Tema: Folksamling

Om man ställde hela världens befolkning på Gotland så skulle man få en folksamling där.
Men!
Tänker du.
Det går ju inte!

Jodå.
Om vi tillåter oss att bortse från problemen med alla transporter.

Gotland är 3 miljarder kvadratmeter stort. Vi har en befolkning på vår planet som uppgår till 6 miljarder.
Med andra ord får varje person en halv kvadratmeter att stå på, vilket, för de allra flesta är tillräckligt med plats. (Mät upp en halv kvadratmeter om du inte tror mig.)

Men, det är klart, lite trångt skulle det ju bli.

Tema: Mingel

"Hej!" Hon log och höjde glaset hon höll i handen. Leendet som mötte henne i spegelbilden var tillkämpat,  ansiktet blekt och glåmigt mot den svarta blusen. Hon suckade, ställde ifrån sig vinglaset och knäppte mödosamt upp de små pärlemorknapparna, en efter en.
     Gammelrosa. Inte skrikigt, men ändå lite färg. Hon tog ut den urringade lammullströjan från sin hylla i garderoben. Med en pushup-bh under kanske...?
     "Hej!" Leendet något mindre forcerat, nästan lite Mona-Lisa över det. Bättre, men magen...Hon försökte dra in den samtidigt som hon rätade på ryggen, andningen avstannade. Och valken hängde där över byxlinningen som en present inpackad i rosa fluff.
     "Hej!" Äggskalsvitt har hon ju alltid varit snygg i, vad har hänt? Den vita viscosen föll vackert från brösten ned över magen och rumpan och dolde alla ojämnheter, guldbroderierna glimmade i den skumma hallbelysningen. Total kontrast mot det färglösa tråkiga huvud som stack upp ur halslinningen. Irriterat drog hon tunikan av sig.
     "Hej!", fräste hon och glodde ilsket in i spegeln. Den stora rutiga flanellskjortan hängde och slängde runt hennes kropp. Hon knäppte knapparna, drog på sig stretchjeansen som  utan knot anpassade sig till hennes former och satte upp håret i hästsvans.
     "Tjaba!" Hennes spegelbild ryckte till, skulle hon verkligen ge sig iväg på personalfesten så där?
     Japp, det skulle hon visst.

Tema: Köra fast

Frågan är vad jag ska säga som låter naturligt...?
     Jag kan givetvis inte gå fram och säga:  "Tjena! Du verkar vara en trevlig prick, ska vi gå och ta en fika?"   Nej, herregud, det skulle jag inte ens säga om jag fick betalt. Tjena, är inte min stil. Inte att gå rakt på sak heller.
     Om det var min stil att gå rakt på sak skulle jag nog säga:  "Ursäkta, men jag fick bara en känsla av att det skulle vara trevligt att ta en fika med dig, skulle du kunna tänka dig det?"  Ha, aldrig i livet. Och "trevligt" skulle jag för övrigt inte säga, det låter för präktigt, jag är rockigare än så.
     Men nu skulle jag, som sagt, aldrig gå rakt på sak så det kan ju kvitta vad jag skulle säga då.
     Kanske skulle jag kunna säga något i förbifarten direkt efter passet? "Tufft pass, nu väntar duschen!", till exempel. Fast är det inte lite stalkervarning på en sån kommentar? I så fall får jag definitivt ta bort "duschen".
     Om det inte verkade så utstuderat så kunde jag börja med att hålla kvar blicken en sekund när han tittar på mig. Om det inte verkade så himla desperat. (Och desperat är jag ju faktiskt inte.)
     Jag kanske kan råka stöta ihop med honom i trängseln när alla ska ut ur träningshallen samtidigt? Fast risken är att jag kommer verka klumpig. Såvida jag inte stöter ihop med honom på ett hyfsat smidigt sätt. Men då kanske han fattar. Usch, vad pinsamt.

Tema: Skogen

Jag petar bort två små kottar, lägger mitt sittunderlag på den mossiga stenen och sätter mig ner bland tallarna. En ensam björks gulnade löv fladdrar som guldpengar i vinden, de nuddar lätt ett högt taggtrådsstängsel som markerar gräns mellan skog och skog.
     Närheten till stan är påtaglig, trafikbruset dränker nästan vindens sus i träden och enstaka fåglars kvittrande. En skriker till, som för att överrösta. En mygga surrar till i mitt öra.
     Vid mina fötter breder blåbärsris med gulnande blad ut sig i den barrbeströsslade mossan. Här och där sticker enstaka gröna lingonkvistar upp med sina mörkröda bär, som för att påminna om att det snart är jul. Ormbunkarna är på väg att skrumpna ihop för vintern, en del skiftar ännu i gult men de flesta är bruna och trötta. Resterna av en stubbe syns mitt ibland dom, nästan helt klädd i havsturkos lav, endast en mörkbrun fläck vittnar om det ruttnande träet därunder.
     Myggen tätnar, ryktet har gått. Här har någon satt sig helt stilla, hon viftar inte ens, raspar bara med penna i ett block! Det sticker till på min hand och jag är snabb; den lille får sitt livs sista flygtur ner i mossan. Jag stänger igen mitt block, lägger ner det med pennan i väskan och går hem.

Tema: En anledning

Anledningen till att jag ännu inte skaffat en digitalkamera är att jag ogillar nya tekniska saker, de ger mig en känsla av obehag.
     Dels måste man införskaffa dem vilket innebär ett idogt arbete med att ta reda på märken, kvalité och priser, och dels får man stå ut med att bli betraktad som en idiot när man frågar. Lägg därtill att man måste lära sig använda dem, inklusive alla sladdar som följer med. När det gäller en eventuell kamera, så måste jag slutligen lära mig hur jag laddar upp bilderna på min dator och hur jag därefter får ut dem på min blogg. Usch, säger jag bara. Jag vill verkligen inte. Jag har haft tillräckligt med att få min TV att fungera, den vågar jag nu knappt röra av rädsla att den ska börja krångla igen.

Men okej.
     Jag ska köpa en camera digitale. Så himla svårt kan det väl inte vara.

Tema: Om att rösta

Det är viktigt att rösta, säger de som vet och spänner ögonen i oss. Det är en rättighet men också en skyldighet. Säger de.

Efter varje val, när det konstaterats att valdeltagandet sjunkit ytterligare lite i jämförelse med föregående val, lägger de pannan i djupa veck, en kvart eller så, och oroar sig för den sjunkande trenden. Sen trampar de vidare i maktens korridorer utan att, vad det verkar, fundera på vad de själva kan ha för del i det hela.
Jag får nästan lust att skita i att rösta i ren protest; se mig, se mig! Men inser att jag ändå inte skulle bli sedd.

I vår demokrati finns en växande grupp människor som känner att de inte har någon möjlighet att påverka politiken. Är det dessa människors fel, eller är det makthavarnas? Att allt fler människor har fullt upp med att överleva och blir allt bittrare, att vanmakten ökar, att misstroendet gentemot de styrande ökar: är det något dessa makthavare kan skita i? (Efter att de lagt pannan i djupa väck och sett ut som om de bryr sig).

Nej, det kan de inte, av den enkla anledningen att de då äventyrar vår demokrati. Av den enkla anledningen att politikernas viktigaste uppgift är att ge förutsättningar för alla människor att vara med att påverka, att ge alla förutsättningar att leva värdiga liv. Gör man inte det så gödslar man grogrunden för partier som Sverigedemokraterna. Så länge de styrande inte inser sitt ansvar och sitt bidrag till denna utveckling så kommer demokratin fortsätta urholkas.

Men röstat har jag gjort, i något som känns som ett desperat försök att vända utvecklingen.

Tema: Lov, löv och lön

Det hade börjat skymma när jag äntligen fick komma in. Min chef sedan ett år tillbaka kikade ut från sitt rum och vinkade in mig med sin lediga hand, med den andra höll hon telefonen mot örat. Hon pekade åt mig att sätta mig ner och visade med handen hur personen babblade på i andra änden, hon himlade menande med ögonen. Jag satte mig ner med kappan och väskan i famnen och hoppades att fläckarna på min blus som jag dragit på mig under dagen inte skulle synas så mycket.
     "Ja, jag förstår..."
     "Det ska jag fundera på, det lovar jag."
     "Jo, men det ligger absolut något i vad du säger!"
     Jag lyssnade med ett halvt öra. På väggen över hennes skrivbord hängde en akvarell med några tråkiga höstlöv på. Don efter person, tänkte jag och tittade istället ut genom fönstret där en trädkronas gulnande löv fladdrade i vinden. Ett och annat släppte taget och gjorde en luftfärd uppåt innan de försvann ur sikte.
     "Men hur är det med dig egentligen?" Jag hoppade till. Telefonsamtalet var avslutat och min nya chef, som förresten heter Malena (så himla käckt på en femtioåring, not) tittade beklämt på mig.
     "Va?", svarade jag. Vad skulle jag svara på den frågan? Var det någonting med mig? Inte vad jag visste i alla fall.
     "Det är väl bra...", svarade jag osäkert och kände med ens att jag ljög. Att sitta där med Malena och bli ömkad kändes inte bra alls.
     "Men jag ser att du liksom har tappat stinget, eller hur jag ska uttrycka det..." Hon tittade på mig med rynkad panna. "Hm, du lever ensam, va? Stämmer inte det?" Hon böjde sig fram och tittade i sina papper. "Och du har väl heller inga barn som kan ta hand om mamsen på gamla dar, inte har du?" Hon sträckte sig över skrivbordet och la en hand på min arm. Jag var som det paralyserade bytet i boaormens grepp, mållös.
     "Jag begär inte att man alltid ska vara på topp på jobbet, det gör jag inte", fortsatte hon. "Och du är ju heller ingen ungdom längre...men det kan inte bli så stort lönepåslag, det förstår du ju."
     "Nej, jag hade inte väntat mig så mycket heller", pep jag.
     Hon tryckte till lite extra på min arm.
     "Ibland får man lov att acceptera att man duger fast man inte presterar så mycket. Så är det ju för oss alla, och det är viktigt att inse det, att tillåta sig själv att vara...hur ska jag säga...lite underpresterande ibland."
     Jag tittade på henne, kände hur mycket jag hatade hennes kastanjefärgade hår där rötterna aldrig fick en chans att synas, hennes prefekt målade rosa läppar och det ständiga blingblinget runt hennes hals.
     "Det blir tvåhundra kronor för dig, för jag tycker ju att alla ändå ska ha nånting", sa hon tröstande. Min hjärna arbetade med att tugga i sig och svälja tvåhundrakronorsinformationen. Jag med att försöka andas lugnt.
     "Men oj, vad klockan är mycket!" Hon tittade på sitt armbandsur och släppte min arm som om hon bränt sig. "Jag ska ha några väninnor hem på middag ikväll, förstår du." Hon tittade på mig samtidigt som hon tog sats för att resa sig upp. "Så himla roligt, vi har träffats en gång i månaden ända sen början av nittiotalet. Vi bodde i samma radhusområde då och sen dess har vi hållit kontakten."
     Jag böjde mig ner för att ta upp min väska och kappa som glidit ner på golvet.
     "Du borde förresten bli lite mer social!", kvittrade hon. "Vänner klarar man sig inte utan och jag har en känsla av att du inte har så många, stämmer inte det?"
     Tillintetgjord reste jag mig upp och klev ut genom dörren utan att svara. När jag kom hem gick jag in och satte på datorn innan jag ens tagit av mig jackan. Förlamningen hade börjat släppa och ilskan steg i mig som lavan i en vulkan strax innan utbrottet. Nu jävlar!

Tema: Tal

Om ni kunde vara vänliga att se till att det blir jämnt antal kommentarer på mina inlägg, så vore jag tacksam. Jag har svårt för udda tal. Värst är de som bara är jämnt delbara med ett och sig själva, de s k primtalen. Usch, säger jag bara. Tre och sju, t ex, får mig att rysa. Elva och tretton likaså. Sjutton tycker jag inte heller om, men det är klart; skulle jag få hela sjutton kommentarer så vore det ju kul. På sitt sätt.
Men helst vill jag ha åtta eller fjorton. Tack.

Tema: Om trafik (eller nåt)

Jag tog bussen hem. Jag tycker inte om att åka buss men den här gången kändes det för jobbigt att gå. Ibland är blotta tanken på min väg hem mer än jag mäktar med. Samma gator varje gång, samma putsade hus och välansade parker.
     Jag satte mig vid fönstret och hoppades att ingen skulle sätta sig intill. Jag tycker inte om att sitta bredvid främmande människor på bussen, de kommer för nära. En del breder ut sig bortom anständighetens gräns, sitter hur bredbent som helst.
     Efter två hållplatser klev en lång yngling på. Han hade en ring i läppen och svart axellångt hår. En av den sortens ungdomar. Han satte sig bredvid mig och placerade fötterna på sätet mittemot. Ett par lortiga svarta Converse. Jag tycker inte om situationer där man måste säga till men ibland har man inget val. Vuxna säger till alldeles för sällan. Många låter ungdomar göra vad som helst, de bara vänder bort huvudet och låtsas att de inte ser. Det gör ungdomar otrygga, de behöver vuxna som kan visa var gränsen går.
     "Ursäkta, ta ner dina skor från sätet" , sa jag.
     Han tittade till på mig som om jag kom från en annan planet. Var fick hon luft ifrån, kanske han tänkte. Sen tittade han rakt fram igen, fötterna hade han kvar. Jag avskyr att bli ignorerad på det sättet. Vad ska man säga då? Vad man än hittar på att säga så vet man inte hur det kommer gå.
     "Hörredu!", sa jag med lite myndigare stämma. Jag sträckte samtidigt på mig. "Ta ner fötterna från sätet! Det blir inte så kul för den som kommer och sätter sig där sen när den blir smutsig bak på jackan." Eller i rumpan, tänkte jag men det sa jag inte. Rumpa är ett ganska intimt ord.
     Inte en reaktion. Han låtsades helt enkelt att han inte hörde mig. Jag visste inte vad jag skulle göra härnäst. Jag satt där inklämd mellan honom och fönstret, luften allt tyngre att andas som den ibland blir på bussar.
     "Om du inte tar ner fötterna så kliver jag av nästa hållplats!" Hotet kom från ingenstans men tog viss skruv. Han vände sig mot mig och såg förvånad ut. Jag noterade att han såg ganska ung ut, kanske femton. Sen tittade han rakt fram igen, fötterna kvar på sätet.
     Följdaktligen klev jag av hållplatsen efter. Han var tvungen att resa på sig för att släppa fram mig. Ute hade det börjat duggregna.
     Jag hoppas att han lärde sig något.

Tema: Om något glödande

Eldens flammor har övergått i stilla glöd. Det livliga knäppandet och knastrandet bytts ut mot något enstaka knäppande när ett glödande korn tar sats och med dödsförakt far upp och in i öppna spisens tegelvägg. Eller ut på golvet, där det flämtande slocknar inom loppet av några sekunder. Det är tyst. Värmen i rummet är kompakt, våra kroppar lealösa, kinderna blankt rosiga.
Vi somnar så.

Tema: Om att bli upptäckt

Idag var det nära ögat. Jag måste hitta på bättre ursäkter hädanefter. Skulle behöva fundera ut något som gills forever. Att jag är allergisk mot Mias katt t ex, men det funkar inte eftersom Mia inte har någon katt. Det kanske är hög radonhalt i hennes hus? Jag tror att man kan få reda på radonhalter i byggnader om man ringer tekniska nämnden.
   Petra kom farande när jag satt i all sköns ro och åt lunch i personalrummet.
   "Du, jag hörde att du inte kommer på Mias tjejmiddag!"
   Redan här såg jag den annalkande faran, kände hur rovdjuret bakom den oskuldsfulla nunan väntade på att få lägga ner sitt byte.
   "Ja, nej, just det...jag kan inte...", sa jag samtidigt som jag frenetiskt tuggade och svalde kålpuddingen jag just stoppat i munnen.
   "Mia sa att din mamma fyllde år...?" Triumfen i Petras ögon höll på att utmanövrera oskuldsfullheten i hennes uppsyn. Kampen mellan de två gav henne ryckningar i ögonlocken. Under tiden hann jag ladda.
   "Ja, alltså inte min riktiga mamma utan en annan. En slags sommarmamma kan man säga. Som alltså var som en mamma ibland på somrarna. Ja, inte då när jag var i sommarstugan på Västkusten med min riktiga mamma och pappa då. Men annars. Ibland. Åh, hon var helt underbar, sådär riktigt hönsmammig, du vet."
   Besvikelsen i Petras ögon var påtaglig.
   "Jaha. Ja, jag tänkte väl... Din mamma är ju död", sa hon, den bitchen. Hon blängde surt på mig och gick och satte sig hos Bettan.

Tema: Om något bedårande

Min fantasi är bedårande, måste jag säga. Men så bedårande att den kommer på något bedårande att skriva om när man ska skriva om något bedårande, det är den inte. Det ploppar bara upp en massa utslagna rosor och akvilejor i mitt huvud och det får man nog betrakta som bedåraktigt fantasilöst.

Tema: Något som försvinner

Fredagen den 18 november

En karl på jympan idag tittade på mig. Bredaxlad, i 55-årsåldern med ett piggt yttre. Inget fel på honom men man undrar förstås vad han har för problem som söker kontakt på ett jympagolv så där. Sexmissbrukare, kanske.
Han tittade på mig redan när vi stod och väntade utanför hallen. En sån där blick som dröjer sig kvar. Ingen normal som bara sveper över. Han hade en svart t-shirt och mörkröda shorts. 
Han ser bra ut, det är inte det, men något fel är det. Jag var noga med att inte möta hans blick. Förutom i början när jag ännu inte visste att han var en sån.
Inne i jympahallen ställde han sig så att han hade utsikt över mig. Då ställde jag mig bakom en tjej så att hon hamnade mitt emellan oss två. På så sätt slapp jag se honom. Jag tittade inte på honom en enda gång under hela passet. Men jag märkte att han tittade på mig. Han är väldigt rytmisk, måste jag säga. En sån som tycker om att dansa, förmodligen. Precis som jag. Jag tror att min känsla för rytm syns på mig när jag jympar. Jag vågar ta ut svängarna och röra mig med hela kroppen. En sån är han också, det märktes tydligt. Synd på en sån pudding att han har problem.


Lördagen den 19 november

Idag var han inte där.

Tema: Ett undantag

"Kan du inte göra ett undantag för mig?"
"Va? Nej vi kan inte göra undantag."
"Varför?"
"Vi kan bara inte det. Det är inte jag som bestämmer."
"Vem bestämmer då?"
"Eh, ja, det är de som äger alltihop..."
"Är det flera stycken?"
"Ja, de är flera. Kan man säga."
"Bor de här i närheten?"
"Njae, de bor ...i USA."
"USA? Då har de långt till jobbet."
"Ja, men, de jobbar inte här."
"Äger de stället, men jobbar inte här?"
"Ja, det kan man säga."
"När de ska städa och hålla ordning då?"
"Alltså, det är ju andra som gör det. Anställda."
"Okej. Men kan du inte maila dem och fråga om de kan göra ett undantag för mig?"
"Nej, det kan jag inte."
"Varför?"
"För att...de inte gör några undantag! Alla måste betala. Det skulle inte funka annars."
"Det skulle funka om de bara gjorde något undantag då och då..."
"Nej, det skulle det inte!"
"Varför inte?"
"För att det bara inte skulle det! Det skulle bli rörigt, massor av folk skulle komma hit och vilja att vi gjorde undantag för dem också. Hela MacDonalds skulle bli ruinerat."
"Bara för att jag fick en hamburgare gratis?"
"Ja...det kan man säga. I princip."
"I princip skulle hela MacDonalds bli ruinerat?"
"Ja, det kan man säga."
"Mac Donalds i USA också?"
"Eh...ja, såsmåningom."
"Ja, men då är det bäst att jag betalar."

Tema: Ett vardagsproblem

Det blixtrar till i huvudet. I bakhuvudet på höger sida. Hon sitter stilla för att inte utlösa ytterligare en attack. Försöker samtidigt att inte spänna sig. Spända muskler leder till mer värk som leder till mer spända muskler som leder till... Och det vill hon inte. Men hur undviker man?
Hon samlar ihop böcker och pärmar och reser sig snabbt men kontrollerat. Går genom kopieringsrummet, ner för trapporna, passerar korridoren, ut genom dörren, över skolgården, in i Norra huset, upp för trapporna och in i klassrummet. Utan att röra på huvudet. Möjligtvis ser hon ut som en stelopererad nittioåring men det kan inte hjälpas.
"Idag har jag migrän, så nu är ni tysta och gör som jag säger!"
"Ja, fröken!" Fniss.

Tema: Om att berömma

Om man vill bli berömd,
och då menar jag inte kändisberömd,
utan vad-du-är-duktig-och-bra-berömd,
då får man fan fixa det själv.

Vilken god mat jag lagar!
Vad bra jag är på att gå ut med hundarna!
Vad snygg jag är!
Vad fint jag städar!
Vilka bra blogginlägg jag skriver!

Jag: Tack, det är snällt av dig att säga så.

Jag: Jag säger det inte för att vara snäll,
         du är helt enkelt så jävla bra,
         det finns ingen hejd på det.

Jag: Ja, om du säger det så...

Tema: Att hålla ihop

"Vet du vilket det bästa preventivmedlet är?"
Jag svalde och höll andan. Här var det tydligen pang på rödbetan. Inga krusiduller. Vi visste inte ens varandras namn.
"Nej", pep jag. Det var verkligen inte meningen att pipa. Jag var ju cool. Självsäker. Lite yr bara av syrebristen. Jag började andas igen.
"En halstablett mellan knäna", sa han och log ett snett leende. Han såg mig rakt i ögonen och strök undan en hårtest från mitt ansikte. Den lätta beröringen av hans hand sände tusen pilar till mina knäveck.
Men vad menade han egentligen? Att jag skulle hålla ihop benen? Så att han inte skulle råka hamna där? Tystnad. Det var min tur att säga något. Att ta initiativet. Jag sänkte rösten och tog sats.
"Men jag har ingen halstablett..." Från pip till hes basröst inom loppet av en minut och han såg med ens lite osäker ut. Jag tog ett djupt andetag och försökte hitta ett normalt mellanläge. "Fast jag har hemma, om du följer med så kan du få låna en."