tisdag 22 juni 2010

Tema: avigt

Känner att det är dags att ta och styra upp det här med gräsklippandet i kvarteret.
Som det är nu så är det någon djävel som börjar klippa vid 8-tiden på morgonen så att man väcks av motorbullret. Sen är det någon annan som tar vid lagom tills man parkerat sig med frukosten i trädgården vid 9-tiden. Vid 10-tiden, eller 11-tiden är det kanske, klipper så jag vår gräsmatta. En bra tidpunkt, tycker jag.
Därefter, när jag har klippt färdigt och landat på altanen med exempelvis ett glas isvatten och min spanska ordbok, då börjar närmsta grannen klippa sin gräsmatta! Så håller det sedan på.
Nu är min plan att bestämma ett klockslag på lördagar då alla klipper gräset samtidigt. Och något bra straff för dom som inte lyder.

söndag 20 juni 2010

Dagen efter

Det som skulle bli jubel och fanfarer,
än så länge tomhet,
eller, kanske snarare matthet.
Sover som ett barn om natten,
djupt, lealöst.
Andas kylig juniluft,
som omger mig,
utan att bry sig.
Som svalkar och smeker,
utan omtanke.
Som ger mig tid,
utan att kräva något tillbaka.
Som låter mig vara.
Och.
Det räcker så.

tisdag 15 juni 2010

Prinsessklänningen

"Kommer du ihåg att det är fotografering på dagis idag?", sa jag med glättig röst.
Varje morgon samma kamp. Varje morgon låtsas som att kampen inte fanns, som att det var världens naturligaste, och roligaste, sak i världen att gå till dagis kl.7 på morgonen.
Men den här informationen, just idag, tog skruv.
"Är det idag?", sa My och tittade misstänksamt på mig.
"Jajemen, idag är det fotografering!", sa jag och torkade bort resterna av frukosten från bordet.
"Jaaaaa! Då vill jag ha min PRINSESSKLÄNNING!"
"Prinsessklänning?", sa jag, mest för att vinna tid.
"JAAA!", skrek My och började springa runt, runt i köket. Alltså, alltså, alltså.
"Alltså. Alla barn har sina vanliga kläder på dagisfotot..., för att man ska se hur ni brukar se ut när ni är på dagis.", försökte jag. För vad skulle personalen säga om My kom i prinsessklänning till fotograferingen? Den här terminen då förskolan ingick i kommunens stora jämställdhetsprojekt och allt. Senaste föräldramötet hade nästan uteslutande handlat just om vikten av att motverka det typiskt "tjejiga" och det typiskt "killiga". På den här förskolan skulle de traditionella könsrollerna upphävas; personalen hade varit eld och lågor när de berättade om det hela.
My stannade upp och tittade på mig.
"Får jag inte ha prinsessklänningen?"
"Hm, inte på fotograferingen, man brukar inte ha utklädningskläder då..."
"Nähä", sa hon och såg inte så speciellt ledsen ut för det. Förvånansvärt lugnt och smidigt flöt sedan det sedvanliga morgonstöket innan vi kom iväg till dagis även denna dag.

Det tog säkert ett par månader innan jag stod med dagisfotot i handen och tittade på min lilla prinsessa.
"Va!? Hade du prinsessklänningen ändå?", frågade jag trots att jag hade svaret i min hand.
"Ja, du sa ju att jag inte fick, så jag stoppade ner den i min ryggsäck när du inte såg." My såg ut att tycka att det varit en självklar lösning på den konflikten.
"Jaha...", sa jag och tittade återigen på fotot för att än en gång konstatera att prinsessklänningen verkligen var där.
"Jaha...", sa jag igen, fortfarande tagen av hennes handlingskraft. "Va... bra!"

lördag 12 juni 2010

Tema: Storstädning

Jag fejar inte.
Det är verkligen inte rätt ord här.
Nej, jag storstädar!
Slänger med ursinnets kraft ut en massa skit.
Ställer saker på rätt plats.
Inte minst skåpet.
Det tyngsta skåpet.
Som jag nu ställt där JAG vill ha det.
Kokar fortfarande men en känsla av frihet ger sig till känna.
Friheten som följer av att uttrycka sin sanning.
Orden som rinner, som återupprättar mig.
Som ger mig tillbaka makten över mitt liv.
Gråter av lycka, gråter av lättnad, gråter för allt som tyngt, bundit fast och tryckt ner.
Känner tacksamhet över min förmåga att skriva när det gäller.
Tacksamhet över att jag vågar skicka det dit, där det hör hemma.
Nu kan jag fortsätta framåt.
Med värdigheten intakt.

torsdag 10 juni 2010

På temat surströmming

Min farfar älskade surströmming så mycket att han sparade spadet och drack upp det till frukost dagen efter.

Hur mycket älskade din farfar surströmming?

tisdag 8 juni 2010

Om en myggas firande

En mygga surrar till synes lojt kring mina ben när jag sitter på sängkanten och skriver i min anteckningsbok innan läggdags.
Jag spanar i lönndom, inväntar hans (det måste vara en han) landning som han verkar förbereda noggrannt.
Så landar han mjukt på hälen, och jag är inte sen, men ändå för sen, att drämma till med handen, och iväg far han med frenetisk energi; runt, runt, det pipande surrandet fördubblat i ljudstyrka. Utan att dra ner på vare sig takten eller pipandet gör han större och större cirklar, sätter sig till slut utom räckhåll uppe på taklisten och kollar på mig.

Och ingen ska komma och inbilla mig att myggor inte har hjärnor nog att fatta när de är en hårsmån från döden, vilket som är minsta säkerhetsavstånd till mördaren och hur ljudlöst de såsmåningom behöver fira sig ner från taklisten när denne mördares uppmärksamhet återigen försvinner in i anteckningsblocket. De smarta djävlarna.

måndag 7 juni 2010

Förvaltningsångest

Att förvalta:

*Traditionerna.
*Kulturarvet.
*Sångskatten.
*Mammas recept.
*Handarbetskunnandet.
*Min umgängeskrets.
*Släktklenoderna. (Vilka släktklenoder?)
*Transperent blanche.
*Louise Oldier.
*Medaljongtapeten i hallen.
*Pensionsfonderna.
*Barnens pengar.
*Huset, sommarstugan, bilen och båten.
*Alla minnen.
*Hälsan (inkl karisman och det friska tandköttet).

Då blir det bra.

____________


Förvalta!?
Vem fan orkar förvalta?
Är det inte nog om man överlever?
Ska man dessutom förvalta en massa skit?
Nej tack.

söndag 6 juni 2010

Svettig dröm

Och jag cyklar nerför Rudgatsbacken.
Som vanligt.
Tills det plötsligt går för fort.
Och farten inte går att hejda.
Gatan är blank; kanske vatten men snarare olja.
Glimmar som svett, hal som ett nybonat golv.
Jag håller balansen och bara inga bilar dyker upp i den stora korsningen som jag närmar mig i sken!
Bara jag lyckas behålla balansen.
Så kommer farten såsmåningom avta när backen planat ut.
Jag kommer kunna kliva av cykeln oskadd.
Om jag har tur.

onsdag 2 juni 2010

Andreas

"Jag kan sparka av benen på den som jävlas med mig."

Han såg mig rakt i ögonen precis lagom länge för att understryka hotet. Tittade sedan bort och lutade sig nonchalant bakåt, som för att säga att han hade mig i sin hand. Att han var i överläge. Detta eftertraktade överläge.

Jag kände hotet i mina smalben och olusten spred sig som med en tryckvåg genom kroppen. Ett till hot. Jag hade med bultande hjärta plockat in honom i grupprummet för att ge honom en chans att ta tillbaka det hot han slängt ur sig tidigare i veckan då jag gått emellan i ett bråk. En kille jag aldrig förr sett men som jag efter efterforskningar förstått gick på skolan. Det var ta tillbaka som gällde för honom. Eller polisanmälan. Det hade jag börjat samtalet med att göra klart för honom.

Jag var precis på väg att resa mig för att lämna rummet och hämta in en till lärare, eller vadsomhelst som jag kunde använda som vapen, när jag spände blicken i honom och höll den kvar.

"Så. Du tänker alltså inte ta tillbaka ditt hot?" Betoning på varje ord, blytunga hängde de i ett plötsligt dödstyst grupprum. Jag släppte honom inte med blicken. Noterade hur han värjde sig något mot mitt plötsliga järngrepp, hans blick började flacka.

"Jo, det kan jag väl..." Han ryckte på axlarna och vändningen på en tjugofemöring, som han aldrig skulle ha erkänt, var ett faktum. "Varför är det så viktigt då?" En arm svängde till synes bekymmerslöst fram och tillbaka som för att signalera att han inte brydde sig, och min ilska tog över.

"Men jag vill väl för fan inte gå omkring på min arbetsplats med ett hot hängande över mig!" Jag spottade fram orden, min blick höll honom fortfarande i ett skruvstäd. Att han la armarna i kors över bröstkorgen, skruvade kroppen och tittade på allt annat än mig hjälpte honom inte. Nu hade jag övertaget. Vilket jag egentligen haft hela tiden. En 17-åring som hotar när han blir trängd. Mot en lärare, en skola, ett skolsystem, ett samhälle. Vad hade han för chans egentligen? Min vrede dunstade som vatten på sommarhet asfalt.

"Du har suttit i några sådana här samtal genom åren...?" Jag såg honom framför mig, hur de målat in honom i ett hörn, härdat honom.

"Ja...", sa han och tittade misstänksamt på mig. Vart skulle detta ta vägen?

"Jag märker det", sa jag. "Du är så försvarsinriktad. Som om du ofta blivit anklagad."

"Det har jag..." Han tog ett djupt andetag och jag kände en våg av lättnad. Nu hade jag honom i min hand. Och kanske han även mig i sin. Min rädsla släppte.

"Det är för att jag ser ut som jag gör", sa han och såg bitter och uppgiven ut på samma gång. "Det är därför jag blir anklagad för allt möjligt skit."

Jag lyfte min blick från hans ögon till hårfästet, lät den sakta vandra via hans tinning ner längs med käklinjen. Den mjuka rundningen med små ljusa fjun som övergick i hakans glesa tonårsstubb. Sekunder passerade, en liten pojke mittemot mig satt blixt stilla. Kanske undrade han fortfarande vart det hela skulle barka hän.

"Nej", sa jag till sist, när jag avslutat min noggranna inspektion. "Det handlar inte om hur du ser ut." Min blick vilade i hans blågrå. En mättad tystnad bredde ut sig. Den tystnad som inget kräver och som tar slut först när den nått sin ände.

"Jag är inte så stolt över allt jag gör..." Han tittade på sina händer.

"Nej, jag förstår det." Och jag förstod. Förstod varför man slåss när man är i underläge, förstod vidden av att egentligen inte ha en chans. Att inte bli trodd, och att inte bli trodd på.

Någon minuts tystnad.

"Får jag gå nu?"

"Ja. Du får gå nu."


tisdag 1 juni 2010

Signalhelvete

Jag hatar signaler.
Genomträngande ljud som uppfordrar och tränger sig på, som skriker och skär i öronen.
Eller dova tärande monotona pipanden, som blir en del av min kropp långt innan jag hör dem. Som ligger där som glasskärvor under huden, diffust ömmande.
Elektriska, syntetiska, frekvenssprängda, avskyvärda.
Konstruerade för att störa.
Konstruerade för att hindra att jag försjunker i mig själv, att jag blir ett med stunden, ett med luften jag andas.
Jag hatar dem.