070-70070070

Den där Ingela.
     Stefan låg i nybäddad säng (vita lakan med smala ljusgröna ränder) och lät tankarna fara innan han somnade.
     Den där Ingela - henne skulle han faktiskt kunna tänka sig att bli kompis med.
     Om hon insisterade.
     Bara kompis förstås, men det är ju inte så bara. Inte många hade genom åren kommit genom Stefans kompis-nålsöga. Bara Roland egentligen.
     Han sträckte sig efter sin smartphone och skrev in hennes namn på eniro. Ingela Svamlund, måste inte det vara ett taget namn? Fanns bara en och Stefan sparade numret. Utifall att, tänkte han och råkade ringa av bara farten, han liksom slant med fingret och signalerna gick fram en efter en, likt ett brandlarm på sista versen sköt de in i hans öra.
     När Stefan måste tänka fort tänker han inte alls. Istället blir han paralyserad. Även andningen upphör, och i det här specifika fallet kom den inte igång igen förrän han hörde Ingelas röst i andra änden: ”Hallå?”
     Innan mobiltelefonernas och nummerpresentatörernas tid hade det varit en annan sak, då hade luren åkt i klykan och saken hade varit utagerad. Men nu fanns ingen feg utväg att ta till, hon skulle ändå veta. Googla numret och se. Att galningen som ringde vid sovdags och klickade henne var Stefan.
     ”Ja”, harkel ”…hallå?”
     ”Vem är det?”
     ”Det är Stefan.” Ett andetag, två andetag ... kanske fler. ”På franskakursen.”
     ”Jaha?”
     Jaha?!  Så oengagerad och avmätt hon lät, kanske var hon inte det kompismaterial Stefan trodde ändå. Och kanske skulle det här samtalet visa sig bli så pinsamt att han inte kunde fortsätta på kursen. Han satte sig upp i sängen.
     ”Tänkte bara höra vad vi har i läxa till nästa gång. Jag glömde skriva upp.” Telefonen flyttades från vänster öra till höger och tillbaka till vänster igen. ”Förlåt att jag ringde så här sent, jag visste inte vad klockan var.”
     ”Men nu vet du det?”
     ”Öh … ja.”
     ”Ska jag förhöra dig på orden?”
     ”De franska orden?”
     ”Ja, vilka annars?”
     ”Öh … ja, okej, då.”
     ”Fast då får du inte tjuvkika i boken.”
     ”Öh … lovar, jag har den inte ens här.”
     Först långt senare avslutade de samtalet; när sen kväll övergått i natt.
     Men då kunde de läxan ordentligt båda två. 

tema: perfekt

En perfekt julafton har jag aldrig haft, så det vet jag tyvärr inte vad det är. Alltid är det några som förstör. Ungar som gnäller för att julklappsutdelningen dröjer och vuxna som skrattar och pratar för högt om ämnen som verkligen inte hör ihop med julefrid.

Jag tycker inte om skrål.

Och tjatiga ungar går mig på nerverna.

Inte för att jag skulle berätta det för dem. Nej, jag ler och tindrar med ögonen (så gott jag orkar efter att ha gått upp klockan fem för att hinna ordna alla julklappar under granen och få till ett perfekt julbord).

Sådan är jag.

tema: att fråga

Ponera att man vill fråga någon något fast man typ inte vågar. (Blotta tanken är så läskig att man faktiskt inte alls tänker ställa den där frågan, man vet inte ens vilken den är.)

Tänker ni på det nu?

Okej. Min fråga till er är då: Hur gör man?

tema: magnet

Han hade svart tröja och svart kavaj. Inte alls min grej, men vad fan; som alla vet får kläderna ibland en underordnad roll. Exempelvis kan håret dra till sig all uppmärksamhet. Fast inte i det här fallet, för ärligt talat, jag minns inte vad han hade för hår. Lite cendré längst upp kanske, men det är oklart. Blå ögon som skelade såg jag i alla fall. Eller om de bara satt lite snett. Kan inte svära på att de var blå, men typ. Ni fattar.
Skitsamma. Det var ändå något annat som gjorde det, och gud vet vad. Till och med den svarta kavajen blev snygg.

tema: läsa

Jag läser 20 oktober på förra inlägget och inser att det inte är någon ordning och reda på mitt skrivpuffande. Man kan ju inte låta bortåt en månad passera utan ett enda inlägg!

Visst?

Å andra sidan kanske man kan det. Bättre än att springa omkring med ett järnrör på stan, i alla fall.

tema: att grilla

"Har du klippt dig?"
"Ja, igår! Vad tycker du?"
"Tycker och tycker, jag undrar varför du valde just den där frisyren, varför just den av alla?"
"Varför?"
"Ja, varför. Det är inte utan att man undrar."
"Jaha ... ja, jag såg den i en tidning, i och för sig på en sådan där modell, och det blir ju aldrig riktigt samma sak på en själv, men jag tyckte den var fin ...?"
"Fin, hm, man har alltid djupare motiv än så, min vän. Varför har du klippt upp mer här än där, till exempel, kan du svara på det?"
"Eh, jag tyckte det var roligt, och lite annorlunda ...?"
"Du vill alltså vara rolig och annorlunda, är det så jag ska tolka det? Roligare och mer annorlunda än vilka då?"
"Nja, rolig vill jag kanske inte vara, det var väl inte direkt så jag menade."
"Nehej? Du säger att du vill vara rolig, roligare än vi andra här på jobbet, får man förmoda, och i nästa sekund vill du inte det?"
" ... ?"
"Eller så försökte du slingra dig, kanske? För att du egentligen inte vill berätta sanningen?"
"Sanningen ...?"
"Till varför du valde just den där frisyren!" 
"Men vänta här nu. Får inte jag välja vilken frisyr jag vill?"
"Absolut, absolut. Bara du inser att man måste ta konsekvenserna av sina val."

tema: rätt tillfälle

"Det där är rätt färg!" Du pekade och jag frågade vilken för det var ju omöjligt att se, så många färger glödde i kvällssolens sken, hundra nyanser av rosa, orange, purpur och guld.
"Men kolla, den!" insisterade du och jag försökte följa ditt pekfinger ner över hustaken, försökte verkligen, men de flöt ihop, färgerna, och de glänste så att jag var tvungen att kisa. Bara inte så att du såg, för jag ville stå där bredvid dig för evigt, det var det enda jag visste och vad brydde jag mig om rätt färg? Den salta vinden lekte i ditt hår, kastade det hit och dit, helt utan respekt.
"Jag tror jag vet vilken du menar", sa jag. "Den där som glänser i solen? Till vänster?"
Du skrattade och sa att det inte finns någon färg till vänster, för där tar ju havet vid, och jag skrattade jag med och sa att blå också är en färg. Sedan pussade jag dig på munnen. Oj, vad förvånad du blev.

tema: menlös

Som en gråaktig skugga trampar hon omkring i tillvaron, är det inte hemskt? Varför säger ingen åt henne att grått inte är hennes färg? Att gränsen mellan den stora stickade koftan och det gråsprängda håret suddas ut och flyter ihop med de gråblå halvmånarna under ögonen? Varför säger ingen något? Ska stackarn gå omkring där och vara osynlig?
När hon ju egentligen har så snygga tuttar och vader.

tema: bygga

- JAG HAR DEN ÄRAN ATT GRATULERA!
- Jaha? Tack, tack, det var vänligt.
- JAG KOMMER FRÅN LOKALTIDNINGEN!
- Jaså, minsann? Varför då?
- DET ÄR JU INTE VAR DAG NÅGON I KOMMUNEN FYLLER HUNDRA!
- Nej, det kanske det inte är, nej.
- HUR MÅR VI?
- Vilka vi?
- JAG MENAR TANT SJÄLV!
- Du menar mig? Jaha, jo, jag mår väl efter omständigheterna hyggligt. Hur mår du själv?
- HA HA HA, FANTASTISKT! DET ÄR JU INTE VAR DAG MAN FÅR ÄRAN ATT SAMTALA MED EN HUNDRAÅRING.
- Det finns fler än jag, om det är något du önskar göra lite oftare.
- HA HA HA, VILKEN HUMOR NI HAR! DET ÄR INTE ALLA I ER ÅLDER SOM ÄR SÅ PÅ ALERTEN!
- ?
- JA. ALLTSÅ. NÄR MAN LEVT I HELA HUNDRA ÅR HAR MAN FÖRSTÅS HUNNIT MED ATT GÖRA VÄLDIGT MYCKET! KAN DET ÖVERHUVUDTAGET FINNAS NÅGOT KVAR?
- Ja, bastun vid sjön. Jag ska bygga en bastu nere vid sjön. Det har jag tänkt på ett tag nu, och till sommaren ska det äntligen bli av.

tema: genomlida

Bestämde mig för att göra research och frågade grannen vad han genomlidit idag.

Det skulle jag inte ha gjort.

I tre kvart malde han på om sina umbäranden som innehöll allt från vidbränd havregrynsgröt till erektil dysfunktion, och där stod jag och var tvungen att lyssna och se intresserad ut. Korsryggen värkte och mitt låga blodtryck befann sig långt nere vid fotknölarna innan han var klar. När jag stapplade därifrån kände jag mig både yrslig och illa till mods. Sedan fick jag migrän också.

tema: imponerande

Satt i godan ro vid mitt skrivbord och planerade nästa lektion idag när jag tittade till på klockan och såg att lektionen ifråga börjat för två minuter sedan. Helvete, tänkte jag och rafsade snabbt ihop de böcker, papper och pärmar jag skulle ha med mig. Jag har (på förekommen anledning) en uppgörelse med en kille i den klassen, som går ut på att vi båda ska komma för tidigt till mina lektioner, och jag bara fan fan fan, medan jag älgade uppför trapporna till klassrummet.
Genom fönsterglasen hann jag se att alla elever satt på sina platser innan jag kastade upp dörren, störtade in och drog en radda organiska ursäkter. Jag lade ner min hög på katedern och slängde ett öga på min kollega som stod vid whiteboardtavlan, vad gjorde hon där? Efter ett par sekunders tyst förvirring gick hon fram till schemat som sitter på anslagstavlan och pekade på min lektion som skulle börja först om fyrtio minuter. Pinsamt, kan man tycka, men jag bara plockade upp mina pinaler, sa till eleverna att det var kul att se dem, och gick sedan ut med värdigheten intakt. Det tycker jag var imponerande.

tema: dela

Kul att ni tittar in så att jag kan dela med mig av min åldersnoja, har väntat länge på att få göra det. Dubbel ångest är halv ångest, eller hur det där ordspråket nu lyder. Gödsla med din noja och du får tusenfalt tillbaka, känns också bekant, kanske kommer det från bibeln?
Hursomhelst. Det här med att man hela tiden blir äldre och äldre, och att kroppen sjanserar för var dag som går, det stör mig. Som fan. Själva idén är helt skruvad, om jag får säga vad jag tycker.

Tack för att ni lyssnade.

tema: hjälpa

Hjälp mig hit och hjälp mig dit, är det inte på sin plats att man hjälper sig själv om man nu försatt sig i nöd? Folk daltar med varandra så man får spader, sträcker ut en hand och sån skit, som vore de smörsångare hela bunten. Nä - vid alla avsvansade smådjävlars löständer - en bra kvinna reder sig själv, det är det jag alltid har hävdat.

tema: intryck

Frågan är vilket intryck jag ger, där jag sitter i den lilla röda soffan. Det är en sammetssoffa, varför man har en sådan vet jag inte. På andra sidan det mörkbruna soffbordet sitter de på varsin hög stol, och iakttar mig. Jag försöker se avslappnad ut, kanske går de på det. Jag försöker se världsvan ut, men kan förstås inte tävla med dem.

"Vad är det du har gjort egentligen?" Frågan slungad som en diskus, den landar i mitt mellangärde.
     "Jag vet inte", flämtar jag, känner rodnanden ta fart på bröstet och sakta klättra uppåt. "Borde jag veta det?"
     De ler klädsamt, eller kanske inställsamt. Överlägset, förstås. Men rart. Fast också osäkert, definitivt osäkert.
     "Men man kan säga ..." Min hjärna går på högvarv, jag måttar upp en kvadrat med händerna. "... att jag stängde in henne ... för att ge henne chansen att ta sig ur. Jag tycker om när folk tar sig ur."
     "Okej?"
     "Jag såg också till att hon fick hjälp, kände att hon aldrig skulle klara det på egen hand."
     "Inte? Hm ... vi får fundera och återkomma. Tack så länge, och varsågod, här får du en kasse."

tema: behålla

Kör ett nytt grepp idag, allt för att behålla livsgnistan. Det går ut på att staga upp dagen i enheter, som sedan delas in i ytterligare enheter. En timme för varje underenhet.

Men först ett glas treo.

tema: distrahera

Om någon kunde ta och distrahera mig så vore jag jävligt tacksam. Jag har inga krav; dålig sång, innehållslöst tramsande, patetiskt flirtande, sjukt dåliga skämt. Vadsomhelst som fyller tomheten för en stund.

tema: veta

”Vilken fin burk.” Agneta log. ”Jag älskar sådana där gamla mönstrade plåtburkar, de avger en slags harmonisk energi.” 
     Olof stuvade ner dyrgripen i väskan utan att svara.
     ”Var har du fått tag på den?”
     ”På Åhléns.”
     Agneta såg besviken ut.
     ”Det var flera år sedan så de har nog inte kvar den.”
     Små bucklor och avskavd färg vittnade om flitigt användande. Men den var fin, det höll Olof med om; sirliga grenar dignande av halvfyllda röda rosor i klasar slingrade sig runt burkens sidor. Locket: en utslagen ros sträckte lättjefullt ut sig mot alla fyra hörn. Kanske stämde det att man fick energi av den, men det var inget han hade reflekterat över. Det enda Olof visste var att den var bra att förvara bullar i.

tema: snyggt

Hela dagen har jag utan resultat suttit på min kammare och tänkt på ordet styggt. Nu skriver jag om något snyggt istället, det är bara en bokstavs skillnad och jag tänker att Ann Ljungberg nog inte märker något.

Tror ni nu att det är min glittertröja jag tänker skriva om, så tror ni fel. Istället kommer jag lägga ut texten om något annat som engagerar mig, nämligen springstilar.

Här kommer det:

Min tanke är att man kan se ut hur man vill när man springer på landsbygden, men att man bör välja en snygg stil om man springer i tätbebyggt område (där jag bor). Jag är trött på joggare som lutar framåt för mycket, till exempel, och på de som inte kan lyfta ordentligt på fötterna. De som vaggar fram och tillbaka i sidled är heller inte någon hit, det ska gudarna veta. Upprätt hållning och en kontrollerad spänst i steget, svårare än så behöver det inte vara. Lite stil och finess, om jag får be. Det är allt jag kräver.

tema: storlek

Lustigt att temat är storlek, för det har jag en på min glittertröja. Det är en liten värld vi lever i. Allt sammanfaller i slutänden. Harmoni.
Men ska du ha EXTRALARGE? sa expediten och gjorde stora ögon. I want them big, svarade jag och då blev hon tyst. Ju större storlek desto mer glittertrådar, eller hur. Hon fattade.

tema: svårt

Tack vare kursen jag gått är jag numera professionell. Det innebär att jag aldrig lämnar ut privata delar till mina klienter, bara personliga. Och dem väljer jag med omsorg. Jag har alltid på mig skor, men glittertröjan lämnar jag hemma - för att ge er ett exempel ni kan relatera till.

Vidare håller jag distansen. I ur och skur. Även om det är så trångt att våra knän bara med möda undgår att nudda varandra. Och jag av en slump sparkar till min klient på smalbenet.

Jag engagerar mig inte känslomässigt, för det gäller att föregå med gott exempel. Att aldrig bli förvånad,  upprörd eller ur balans på annat sätt. Jag har en mall jag följer, och den har jag laminerat. Det var inte lätt men nu är det gjort.

tema: dyrbart

Att gå på bokmässa är dyrt som sjutton,
idag har jag köpt kläder för ettusensexhundra kronor.
Om du ska dit och får syn på en kvinna i glittrig tröja,
så är det jag.

Tema: antiklimax

Jag såg den direkt! Din blick som en mjuk laserstråle genom folkhavet. Sköt rakt in i min. Varma bruna ögon, de åt mig, lindade in mig och jag famlade efter en golvlampa som stod nära, för att inte falla.

Du höll min semla i höger hand, din egen i vänster. Florsocker överallt, som det glittrade, och du trängde dig fram, kom allt närmre. Jag stod som förstenad, lampan i krampaktigt grepp, slutade andas. Vi var menade för varandra, det här var kärlek vid det där första ljuvliga ögonkastet jag hört talas om.

Förvåningen - när din blick och resten av dig gled förbi och florsockrade ner en annan kvinna. Den var stor.

Tema: Förlänga

Kanske var det någon mer än jag som spärrade upp ögonen när det visades förlängda chokladbollar i TV imorse? Herregud, liksom. Mitt i frukosten, och allt. Och ingen cocos så långt ögat kunde nå.
Inte blev det bättre av att den propre bagaren Sébastien kallade dem korvar utan så mycket som en ryckning i mungipan. Jag tror att han är fransman. Agneta Sjödin såg märkbart tagen ut så hon har nog samma slags associationsförmåga som jag.

Tema: Bemötande

”Ett litet bidrag?” kvittrade hon och insamlingsbössan skramlade farligt nära hans näsa.
Olof tog ett steg bakåt och ställde ner kassarna. Han halade upp plånboken ur den långa byxfickan på lårets framsida, och innan han hittat en hundring bland alla kvitton hade hon redan hämtat in det ökade avståndet och trampat över och in i hans privata zon igen. Som en smidig älgko, tänkte han. Kanske var det de ovanligt långa benen som framkallade associationen.
Hon luktade äpple och mint och hon lät fingertopparna vila på hans underarm när hon berättade om allt hans hundralapp skulle räcka till. Sängar, filtar, operationsdukar, sprutor, kanyler, medicin, vaccin i mängder; inget mindre än ett sjukhus växte fram. Hennes lockiga tofs uppe på huvudet glödde i kvällssolens motljus, och redan innan Olof med nervösa fingrar lyckats peta ner den ihopvikta hundringen i bössan visste han.

Tema: irritera

Jag blir aldrig irriterad för jag har gått kurs. Allt handlar bara om att leda känslorna rätt.

Man kan se det som att man har en massa kablar och sladdar inombords. Jag tänker att mina finns i magen, och under revbenen också. Några smala går upp till hjärnan.

I alla fall.

Om man drar kablarna rätt, och alla känslor får egna sladdar, dragna åt genomtänkta håll så att de inte trasslar ihop sig, då kan man kanalisera känslorna dit man vill. Det är inte svårare än så.

Låt mig ta ett exempel.

När jag blir irriterad på min arbetskompis för att hon hela tiden stör mig med sitt eviga babblande om alla sina privata problem med gubben som inte bryr sig om henne och vännerna som sviker och trädgården som hon inte hinner med eftersom den är för stor, så kanaliserar jag den känslan.

För man kan ändå inte förändra någon annan än sig själv, det fick vi också lära oss på kursen.


Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.

(Och då tänker jag att man får använda den tjockaste kabeln för att kanalisera det.)

Tema: Stillastående

- Vi borde göra något!
- Göra något? Vad menar du?
- Något roligt, vad som helst.
- Som att gå på bio, eller?
- Fast bio är väl inte så himla kul ... ?
- Nä ... och vi gillar ju inte samma sorts filmer heller.
- Nä, precis. Men vi kanske skulle gå ut och dansa?
- Gå ut och dansa ... ?!
- Magdalena på mitt jobb gör det med sin man. Dom verkar tycka det är jättekul.
- Okej ... ?
- Dom verkar överhuvudtaget ha så himla roligt ihop. Jag tror att det är för att dom gör saker tillsammans. Som att bugga, till exempel.
- Fast jag tycker ju inte om att dansa.
- Nänä. Det var bara ett förslag. Bitte och Lasse går på yoga ihop, och det gör att dom kommer närmare varandra rent mentalt, säger Bitte.
- Öh, yoga är nog inte min grej. Stå still i obekväm ställning en timme, nej tack.
- Hitta på något själv då! Om mina förslag nu inte duger.
- Okej, vi kan röja i garaget. Det skulle verkligen behövas. Och när vi är klara kan vi gå ut och äta på restaurang som belöning?
- Nej, fy vad tråkigt, det vill jag inte.

Tema: svamp

Okej, jag skriver väl om svamp då. Hade tänkt att skriva om separationer, skilsmässor, sorg eller något annat som är mer relevant för mig i nuläget, men svamp it is.

Ska det vara kantareller eller flugsvamp? Jag dras mer åt flugsvamp; vacker men dödlig. Som kärleken.

Å andra sidan kanske Ann Ljungberg tänkte på underlivssvamp? Jag har haft underlivssvamp ett par gånger, orsakad av antibiotika. Man har onekligen varit med om en del. Snart också om en skilsmässa, men det hör ju som sagt inte hit. Hur ensam man än känner sig. Är det svamp man ska skriva om så är det.

En gång köpte jag riktig tvättsvamp plockad i Egeiska havet för att svampa sovrumsväggen i sommarstugan med gul färg. Det är många år sedan nu. På den tiden trodde vi att det var vi i vårt gulsvampade sovrum för evigt. Men det var det inte.

Tema: halvdant

Ett förlag har hört av sig om det där manuset jag skickade in i april. Det som är något beige i kanterna, men jordgubbskompottaktigt i mitten.
Äntligen, kan man tycka. Tre månader är lång tid när man tvångsmässigt måste kolla mailen trettio-fyrtio gånger per dag. Men man ska väl inte klaga, det är ju kul att de hör av sig alls. Måste man ändå säga.
De vill träffa mig för att 'prata'. Och man ska väl fortfarande inte klaga, men vadå prata? Vad finns det att prata om? Kan de inte bara skriva att de vill ge ut min bok, punkt? Det hela känns lite halvdant.

Tema: Att ställa upp

Läser i senaste numret av tidningen Skriva om skrivro. Är inte det ett vackert ord, så säg?

Solig takterass i Grekland, kal studio målad i vitt och liten skrivarstuga på tomten är drömskrivplatser som nämns i artikeln, och ja, ja, visst. Men hur vore det om familjen ställde upp lite?

Några uppoffringar per dag och familjemedlem, är det verkligen något man ska behöva be om? Varierade och kärleksfullt tillagade måltider inburna på bricka skulle inte sitta fel, även en författare behöver ju äta, inte sant? Den i familjen som är bäst på att massera skulle kunna offra någon halvtimme per dag på min nacke, det tycker jag. Jag kan ha ett signalsystem för enkelhetens skull. Liten plingklocka när jag behöver massage och stor när jag vill ha lite inspirerande sällskap en kvart eller så. (Fast tio minuter kommer nog räcka.) En äggklocka att släppa lös när mina fötter är kalla. Sedan är det bra om de vistas utomhus när jag behöver lugn och ro för att koncentrera mig. Det blir nog allt som oftast.

Tema: En nidbild

Han var snyggare när han var gift med mig, det är i alla fall en tröst. Jag hade honom när han var på topp, ha ha. Om jag träffar hans nya vid något tillfälle ska jag fan i mig tala om det för henne. Hon ska få veta vad hon gick miste om, eftersom det var jag som hade honom när hans hår var tjockt och hans hy slät och fin.
Den var verkligen slät och fin. Nu är den betydligt slappare. Påsarna under ögonen gungar slappt mot kindbenen, och örsnibbarna ska vi inte tala om. Dra lite i dem och de når axlarna. Till skillnad från hårfästet, som drar sig allt längre upp. Det enda kvarvarande hår med någon slags vitalitet intakt är det som sticker ut ur öron och näsborrar. Det är desto livaktigare, man skulle kunna fläta det. Långa krokiga flätor som man sedan skulle kunna trycka in i hans mun tills han inte kunde andas längre.

Tema: Att ignorera

- Vi skulle kunna ha små bakelser toppade med körsbär till efterrätt ...?
- Mmm.
- Ett körsbär på varje bakelse, liksom.
- Mmm.
- Glaserade.
- Mmm.
- Så att varje körsbär glänser...
- Mmm.
- Nästan som små julgranskulor, visst ser glaserade körsbär ut som små julgranskulor?
- Mmm.
- Och fluffig grädde, det ska vi också ha.
- Mmm.
- Jag älskar fluffig grädde!
- Mmm.
- Men inte så fluffig så att körsbäret försvinner, förstås.
- Mmm.
- Vadå, 'mmm'? Inte så fluffig att körsbäret försvinner, sa jag!
- Va?
- Vi kan behöva staga upp det med en tandpetare. Eller lägga det på en liten platå, och sedan spritsa grädden runt om.
- Mmm.
- Ibland känns det som att du inte lyssnar på mig.
- Va?
- Ibland känns det som att du inte lyssnar på mig, säger jag.
- Du känner så mycket du.
- Mmm.

Tema: Förhäva sig

- Inte för att skryta, men min häck är den mest välansade på hela gatan.
- Så trevligt, en vacker häck är ju inte att förakta!
- Det gäller att vara på den hela tiden, du vet. Vissa tror att det räcker med att klippa den en gång per år, ha ha. Dom har inte fattat att det handlar om konstant tuktning. Den behöver lära sig, för bövelen. Minsta antydan till kvist som går sin egen väg och häcksaxen måste fram, ingen pardon.
- Ah ... jag förstår.
- Värst är årsskotten, de där slynglarna som sträcker sig mot himlen som om de ägde den, fy satan säger jag! Man får stå beredd med saxen i gryningen, det är det enda som hjälper. Knipsa dom jävla femtekolonnarna innan de hinner gruppera sig.

Tema: Yrsel

Om du lägger handen där, precis vid hårfästet ... men gör det då! Hårdare, med de där fladdriga fingrarna känner du inget, du måste trycka hårt.
Ja ja, inte så hårt, tur att jag satt ner annars hade jag nog tappat balansen, men känner du nu då? Hur det liksom snurrar?

Tema: Ett svar

Jag svarade aldrig på det tredje brevet - vilket förstås var ett svar i sig - och jag undrar än i dag vad han tänkte.
Han var sydkorean, och, jo, jag var medveten om att sydkoreaner inte såg ut som svenskar, jag var ändå tio år och i Söndagsskolan hade jag, så många gånger att jag tappat räkningen, sjungit om gula, svarta, vita barn och om hur Jesus älskade dem allihop. Så nog visste jag.
Ändå. Chocken när jag höll hans foto i min hand. De svarta ögonen, den sammanbitna munnen, skjortan knäppt upp i halsen; han såg ut att vara minst tolv. Det svarta välkammade håret stod i skarp kontrast till hans lätta snirkliga handstil, och jag tänkte att jag ska svara. Såsmåningom.
Idag är han över femtio om han lever, och man kan anta att han har slutat vänta.

Kastrullfällan (tema: fälla)

Fälla fallde fallit,
full,
kastrull,
kastrullfällan.
Ja, den känner vi till.
För det är ju inte som i amerikanska filmer, att man köper med sig take-away på vägen hem från jobbet.
Nej, här i Sverige står vi med huvudet i kastrullskåpet vid artontiden; en liten kastrull för haricot verten, en medelstor för tomatsåsen och en stor för pastan. Det är ett skramlande utan dess like när de ska ur skåpet där de tronar likt ryska dockor tre och tre; tripp, trapp, trull, kastruller överallt.
Man kommer inte undan.