Det var bättre förr

Hon var i provrummet när hon hörde signalen. Den glada trudelutten som kom från hennes väska tog ny sats och upprepade sig medan hennes hand febrilt letade runt bland allt skräp som en väska kan innehålla. Hon kände mobilens kalla släta skal och försökte fumlande vika upp den och hitta rätt knapp att trycka på för att hinna svara. Det hann hon förstås inte. Den här gången heller. Med de provade byxorna i knähöjd suckade hon och studerade displayen.
Fem missade samtal! Oj då. Inte för att det egentligen var ovanligt att hon missade när telefonen ringde; trots att det nu gått ett par år sedan hon gav upp sitt hårdnackade motstånd mot att skaffa mobil så hade hon ännu inte vant sig vid att signalerna som hördes här och där när hon var ute bland folk kunde komma från hennes egen telefon. Men fem missade samtal! Hon kände oron knyta sig en aning i magen och upptäckte samtidigt det lilla gula brevet högst upp på skärmen som meddelade att hon hade ett oläst sms.
Du har ett meddelande från T2-svar. Hon siktade med fingret på den pyttelilla knappen och slog 222:
"Alltså, var det inte idag vi sa?! Varför du vägrar svara vet jag inte men nu har jag fått nog! Nu skiter jag i dig, bara så du vet det." Klick, och den unga mannens röst dog bort.
Nu kanske det låter som om denna något till åren komna kvinna som i detta nu stod i en provhytt på Åhléns med byxorna vid knäna hade en ung temperamentsfull älskare, men det var alls inte fallet. Eftersom hon, så vitt hon kunde bedöma, aldrig förr hört rösten som skrek åt henne via T2-svar drog hon slutsatsen att det måste vara en felringning. Vilket i sin tur kanske innebar att det någonstans satt en ung (eller för all del gammal) kvinna i detta nu och väntade (och väntade) på att den älskade skulle ringa. Kanske hade de bara träffats några gånger och blivit handlöst förälskade. Kanske skulle just detta felringda samtal bli det ödesdigra missförstånd som ledde de tu vidare på skilda vägar i livet.
Hon insåg att hon måste agera. Fick hon bara fram den unge mannens telefonnummer så kunde hon ju ringa och berätta för honom att han ringt fel. Att det inte alls var hans käresta som låtit bli att svara. En lätt match, för visst måste man kunna se vilket telefonnummer de missade samtalen kom från? Hon tryckte på ett av dem; withheld. Vadå withheld? Hon ringde 222 igen för att om möjligt få någon ledtråd där, men icke. Den här gången kunde hon inte ens höra meddelandet. Oavsett hur hårt hon tryckte.
Suckande, och frustrerad, lutade hon sig mot väggen och stirrade med tom blick in i provhyttsdörren. Framför sig såg hon hur de två skulle sörja en tid men sen träffa varsin ny käresta, hur de skulle skaffa barn och hus på varsitt håll. Hur de skulle renovera och dona. Gå på loppmarknader. Och en vacker dag på en sådan råka stöta på varandra och känna att kärleken inte var död.
Aj, aj, aj. Jobbig situation! Kanske skulle det hela leda till två splittrade familjer med två halvrenoverade hus till salu. Allt för att hon inte kunde svara i sin mobiltelefon tillräckligt snabbt.
Å andra sidan...Plötsligt kände hon irritationen börja tillta. Vem fan gör slut via T2-svar??? Det skulle vi aldrig gjort på min tid, tänkte hon och drog resolut upp byxorna.