Man vill ju inte framstå som galen

Jag vill bara skrika åt honom.
Skrika tills inget finns kvar.
Din patetiska falska okänsliga jävla idiot!!!

Vet bara inte riktigt var jag ska göra det.
På hans kontor?
När han håller avslutningstalet?
Eller ska jag ringa honom?
Då kan han få en hörselskada.
Kan man bli åtalad för det?

Jag ringer i all hemlighet från en telefonkiosk.
Och skriker så inihelvete högt att de utrymmer hela Centralen.
Oj då.

När det lilla känns stort

Ett samtal i förrgår med min femtonåriga dotter:
(Elias är föremålet för hennes hjärta just nu.)

Hon: -Alltså, Elias egoboostar mig fett!

Jag: - Jaså...?

Hon: - Ja, tänkte du på att jag var osminkad igår när han var här?

Jag: - Eh...ja, kanske...?

Hon: - Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna va. Förut, alltså.

Bagatellen

Kanske var det bara en bagatell? Inget ont menat?
Klart det inte var ont menat, det bara blev. Lite fel.
Om man tänker så borde kvävningskänslan avta, förlamningen släppa, hjärtat börja slå igen. Som av en självklarhet.
För vad är en bagatell? Ett ting av noll eller ingen vikt. Ett ingenting.
Förmodligen har det inte ens hänt.

En simpel fråga

Om jag inte krävde så himla mycket. Om jag var en enkel människa som var nöjd med det lilla.
Skulle du älska mig då?