrig lånade ut sina leksaker eftersom de kunde gå sönder.
Någon gång ska jag fråga henne.