Tema: Att glömma

Etthundrafemtiotvå personer var där. Alla hade de köpt biljett för att se mig, och jag var sämre än någonsin. Femtionio kronor styck hade de betalt för biljetterna. Jag vet, det låter mer som priset på ett kilo fläskkarré, men det var också min idé. Varför inte påbörja föreställningen redan vid biljettköpet? Femtionio och nittio, tänkte jag först men sedan skippade jag nittio. Ville inte bli övertydlig. Lite ska publiken få tänka själv, det är mitt motto.
De började skruva på sig redan i första akten. Försiktigt för att inte såra mig. De skrattade artigt på rätt ställen för att vara snälla, och när det gått så långt är man framme vid stupet, sanna mina ord. Det är då man funderar på att av misstag ramla ner i orkesterdiket och slå sig för att slippa genomföra sista akten. Men istället biter man ihop, man hojtar 'stiff upper lip' fast det inte ingår i manuset och man fortsätter. Man fortsätter.
När föreställningen var slut frågade jag min käresta om det hade varit dåligt eller om det hade varit katastrof. Jag skrattade. Man måste ha självdistans i den här branschen, kunna ta sina misslyckande med en klackspark. Snabbt glömma och gå vidare. Det är det som är receptet.
Hon såg på mig länge, betraktade mig ingående som om det var för första gången. En minut gick, två och tre, sedan: Ta det inte personligt, men jag tror att du och jag behöver en paus.

Tema: Om att klara sig utan (eller inte...)

- Jag klarar mig utan kärlek, sa han och snörpte på munnen. Han drog efter andan och sjönk ihop med hakan vilande mot knäna.
- Bra, för människor behöver ju inte sån't. Hon skrattade torrt. Speciellt inte du, Ecke.
  Han blängde på henne.
- Vad fan menar du med det? Att jag skulle behöva kärlek mer än andra? Menar du det? Han greppade en sten och knöt näven hårt om den. Va?
- Kom igen Ecke, du är den största suckern för kärlek jag vet! Jag känner fan ingen som så ofta är så sjukt galet kär som du.
  Hans kropp sjönk ihop igen.
- Fast nu är jag inte det, sa han uppgivet. Just nu har jag ingen kärlek whatsoever. Han slängde ifrån sig stenen, la sig raklång på rygg och stirrade upp i himlen.
- Du har ju mig, sa hon.
  Han stelnade till, satte sig käpprakt upp och tittade ut över havet utan att se.
- Vadå, du och jag är ju bara kompisar?
- Jo, men det är ju också en slags kärlek, kan man väl säga...väl...? Hennes röst ebbade ut.
- Ja, jo, det så klart. Absolut.