Tema: Att glömma

Etthundrafemtiotvå personer var där. Alla hade de köpt biljett för att se mig, och jag var sämre än någonsin. Femtionio kronor styck hade de betalt för biljetterna. Jag vet, det låter mer som priset på ett kilo fläskkarré, men det var också min idé. Varför inte påbörja föreställningen redan vid biljettköpet? Femtionio och nittio, tänkte jag först men sedan skippade jag nittio. Ville inte bli övertydlig. Lite ska publiken få tänka själv, det är mitt motto.
De började skruva på sig redan i första akten. Försiktigt för att inte såra mig. De skrattade artigt på rätt ställen för att vara snälla, och när det gått så långt är man framme vid stupet, sanna mina ord. Det är då man funderar på att av misstag ramla ner i orkesterdiket och slå sig för att slippa genomföra sista akten. Men istället biter man ihop, man hojtar 'stiff upper lip' fast det inte ingår i manuset och man fortsätter. Man fortsätter.
När föreställningen var slut frågade jag min käresta om det hade varit dåligt eller om det hade varit katastrof. Jag skrattade. Man måste ha självdistans i den här branschen, kunna ta sina misslyckande med en klackspark. Snabbt glömma och gå vidare. Det är det som är receptet.
Hon såg på mig länge, betraktade mig ingående som om det var för första gången. En minut gick, två och tre, sedan: Ta det inte personligt, men jag tror att du och jag behöver en paus.

Tema: Om att klara sig utan (eller inte...)

- Jag klarar mig utan kärlek, sa han och snörpte på munnen. Han drog efter andan och sjönk ihop med hakan vilande mot knäna.
- Bra, för människor behöver ju inte sån't. Hon skrattade torrt. Speciellt inte du, Ecke.
  Han blängde på henne.
- Vad fan menar du med det? Att jag skulle behöva kärlek mer än andra? Menar du det? Han greppade en sten och knöt näven hårt om den. Va?
- Kom igen Ecke, du är den största suckern för kärlek jag vet! Jag känner fan ingen som så ofta är så sjukt galet kär som du.
  Hans kropp sjönk ihop igen.
- Fast nu är jag inte det, sa han uppgivet. Just nu har jag ingen kärlek whatsoever. Han slängde ifrån sig stenen, la sig raklång på rygg och stirrade upp i himlen.
- Du har ju mig, sa hon.
  Han stelnade till, satte sig käpprakt upp och tittade ut över havet utan att se.
- Vadå, du och jag är ju bara kompisar?
- Jo, men det är ju också en slags kärlek, kan man väl säga...väl...? Hennes röst ebbade ut.
- Ja, jo, det så klart. Absolut.
 

Tema: reagera

Det är himla bra att reagera. Bra för andningen, till exempel.
Ut med det bara! Orättvisor, översittarfasoner, trakasserier - acceptera intet!

Men akta dig jävligt noga för att överreagera. Fin balansgång, det där. En väldigt tunn linje mellan hjältegloria och tvångströja. En linje som dessutom är i ständig förrädisk förflyttning. Kolla därför noga upp vad som gäller när du kommer till ett nytt ställe, innan du reagerar.

Vill du köra med säkra kort kan du lägga dig till med det populära ögonhimlandet. En reaktion så god som någon, och som fungerar i de flesta sammanhang. Se bara till att objektet för himlandet inte är i närheten för då kan det bli pinsamt. Rent av ödesdigert - jag känner en som fick sparken.

Tema: hoppas

Man kan alltid hoppas.
Hoppet är - vet ju vi - det sista som överger människan.
Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas.
Att allt blir bra.
Att allt blir jättejättebra!
Men, om vi nu ska vara lite realistiska:
Är det inte lite väl mycket att hoppas på?
Att allt blir bra, hallå?
En aning övermaga, kanske? Och krävande!
Jag tycker inte om krävande människor,
de är verkligen aaasjobbiga.
Man får hjärtklappning bara av att se dem.
USCH, får jag lust att skrika. HOPPAS att de inte kommer hit!

Tema: Engagera

Nu tycker jag att vi alla tar och engagerar oss. Det kostar bara sjuttiofem kronor i månaden, som en hämtpizza. Tre hämtpizzor i månaden istället för fyra, och på köpet slipper vi det dåliga samvetet. Som ett litet package-deal. Både vi och det lilla fattiga barnet blir gladare. Och om vi väljer ett barn i något land med fin natur, kanske en vacker kust med fina stränder, kan vi förlägga semestern där och hälsa på den lilla telningen. Tänk vad glad han eller hon ska bli!

Tema: Osynlig

När du kommer in här ser du henne förmodligen vid ordbokshyllan, där längst ner i hörnet, till vänster. Där rättar hon till ordböckerna vare sig det behövs eller inte. Det är liksom det som är problemet, men jag ska inte uppehålla mig vid det nu.
     Hon är mörkblond, cendré typ, kortklippt frisyr med en lite längre lugg som hon hela tiden för åt sidan, så som man gjorde i början på 90-talet. Jag har föreslagit att hon ska byta frisyr och bleka slingor, det tror jag skulle pigga upp henne, men nej. Hon är lite…initiativlös, kan man säga.
     Ögonen är helt okej, blågrå, fast dom ser du förstås inte härifrån. Hon är medellång, smal på ett intetsägande sätt, vanligtvis klädd i långbyxor och blus, ganska klassiskt snitt på kläderna. Tråkig stil, om du frågar mig. Allt går i blått, vitt och grått, blått, vitt, grått, blått, vitt, grått. Ja, du fattar.
     Hon närmar sig femtio, det kan man inte missa när man ser henne på nära håll, mascara är det enda smink hon använder. Lite concealer under ögonen skulle göra mycket, hennes ljusa hy har en nästan skummjölksblå ton här i butiken, vi har ju lysrör, du vet. Men som sagt, hon bryr sig inte så mycket om sitt utseende. Tyvärr, måste jag säga. Hon har varit singel i tolv år nu, och dig och mig emellan, det kommer hon nog fortsätta vara tills hon dör.

PS Den här kvinnan är en karaktär i en längre berättelse jag skriver, här sedd ur en arbetskamrats ögon.

Tema: Om att enas

"Det är normalt att bråka, förstår du, bara man kommer överens och säger förlåt sen."
"Men jag vill inte säga förlåt."
"Lilla vän, det måste man."
"Han kallade mig för bög."
"Ja, men vad gjorde du då?"
"Slog honom."
"Får man göra så?"
"Han kallade mig bög."
"Det var inte bra, men får du slåss för det?"
Tystnad.
"Mmm, förstår du nu vad jag menar?"
"Han kallade mig för bög."
"Men nu får du faktiskt lyssna på vad jag säger! Man får aldrig slåss, hör du det?"
"Fast han kallade ju mig för bög."
"Nu lyssnar du på mig! Man får inte slåss! Punkt slut! Och gör man det ändå måste man faktiskt säga förlåt."
"Men jag vill inte."
"Jodå, det vill du. Kom nu så säger du förlåt till honom och han till dig, det kommer bli så bra så."

Tema: försäkra

Jag kan försäkra dig att jag aldrig skulle äta upp din bulle, det vore som att ta godis från ett barn. Så lätt vore det.
Du tittar ju inte ens på den! Vem som helst kan ta den, du skulle inte märka det förrän det var för sent. När någon annan redan sög i sig mandelmassan inuti.
Förstår du ens hur stor risken är? Det undrar jag. Det är många som passerar här, och alla är verkligen inte lika hederliga som jag.
Jag skulle aldrig ta din bulle. Jag är inte typen som stjäl bullar av mina vänner. Det vet du, och jag antar att det är därför du är så avslappnad. Så tanklös, skulle man också kunna säga när du sitter där och glor åt ett annat håll. Oansvarig, är nog rätt ord. Du liksom skiter i din bulle. Man kan inte låta bli att undra varför. Vill du inte ha den, eller?

Tema: Att tänka

Kom att tänka på livet och döden häromdagen, när jag fick veta att min femtionioårige morbror nyligen opererats för hjärntumör. Min mamma, hans storasyster, dog av en hjärntumör när hon var femtiofem.
I det här läget, när jag nu själv närmar mig femtio, är jag glad att jag inte är lagd åt det hypokondriska hållet. Och att jag är en sådan som inte tänker så himla mycket hela tiden. På hjärntumörer till exempel.
Googlade symptomen igår och konstaterade att jag inte har dem. Förrän jag vaknade imorse, då det ena efter det andra stämde in. Om jag inte misstar mig så sitter min tumör precis över vänster öra. På insidan av skallbenet.
Jag antar att jag nu måste ringa vårdcentralen. Det ska alltid gå via vårdcentralen.
Ursäkta, men jag har en hjärntumör.
Ja, jag är ganska säker.
Alltså, jag känner den. Ovanför vänstra örat.
Va?! Hur kan du veta att det inte är en hjärntumör? Du har ju inte ens träffat mig!
Verkar inte vara?! Vem tror du att du är egentligen? Som sitter där i ditt lilla telefonbås och tror och tycker utan att ha någon som helst aning! Du KAN INTE VETA!
Nej, just det, det kan du inte.
Va? Klockan tre idag redan?

Tema: Spännande

"Spännande att se om det har kommit någon tidning idag..." Hon håller hårt i dörrhandtaget till källartrappen med höger hand, och trär ner vänster fot i en stövel.
"Går du ut och ser efter?" Han ropar från köket.
"Jag håller redan på att sätta på mig gummistövlarna."
"Behöver du hjälp?"
"Nej då, jag klarar mig själv."
"Men ta det försiktig med ryggen."
"Jag tar det försiktigt!"
"Och jaga inte upp dig, det är inte bra för hjärtat."
"Jag jagar inte upp mig, det var ett himla tjat!"
"Har du satt på dig stövlarna ännu?" Han kommer ut i hallen.
"Hur ska jag kunna koncentrera mig på stövlarna när du maler på som du gör? Va?"
"Jag kan hjälpa dig..."
"Nej!" Hon får på sig andra stöveln och flyttar snabbt handen till ytterdörrens handtag. "Nu går jag och hämtar tidningen."

Tema: statistik

Det kommer gå åt helvete, det är bara att titta på statistiken för att inse det. Inget talar för honom, om man säger så. Det är tredje gången han står inför rätta nu och han har ännu inte fyllt tjugo, dessutom är han arbetslös, sysslolös hela dagarna, vad säger det dig?
Just det, att det kommer gå åt helvete. Han kommer aldrig få något jobb, för vem vill anställa en kriminell tonåring? Och förmodligen kommer han börja röka hasch igen, att han inte gjort det på ett halvår hjälper inte, för det är så lätt för en sådan som honom att halka in i det, du anar inte.
Att han har så förtvivlat dåligt självförtroende gör heller inte saken bättre, det gör att han kommer misslyckas vad han än företar sig eftersom han är så rädd att inte klara av. Den lilla chans han har, om man ser till statistiken, för enligt den finns det en liten liten chans, kommer grusas av rädslan; man kan inte gå omkring och ha så dåligt självförtroende, och vara så rädd, om man ska klara sig i samhället, så är det.
Jag hoppas att han får fängelse den här gången så att han förstår allvaret.

Om att vara bäst

"Du är bäst, du vet."
"Bäst?"
"Ja, bäst. Det är viktigt att du tänker på det, tänker på det hela tiden."
"Men det är bara det att jag har ont i magen...inget annat..."
"Lyssna på mig nu!" Mamma la sin hand på min axel och tittade mig hårt i ögonen. "Om du inte bryr dig om vad dom säger, eftersom du ju vet att det inte stämmer...det dom säger..." Hon gjorde en paus och såg ut att leta fortsättningen i fjärran.
"Ja, då förstår dom också, så småningom, att du är bättre än dom."
Det kommer de aldrig förstå, tänkte jag när bussen åkte alldeles för fort till skolan. Aldrig, aldrig, aldrig, ALDRIG. Någonsin.

När jag kom hem från skolan stod mamma och hackade lök över diskbänken. Skivor av falukorv fräste ilsket i stekpannan.
"Det stämde mamma, precis som du sa var det. Jag brydde mig inte och då retades dom inte. Precis som du sa."
"Jaså, säger du?" Hon såg förvånad ut, jag är ganska säker.
"Och Mia kom fram och sa att hon tycker jag är bäst."
"Mia?"
"Hon som retas mest, du vet. Hon som la min mössa i toan, om du kommer ihåg."
"Ja, just...hette hon Mia, sa du?"
"Ja, Mia."
"Jättebra."
"Och hon frågade om vi kunde vara någon dag. Fast inte idag. En annan dag."
"Ja, men vad roligt." Mamma tittade upp från lökhackandet, tittade på mig.
"Jag sa ju att du är bäst."