Om att vara bäst

"Du är bäst, du vet."
"Bäst?"
"Ja, bäst. Det är viktigt att du tänker på det, tänker på det hela tiden."
"Men det är bara det att jag har ont i magen...inget annat..."
"Lyssna på mig nu!" Mamma la sin hand på min axel och tittade mig hårt i ögonen. "Om du inte bryr dig om vad dom säger, eftersom du ju vet att det inte stämmer...det dom säger..." Hon gjorde en paus och såg ut att leta fortsättningen i fjärran.
"Ja, då förstår dom också, så småningom, att du är bättre än dom."
Det kommer de aldrig förstå, tänkte jag när bussen åkte alldeles för fort till skolan. Aldrig, aldrig, aldrig, ALDRIG. Någonsin.

När jag kom hem från skolan stod mamma och hackade lök över diskbänken. Skivor av falukorv fräste ilsket i stekpannan.
"Det stämde mamma, precis som du sa var det. Jag brydde mig inte och då retades dom inte. Precis som du sa."
"Jaså, säger du?" Hon såg förvånad ut, jag är ganska säker.
"Och Mia kom fram och sa att hon tycker jag är bäst."
"Mia?"
"Hon som retas mest, du vet. Hon som la min mössa i toan, om du kommer ihåg."
"Ja, just...hette hon Mia, sa du?"
"Ja, Mia."
"Jättebra."
"Och hon frågade om vi kunde vara någon dag. Fast inte idag. En annan dag."
"Ja, men vad roligt." Mamma tittade upp från lökhackandet, tittade på mig.
"Jag sa ju att du är bäst."