Tema: Hoppa över

Om jag bara kunde få hoppa över de jobbiga grejerna.
Man lever ju bara en gång och livet är kort.
Du vet.
Det är till för att njutas. Man ska må bra!
Helt enkelt.
Jag skulle må mycket bättre, jag lovar.
Om du tog disken, dammsugningen och den övriga städningen.
Alltså, även min del då. Om du fattar.
Jag skulle liksom kvittra hela dagen.
Det är vad jag tror, helt ärligt.
Vara på lattjolajbanshumör mest hela tiden.
Vad säger du?

Tema: Yvig

"Vill ni se en stjääärna, SE på mig!"
   Min faster var inte som andra. Var tredje helg svepte hon in genom vår ytterdörr med dofterna av världen där ute som en sky runt henne. Det var hårsprayen som höll filmstjärnefrisyren på plats, det var den lena minkpälsen i vilken tågresans doft och den kalla vintern dröjde kvar. Det var cigarettlukten; min faster rökte tre paket om dagen, trots att det, enligt mina föräldrars utsaga, var väldigt farligt. Det var parfymer och tjocka lager smink; det var nästan som Hollywood. Fast i Sverige, i en medelstor landsortsstad.
   När hon stämde upp i sång fyllde hon huset med sin whiskeydoftande basröst. Hon tog ett par danssteg och jag och mina småsyskon betraktade henne storögt. Hon var så onormal man kunde bli, föll utanför ramen för allt som kunde sägas vara i gängse ordning, som en sällsynt fågel i skriande fjäderdräkt, och hon hade alltid något spännande att berätta för oss om sin resa, så snart hon hade tvättat av sig tågdammet.
   "Jag satt mittemot en så snygg karl i skägg...", började hon ofta. Hon tyckte om snygga karlar i skägg.
   "Efter en stund frågade han om jag hade en näsduk att låna honom", fortsatte hon och sedan hade det mest intressanta samtal varit i full gång. Det brukade visa sig att han hade franskt påbrå. Min faster älskade franska män. Parrriii, Parrriii, var staden över alla. Staden hon skulle flytta till så snart hon hittat sin fransman.
   Vid middagsbordet åt hon mest av alla. Som en häst, som min mamma irriterat brukade muttra först när min faster åkt hem.
   "Jag äter ju ingenting hemma så jag måste passa på när jag är här", sa min faster och lutade sig tillbaka på matbordsstolen för att ge plats åt den jäsande magen. Sen log hon stort och tittade med plirande ögon på oss barn. Hon älskade oss, sa hon. Hon ville absolut inte ha några egna barn; hon berättade ofta och gärna att hon till och med en gång fått ett läkarutlåtande på att hon var i total avsaknad av moderskänslor. Men just därför var vi så viktiga för henne, förklarade hon. Hennes barn, men bara när hon hade lust.

Min faster hittade aldrig någon fransman och hon flyttade aldrig till Paris. Hon dog ensam med en kropp svårt deformerad av den rökhosta som i decennier höll henne vaken på nätterna. Men det är en annan historia.

Tema: beroende

Visst, jag vill gärna träffa en kvinna. Det skulle vara trevligt att ha någon hemma som blir glad när man kommer hem. Absolut. Vi kunde äta goda middagar tillsammans och dricka vin. Titta på film hemma i soffan.
På somrarna kunde vi åka på bilsemester till Öland. Det gjorde vi när jag var liten och det var faktiskt perfekta semestrar. Vi tältade. Det är en speciell känsla att vakna i tält på morgonen. Man hör allt utanför tältet, som om tältväggen inte fanns. Ändå ser ingen att man ligger där.
En flickvän. Nej, flickvän låter lite för ungt. En kvinna, en fru? Nej, inte en fru, åtminstone inte till att börja med.
Någon man bara kan vara med utan att prata; det pratas alldeles för mycket. Man kan förstå varandra ändå. I alla fall om det är riktig kärlek. Riktig kärlek, men inte sådan som skapar beroende. Hon måste vara självständig. Det är viktigt. Inte beroende av mig för sin lycka.
Men roligt vore det om någon var där när jag kom hem. Någon som frågade hur min dag hade varit och fick mig på gott humör. Som hade dukat så där fint som bara kvinnor kan.

Tema: hudlös

Hur är det mitt hjärta?
Din smärta känns i varje cell i min kropp, och jag vill bara skrika.

Ut min smärta?
För det kanske inte bara är din? Kanske är det även min egen som jag blandar ihop.
Med din.
Kanske är de ihopsmälta inom mig; ett livsprojekt att skilja ditt från mitt.
Vill bara att du ska vara glad. Ett orimligt krav, jag vet.
Men ändå.
Jag fortsätter att bära ditt blödande hjärta.
Till ingen nytta.

Tema: trams

Jag är tramset. Nästan jämt.
Ja, inte när jag är förbannad, då är det allvar.
Men annars.
Trams trams trams trams trams trams, det tar aldrig slut.
Tro mig, jag har försökt bli vuxen. Agera vuxet när det förväntas av mig.
Men det är inte kul.
Och man lever ju bara en gång och sånt.
Så jag fortsätter tramsa.
Tills jag ligger där med näsan i vädret.
Men även då, förmodligen.
Ett dött trams.
Det kommer ligga där i kistan och se särdeles tramsigt ut.
Särdeles tramsigt och snyggt, får man hoppas.

Tema: Ordning

Timmarna går. Varje gång ytterdörren nere i trapphuset öppnas håller hon andan för att höra om det är han. Hans välbekanta steg i trappen. Men klockan är för mycket. Hon vet att han inte kommer komma hem. Hon vet men hon hoppas ändå.
   Skammen. Det värsta är skammen. Trycket över bröstet blir nästan outhärdligt när hon ser att grannarna ser. Att de vet även om de inte säger något. Hon ser det i deras ömkande blickar, de blickar som får henne att vilja slå. Hårt. Döda.
   Om han höll sig undan vore det annorlunda. Om han satt i någon kvart någonstans, ute i skogen, i en lada, varhelst han inte syntes. Men han sitter på torget. Mitt i staden. Tillsammans med a-lagarna, till allmän beskådan.
   Bröstet skriker under trycket. Hon andas långsamt; lugna, djupa andetag. När hon reser sig för att gå fram till städskåpet gungar golvet. Kammen ligger rentvättad på sin plats. Liggande på alla fyra kammar hon mattfransarna på hallmattan. Farmors hemvävda trasmatta vävd i rosenång. Noga, noga kammar hon tills varje mattfrans är separerad från den bredvid, tills de är lika fint ordnade som tänderna på kammen.
   Lugnet sprider sig så sakteliga i hennes kropp. Trycket över bröstet släpper. Hon kommer inte låtsas om något den här gången heller. Grannarna kan tänka vad de vill. Inte med en min kommer hon avslöja sig.
Ordningen är återställd.

Tema: Skratt

I gången med fiskkonserver får hon syn på Bruno Allansson.
"Tjena, tjena!", ropar han trots att det är flera meter mellan dem. Så kanske man hejade förr i tiden, men inte nuförtiden. Nuförtiden hejar man endast lite kort på grannar som man, förutom att de bor, äter och skiter vägg i vägg med en själv, inte har någon kontakt med. Hon är irriterad.
"Hej", säger hon avmätt, men inte snorkigt. Att uppföra sig kan hon. Hon låter blicken följa raden av olika sorters fiskbullar. En sekund senare står han en halvmeter ifrån henne och plirar enerverande med ögonen.
"Du, jag måste dra en fräckis! Den här har du nog inte hört." Hans breda leende avslöjar en rad tänder som sett sina bästa dagar. Hon ryggar lätt.
"Jo, förstår du, det var en kille i fjorton- eller femtonårsåldern, puberteten vet du, som hade en sån här lång fjong haha!" Bruno måttar någon meter med händerna. "Samtidigt som den var så här smal", fortsätter han och visar upp en centimeter mellan tumme och pekfinger.
"Jaha...", säger hon och försöker le. Hon vill inte vara en tråkmåns. Inte ens i hennes oborstade grannes ögon.
"Måste ju va nåt fel på'n, tänkte morsan hans och tog med honom till doktorn. Och doktorn, han tog killen åt sidan och sa...Vet du vad han sa?" Han tittar förväntansfullt på henne och hon bestämmer sig snabbt för att inte ge sig in i någon gissningslek, skakar istället bestämt på huvudet. Oroligt inväntar hon svaret.
"Hörredu, du ska inte göra så här när du onanerar!" Bruno gnider handflatorna mot varandra som om han knådade fram långa tunna degsträngar till bak av kringlor.
Att döma av hans bullrande skratt, som raskt övergår i rökhosta, har han levererat poängen. Hon gör sitt bästa för att skratta med och se ut som att hon förstår vad som är roligt men tar samtidigt sats och ett stadigt tag i kundvagnen för att komma vidare.
"Haha, ja, jag säger då det", säger hon leende, håller andan och tränger sig försiktigt förbi sin granne. "Nu måste jag handla klart!"
Vid grönsakskonserverna börjar hon andas igen.

Tema: Om att fråga

Lasse. Vera försökte tänka sig honom. Med henne.
Han var ganska söt, det var han, men ville hon vara ihop med honom? Och hur skulle hon kunna känna efter nu? När han satt och väntade på svar.
"Jag vet inte. Måste fundera", sa hon och budbäraren suckade. Anne som var kompis med Lasse och som också, lite grann, var kompis med henne. Nu hade han bett Anne att ställa den läskigaste frågan av alla till just Vera: Vill du vara ihop med mig?
Ja! Hon ville vara ihop! Med kanske inte just med Lasse. Och vad skulle hon säga när de träffades första gången efter att det var klart att de var IHOP? Om ingen av dem kom på något att säga, hur pinsamt skulle det inte bli då? Och vad skulle de göra? Vad gör man första gången man träffas när man är ihop? Och HUR gör man? Frågorna stockade sig och förlamade henne. Att bli ihop var omöjligt. Därför att det inte var möjligt.
"Snälla!", lirkade Anne å Lasses vägnar. "Han vill verkligen det. Han är jättekär i dig."
Konfunderad smälte Vera informationen. Jättekär i henne? När hade han blivit det? Bara en gång hade de pratat med varandra sedan de började sjuan. Hon hade frågat honom om hon fick smaka på hans piggelin. Hennes hand hade nuddat hans när hon tog i glasspinnen. Var det då han hade blivit kär?
"Om du blir ihop med Ecke, och vi kan träffas alla fyra." Den plötsliga idén kom ur omöjligheten och var inte så dum.
"Va?" Anne såg överrumplad ut. "Men jag vill inte vara ihop med Ecke!"
Men kunde Vera bli ihop med någon hon egentligen inte ville bli ihop med så kunde väl Anne!
"Snälla!" Vera tittade bedjande på sin kompis. "Vi skulle kunna ha jättekul ihop. Alla fyra."
"Okej då..." Anne suckade och skruvade ovilligt på sig. "Då säger jag till Lasse att du vill vara ihop med honom om jag och Ecke är ihop."
"Och så är vi alltid tillsammans! När vi är tillsammans", tillade Vera med bultande hjärta. Vad hade hon gett sig in på?
"Ja ja, jag säger det till Lasse. Vi ses imorgon."
"Ja...", svarade hon. Imorgon. Om hon inte råkade vara sjuk då.

Tema: Sopa under mattan

   Hon tar bara en bild till slut. Hon ser gammal ut på den men det gör hon på alla bilder nu för tiden. Gammal, rynkig och härjad. Hon förstår inte riktigt, för i badrumsspegeln, när det guldskimrande kvällsljuset faller in genom det lilla fönstret, ser hon helt annorlunda ut. Håret skimrar, det är lyster i hyn och när hon ler ser hon rent av lycklig ut. Man skulle kunna tro att det är något fel på dagens kameror med alla sina megapixlar. För många detaljer kommer i dagern. Hon borde lära sig fotoshoppa, tänker hon och klickar dit profilbilden. För att sudda ut linjerna, de skarpa konturerna. Men fotoshop hör till de marker hon ännu inte utforskat. Hon hinner inte med.
   Ett litet klick och alla som söker på hennes namn kan se hur gammal hon blivit. Att hon blivit gammal, och inte ser ut som tjugo längre. Att hon inte ens hör till de välbevarade, fräscha 48-åringarna. Vilket hon ju egentligen gör, men av någon anledning är det stört omöjligt att fånga det på bild. Det suger till av olust i hennes mage. Vem som helst kan se. Facebook är världens spegel, väl där och du kan aldrig mer gömma dig. Snabbt letar hon reda på "sekretessinställningar" och snabbt, snabbt klickar hon "endast vänner" på rubbet: status, foton, inlägg, familj, födelsedag, ja allt. Hon tar ett djupt andetag. Nu ska ingen kunna hitta henne. Och "vänner", det har hon knappt inga.

På temat strula

Hon är en organisatör. En stjärnorganisatör, faktiskt.
Hon vet allt om att schemalägga städning, boka klipp-, vårdcentrals-, och optikertider, planera matsedel, skriva inhandlingslistor som stämmer överens med livsmedlens placering i butiken, förbereda vad barnen ska ha för kläder påföljande dag, reglera desammas TV-tittande och datoranvändande samt arrangera umgängesliv och uppvaktningar på lämpligt sätt.
Om alla JÄVLA STRULPUTTAR i hennes omgivning bara kunde göra som hon säger, och sluta krångla så förbannat, så skulle hennes liv vara perfekt.

Min dörröppnare

"Är ni lyckliga?"
"Ja, det är vi", svarade jag rekylsnabbt.
"Jag vet egentligen inte vad jag gör här med dig...", lade jag till efter någon sekunds tystnad.
Min blick vilade på hans händer medan jag, som om det vore första gången, begrundade att jag satt här. Med honom.
"Vi har allt. Vårt vackra hus, två fina barn...ja, allt. Och vi älskar varandra. På vårt sätt. Allt flyter på." Fraserna levererades, den ena på den andra, med någon slags självklarhet. De fanns där, leveransklara.
"Ja..., vad gör du här med mig egentligen?", sa han en aning för långsamt för att det skulle kännas bekvämt. För att undgå hans påträngande blick lät jag min egen vila på hans bruna ostyriga lockar som precis snuddade axlarna. De fina, mjuka, lena lockarna. Mina lockar. I alla fall för tillfället.
"Jag vet inte", pep jag och kände mig skyldig. "Jag är ju liksom aldrig nöjd, hur bra vi än har det, Danne och jag. Det känns alltid som att något saknas." Jag tittade vädjande på honom, ville att han skulle förstå fast jag inte gjorde det själv. Förstå att jag behövde honom, att min perfekta tillvaro kvävde mig trots att den inte lämnade något i övrigt att önska, att jag behövde det lilla syre som han gav. Just nu han, en annan gång någon annan.
"Pratar ni med varandra?"
"Ja, det är klart att vi pratar med varandra!"
"Alltså, jag menar om ni pratar med varandra."
Där och då förstod jag inte frågan. Kanske var det därför han gick.

Skrivångest

Jag tycker ju om att skriva, eller hur!? Jag har inte tjatat om annat i över ett år nu. Så vad i helvete vill jag skriva då?
JAG VET INTE!
Nu när jag bäddat som jag vill ligga och förväntas börja med mitt "skrivprojekt" sitter jag här som en idiot och har ingen aning om vad jag vill skriva. Just nu vill jag inte ens blogga för jag skriver så urvattnade, dåliga inlägg att de knappt är värda namnet.
Men skitsamma. Bloggandet är inte viktigt.
Vad ska jag ha som skrivprojekt???
Andra september ska jag påbörja min skrivkurs (som jag tyckte det var så himla kul att komma in på) och redovisa mitt skrivprojekt. Vilket skrivprojekt? Fan, jag vet inte!
Andra september är snart, och tiden fram tills dess har jag massor att göra som inte har ett dugg med skrivande att göra. Ont i huvudet har jag också. Det känns dessutom inkapslat i något som distanserar mig från tillvaron och gör att jag inte kan slappna av. Eller så är det min oförmåga att slappna av som skapar känslan av ett skal. Ett skydd mot allt som stressar mig. Ett skydd som inte funkar dock.
Okej. VAD SKA JAG SKRIVA?
En idé jag haft är att skriva barndomsminnen. Det funkar. Det är något. Som jag kan presentera. Jag har redan skrivit ner en hel del episoder, men tonen varierar, det funkar inte.
Jag skulle kunna inleda med Min födelse som jag skrev här i föregående inlägg. Men sen då??? Jag har ingen aning!
Jag skulle också kunna skriva en berättelse med en ensam man som huvudperson. Det skulle vara spännande, men risken är stor att det skulle bli pannkaka. Jag vet vilken tonen skulle vara, jag vet att jag har den där mannen inom mig men jag vet verkligen inte vad jag skulle vilja med berättelsen. Vart den skulle barka hän och hur den skulle sluta. Men det kanske man inte behöver veta? Jo, om man ska presentera det som ett skrivprojekt behöver man veta mer än det jag vet.
Problemet med barndomsminnena är att jag inte känner för att skriva dem just nu. Och jag vet inte var jag ska börja och hur jag ska skriva. Jag har ingen struktur. Man kanske inte behöver ha det? Jag tycker ju ändå inte om  struktur och skit. Jag hatar struktur. I alla fall när den ska komma först och ligga till grund, så att man sen måste pressa in verkligheten och anpassa den till strukturhelvetet. Jag hatar anpassning.
Jag får väl ta barndomsminnen. Så himla B. Alla är less på att läsa barndomsskildringar. Men mina barn eller såsmåningom barnbarn kanske kommer ha glädje av dem. Kanhända mina barnbarnsbarn. Eller barnbarnbarnsbarn. Jag kanske blir som fucking Shakespeare. Läst om fyrahundra år.

Min födelse

Min egen födelse var inte av det lättare slaget, det var min mamma angelägen om att poängtera. Ett och ett halvt dygn i krystvärkar, jo, det var bland det värsta även barnmorskorna varit med om. På slutet, om det var sista timmarna eller om det var sista minuterna framgick aldrig, låg en barnmorska på mammas mage för att helt enkelt trycka ut mig medan en annan klippte upp slidgården, en decimeter sisådär, för att de skulle få in sugklockan och därmed ut mig. Klippet kändes inte eftersom min stackars mor redan var så bedövad av smärta, men hon hörde det. Det lät som när man klipper i kött.
4580 praktfulla gram stannade vågen på när de väl fått upp mig på den. Min hy var gulaktig av gulsot och mitt mörkt bruna hår var fastkletat i testar på huvudet. Den fulaste nyfödda unge min moster någonsin sett, hade hon upplyst mamma om när hon kom upp på BB för att inspektera mig. Men det var jag förstås inte, förklarade mamma och fnös. Tvärtom; jag var den finaste bäbisen på hela BB-avdelningen. Hon såg alltid nöjd ut vid konstaterandet av detta faktum. Och jag förstod att det var så det var.

Om att begränsa sig till sås

Sedan går jag in på systembolaget. Bara så där. Direkt efter ingången viker jag av åt höger där de små vinflaskorna står vid de stora skyltfönstrena ut mot gatan. Många passerar på trottoaren utanför men det kan inte hjälpas; jag vill ha en liten flaska. Inte en stor.
Hastigt sveper jag över närmaste omgivningen med blicken för att kontrollera eventuell förekomst av kända ansikten, men alla ser påfallande obekanta ut. Ingen ser ut att intressera sig för mig, alla verkar på ett avslappnat och naturligt sätt inbegripna i sitt eget sökande efter dryck. Som om de inte skäms ett dugg. Som om de anser sig ha all rätt att strosa omkring inne på systembolaget och välja precis vad de vill i alkoholväg.
Jag söker snabbt av hyllan med små flaskor vitt vin. Vill bara ta något och fort komma därifrån. Priserna varierar mellan 26 och 52 kr, men pengarna spelar ingen roll. Även 52 kr är en obetydlig summa. Jag tänker att jag vill ha ett europeiskt vin och studerar koncentrerat flaggorna som visar vilket land respektive vin kommer ifrån. Helt idiotiskt är det ju, ur miljösynpunkt, att flyga en massa vin, som i huvudsak är vatten, från andra världsdelar. Så mycket onödiga utsläpp för något så onödigt, och rent av skadligt, som vin.
Italienskt får det bli. Jag greppar en flaska med tilltalande etikett i svart och silver när jag plötsligt ser små tetror. Man kan tro att de innehåller vaniljsås, eller liknande. Som vilken tetraförpackning som helst i mjölkdisken. Jag tar två och går snabbt mot kassan utan att se mig om. Kön är lång och jag känner mig synnerligen obekväm. Hur ser det ut med en medelålders kvinna som köper två tetror vitt vin? Enbart! En som dessutom för dagen ser hemsk och otvättad ut i håret. Mitt hår brukar inte se hemskt och otvättat ut men det kan ju inte folket på systembolaget veta.
Jag kliver ur kön med en ljudlig suck som signalerar att jag glömt något och med några raska steg är jag tillbaka vid skyltfönstret för att ta en halv flaska rött vin. Jag väljer en dyr sort. Den dyraste, och ställer mig sedan åter i kön. Kanske ser det helt naturligt ut att jag står där med mina två vitvinstetror och min dyra halvflaska rött vin. Jag hoppas. Jag hoppas också att ingen jag känner ska poppa upp som gubben ur lådan. Inte för att jag har något att skämmas för, jag är ju inte alkoholist, eller så. Men jag har mina principer, vilket min mycket lilla, faktiskt knappt existerande, umgängeskrets väl känner till. Jag tänker att jag ska säga att jag ska göra rödvinssås om någon frågar. Det är gott. Jättegott. Och vitvinssås.