lördag 18 december 2010

Tema: Oordning

I mitten på 90-talet köpte de sitt idylliska lilla torp. Så vackert beläget på en höjd, omgivet av hagar och blandad lövskog. Förväntningarna på en oändlig räcka soliga somrar bäddade in hela stället i ett lyckligt dis som effektivt skymde sikten.
     Liselotte började hata torpet redan första hösten när hon såg den första musen inomhus; hon kan inte sova med potentiella möss omkring sig. Torbjörn har sedan dess täppt till en miljon hål, men mössen kommer in ändå, och trots att Liselotte ägnar större delen av våren åt att skrubba hela stugan, både in- och utvändigt, vill inte den riktigt rena känslan infinna sig.
     Men har man köpt ett idylliskt torp med tillhörande lyckliga somrar, så har man. Det är inget man säljer ut i brådrasket.
     Endast två år senare köpte de villan.
     ”Jag vill kunna kliva ut direkt i trädgården även när jag är hemma!” sa Liselotte. ”Det är ju ändå i hemmet man tillbringar mest tid.” Det var hon som drev igenom köpet.
     Nuförtiden får hon migrän av att rensa ogräs. Det är för att man lutar nacken i en speciell vinkel när man rensar, säger hon.
     Men välj en annan vinkel då.
     Kan man tänka.

torsdag 2 december 2010

Tema: Mentor

Mentor och mentor, nej, snarare mamma faktiskt.
Men i alla fall.
Min dotter väckte mig halv tre i natt, fullt påklädd, hon skulle gå iväg till pojkvännen.
Efter att han kommit hem från krogen där han varit med sitt jobb hade han ringt och sms:at och tjatat att hon skulle komma till honom och sova. Och ta med ett täcke, för han frös.
Det är tur att man minns hur det var att vara tonårsförälskad.
Så jag pallrade mig upp och klädde på mig, bara några kvarter att följa med och jag ville inte att hon gav sig ut själv i natten.
Arton minusgrader slog emot oss när vi kom ut. Snön glittrade i gatulampornas sken och himlen var stjärnklar. Jag tog med min cykel för att kunna trycka ner det som fick plats av täcket i cykelkorgen. Min dotter tog med sin lilla svarta voffsing, Snorpan, som studsade omkring och inte verkade ha något emot den nattliga promenaden. Vi småpratade på vägen, lyssnade på snöns knarrande och stadens nattliga tystnad.
Väl framme vid pojkvännens hyreshus tog min dotter fram mobilen och lät signal efter signal gå fram, ingen pojkvän svarade.
Du...han har nog somnat, insåg jag.
Då jävlar! sa dottern och sträckte sig upp mot husväggen och knackade på fönstret. Inte en reaktion där inifrån.
Hm, du sa ju att han hade druckit, han sover nog som en sten nu, sa jag, i egenskap av mentorn som började känna av de arton minusgraderna och som insåg att vi ganska snart behövde dra oss hemåt.
Alltså FAN vad han ska få! sa mitt hjärta och ögonen var lika svarta som kajalen runt dem.
Ja, du kan fundera på lämplig hämnd på hemvägen, föreslog jag. Tänk på Snorpan också, det här är kallt för henne, fortsatte jag och visste att det skulle hjälpa.
Hon sms:ade: Det här var sista gången jag gjorde något för dig! och sen gick vi hem igen. En Snorpa, en mamma, en dotter och ett täcke med rosa påslakan. Klockan tre på natten.
Minusgraderna satte tänderna i oss på allvar när vi hade fem minuter kvar hem, jag passade på att påminna om vad farligt det är att vara utomhus berusad på vinternätter. Ja, sa hon, och jag såg att hon fattade. Jag fattade också, kanske mer än jag gjort förut allt eftersom stickningarna i händer och fötter tilltog.
Vi skrattade lite också, åt oss. Kanske för att slippa känna oss alltför bortgjorda.
Nu är det förmiddag, min dotter sover fortfarande. Själv sitter jag och ser lite försiktigt fram emot fortsättningen.

fredag 26 november 2010

Tema: Pigga upp

Pigga upp i all ära, men jag har en bekant som skulle behöva piggas ner.
Hon är så pigg att hon får migrän av det. Tänk en spänd fjäder på uppåttjack.
Hon har provat yoga efter tips från mig, men då hon inte kan vara still blev de andra på yogapasset störda.
Jag har supit henne under bordet, då var hon stilla, men inte kontaktbar, så det är ingen permanent lösning.
På skoj (sa jag) slog jag en gång en gummiklubba i huvudet på henne men då blev hon arg.
Nu funderar jag på att säga upp den här bekantskapen. Inaff is inaff.

torsdag 25 november 2010

Tema: Skuld

Äppelbikt

När jag handlar äpplen väljer jag bara ut fina. (Det är likadant med tomater.) Eftersom man inte kan se hur de ser ut på andra sidan, där de ligger i sitt äppelhav och ser perfekta ut, måste jag ta upp vart och ett för närmare granskning. Jag kollar dem runt om och klämmer lätt för att se att de är lagom hårda. Lite i smyg gör jag det, så att andra inte ska se.

Allt vore frid och fröjd om jag inte fick så dåligt samvete. Vem säger att just jag ska ha de finaste äpplena? Varje gång jag lägger tillbaka ett, för att det hade någon blessyr som först inte var synlig, så tänker jag på att någon annan, som kommer efter mig, får finna sig i att köpa det äpplet. För då är alla fina äpplen uppköpta av sådana som mig.

Vem är jag att bestämma att andra ska få sämre äpplen än jag?

Kan man ju verkligen undra.

söndag 21 november 2010

Tema: namn

Om man fick en dotter i början på femtiotalet, bara några år efter andra världskrigets fasor, och döpte henne till Solbritt så hade man förmodligen en plan. Man kan med stort fog anta att syftet, helt enkelt, var att lysa upp sitt liv med en liten solstråle. Kan ju låta ack så oskyldigt.
Just den här Solbritt, som jag tänker på, hade, liksom alla andra barn, två vägar att gå, antingen att leva upp till sina föräldrars förväntningar eller att svika dem. Alla som känner henne idag skulle förmodligen ivrigt hävda att hon gick den sistnämnda vägen, säkert i någon slags protest.
Men betänk: Att hon som vuxen är motsatsen till en solstråle behöver inte nödvändigtvis betyda att hon svek sina föräldrars förväntningar, hon kan ha levt upp till dem under uppväxten för att sedan som vuxen svänga som en tung pendel, från den ena extremen till den andra.
Likväl kan man misstänka att hon var sur och otrevlig redan som barn. Att hon var en sådan där pestig unge som rättade alla lekkamrater så fort de öppnade munnen. Som med kritisk blick granskade de som inte var hela och rena. Som skvallrade så fort hon inte fick som hon ville i leken och som aldrig lånade ut sina leksaker eftersom de kunde gå sönder.
Någon gång ska jag fråga henne.

lördag 20 november 2010

Tema: en famn

Din famn
din doft
din värme
din lena hud
en liten stunds vila

fredag 22 oktober 2010

Tema: Att svärta ner

I affären insåg jag att köpta bullar vore bättre än de torra hembakta jag hade på upptining i ugnen. Eller köpta vad-som-helst. Färska munkar bredde ut sig i hyllor bakom glas; chokladglaserade, rosa med jordgubbssmak, banangula med chokladströssel. Jag funderade på vad en fjortonårig pojke kunde vilja ha. Knappast rosa. Tänkte att det kanske var säkrast att ta helt vanliga traditionella kanelbullar. Insåg att det ju kunde verka märkligt när jag nu tinade kanelbullar i ugnen.
     Jag blev stående ett tag, tänkte, vände mig om och tog chocolate chip cookies, ett paket, från kakhyllan. Tog bara, jämförde inte olika sorter. Vände tillbaka och tog tre munkar utan någon glasyr alls. Ställde mig i kön och kom på att jag glömt O’boyen.

Lukten av bränt slog emot mig när jag öppnade dörren, i samma stund satte brandvarnaren igång sitt öronbedövande tjutande. Inom loppet av några få sekunder hade jag tagit mig in i köket, dragit åt mig en stol, ganska smidigt hoppat upp på den och tagit loss dosan från taket. Jag var tvungen att ta en kniv för att få ut batterierna och när oljudet äntligen tystnade drog jag en knappt märkbar djup lättad suck. Hans-Erik tittade på mig med stora ögon genom rökdimmorna.
     ”Oj, oj”, sa jag och log för att lugna honom. ”Ingen fara på taket.”
     Jag öppnade ugnsluckan och var tvungen att vända bort ansiktet för att inte övermannas av röken, drog ut ugnsgallret och hällde ner de svartbrända bullarna i diskhon. Jag spolade vatten på dem samtidigt som jag utan framgång försökte vifta bort ångan och röken med händerna. Hans-Erik satt blixt stilla vid köksbordet, stumt avvaktande, och följde mina rörelser. 
     ”Det är ingen fara”, upprepade jag. ”Allt är under kontroll.”

torsdag 21 oktober 2010

Tema: Att snubbla

Tack för temat.
Det är jag.
Som ständigt snubblar omkring.
Och famlar efter något att greppa för att inte falla pladask.

Faller pladask likförbannat och tar mig upp till synes oberörd.
Extremt oberörd.
Det gör inget för mig att snubbla, det tillhör livet och jag är inte en sådan som skäms. Nej, jag inser att man måste falla ibland för det är fallen man lär av, jag är en sådan som inser inser inser det.
Ja, och sedan går jag.
Vidare.
Med rak rygg.
Gråter en skvätt när jag kommer hem.

måndag 18 oktober 2010

Tema: Treva

"Förr i tiden,vet du, då fikade vi ofta hos varandra i den här trappuppgången."
"Jaha, säger du det?"
"Jo, förstår du, det var på den tiden då man kände sina grannar."
"Jaha, ja, det är annorlunda nu förstås...sämre på vissa sätt men bättre på andra."
"Ja, sämre är det, det måste jag säga. Han som bodde i din lägenhet, han bjöd ofta in mig på en kopp, vet du."
"Jaha...?"
"Men det är ju andra tider nu, förstås."
"Jo, ja, det är det ju."
"Och jag är ju en sån som kan köpa med mig ett par bullar om jag blir inbjuden till någon som inte orkar köpa doppa själv, om han kanske jobbar hela dagarna och är trött sen."
"Jaha...?"
"Om jag skulle bli inbjuden, alltså..."

söndag 17 oktober 2010

Tema: Att rymma

Några dagar senare satt Hans-Erik i trappen utanför min lägenhet när jag hade varit och handlat mat. Jag blev så förvånad att jag inte ens kom mig för att se glad ut.
     "Hans-Erik?" var allt jag fick ur mig.
     "Hej, jag måste bo här." Hans blå ögon såg rakt in i mina.
     "Bo här?" upprepade jag som ett trapphuseko och insåg i detsamma att vem som helst av grannarna kunde stå inne i sin hall med örat tryckt mot dörren och höra precis allt.
     "Kom här ska du se..." Med den hand som inte höll i matkassen sökte jag efter nyckeln i handväskan. "Vi går in så ska du få lite fika." Jag låste upp och gick direkt in i köket, utan att ta av varken stövlar eller kappa.
     Mjölk och bullar, det tycker ungar om, tänkte jag och rotade runt i frysen efter det sistnämnda. Jag fick tag i en påse, insåg att bullarna som såg ihoptryckta ut i sina pappersformar förmodligen skulle vara torra, men jag hade inget annat. Digestivekex, men vilken 14-åring tycker om digestivekex? Mjölk hade jag precis handlat, jag tog upp en liter ur plastkassen. Hans-Erik tittade på mig där han stod i hallen.
     "Men kom in och sätt dig!" Jag pekade på köksbordet med mjölkpaketet. "Jag ska värma lite bullar. Sätt dig så länge!"
     Nu log jag. Jag tänkte att det var på tiden. När ett barn kommer och hälsar på sin faster är det på sin plats att fastern blir glad. Även om hon blir överraskad. Kanske i synnerhet om hon blir överraskad. Hans-Erik drog ut en stol och satte sig med en duns. Jag undrade i mitt stilla sinne varför inte unga människor kan sätta sig ner på vanligt sätt.
     För att skynda på upptiningen vred jag på ugnen till 300 grader och la in fyra bullar på gallret direkt. Jag fyllde ett glas med mjölk och ställde det på bordet framför mitt brorsbarn.
     "Har du O´boy?" Återigen mötte de blå ögonen mig utan att väja.
     "Nej... men vet du, det kan jag springa ner och köpa, det dröjer ändå en stund innan bullarna är klara." Jag tänkte att ungdomar är mer krävande nu för tiden, säger på gott och ont rakt ut vad de vill ha. Så hade jag aldrig jag gjort på min tid. Men nu kom turen ner till affären och tillbaka lägligt, jag skulle vara tillbaka precis när det var dags att ta ut bullarna ur ugnen. Jag greppade handväskan som jag nyss hade släppt på hallgolvet.
     "Jag kommer strax!" ropade jag in i köket och stängde igen ytterdörren bakom mig. Jag sprang ned för trappen, låtsades inte se Brunos ansikte som kikade ut när jag passerade hans lägenhet och tryckte upp dörren ut mot gatan. Ute på trottoaren stannade jag upp och drog in ett djupt andetag av den kyliga höstluften.

måndag 4 oktober 2010

Tema: Att avstå

Avstå eller stå av,
vad är egentligen skillnaden?
Det beror på vad det är för något att stå av, förstås.
Sitta av, har man hört talas om, men stå av?
Kliva av, vet jag också vad det är, jag som åker så mycket tåg.
Hoppa av, är jag också bekant med. Alla gånger jag hoppat av mitt äktenskap och ekorrhjulet går inte ens att räkna. För att inte tala om alla gånger jag hoppat på igen.
Men nu var det inte mitt hoppiga liv vi skulle prata om,
utan stå av.
Stå av
Stå av
Stå av...?
Nej, jag får återkomma imorgon när det är nytt tema.

söndag 3 oktober 2010

Tema: Bjuda, nobba, livsstil

Bjuder du så nobbar jag.
Jag kan inte stå i skuld, förstår du.
Mer än jag redan gör.
Eller som jag inte gör;
man kan ju välja livsstil.
Ett liv i skuld eller ett annat.
Sägs det.
Men jag kommer inte undan.
Hur jag än väljer och väljer och väljer.
Så finns den där.
Otillräckligheten.
Den förbannade jävla känslan av att jag borde.
Lite mer.

lördag 25 september 2010

Tema: Folksamling

Om man ställde hela världens befolkning på Gotland så skulle man få en folksamling där.
Men!
Tänker du.
Det går ju inte!

Jodå.
Om vi tillåter oss att bortse från problemen med alla transporter.

Gotland är 3 miljarder kvadratmeter stort. Vi har en befolkning på vår planet som uppgår till 6 miljarder.
Med andra ord får varje person en halv kvadratmeter att stå på, vilket, för de allra flesta är tillräckligt med plats. (Mät upp en halv kvadratmeter om du inte tror mig.)

Men, det är klart, lite trångt skulle det ju bli.

fredag 24 september 2010

Tema: Mingel

"Hej!" Hon log och höjde glaset hon höll i handen. Leendet som mötte henne i spegelbilden var tillkämpat,  ansiktet blekt och glåmigt mot den svarta blusen. Hon suckade, ställde ifrån sig vinglaset och knäppte mödosamt upp de små pärlemorknapparna, en efter en.
     Gammelrosa. Inte skrikigt, men ändå lite färg. Hon tog ut den urringade lammullströjan från sin hylla i garderoben. Med en pushup-bh under kanske...?
     "Hej!" Leendet något mindre forcerat, nästan lite Mona-Lisa över det. Bättre, men magen...Hon försökte dra in den samtidigt som hon rätade på ryggen, andningen avstannade. Och valken hängde där över byxlinningen som en present inpackad i rosa fluff.
     "Hej!" Äggskalsvitt har hon ju alltid varit snygg i, vad har hänt? Den vita viscosen föll vackert från brösten ned över magen och rumpan och dolde alla ojämnheter, guldbroderierna glimmade i den skumma hallbelysningen. Total kontrast mot det färglösa tråkiga huvud som stack upp ur halslinningen. Irriterat drog hon tunikan av sig.
     "Hej!", fräste hon och glodde ilsket in i spegeln. Den stora rutiga flanellskjortan hängde och slängde runt hennes kropp. Hon knäppte knapparna, drog på sig stretchjeansen som  utan knot anpassade sig till hennes former och satte upp håret i hästsvans.
     "Tjaba!" Hennes spegelbild ryckte till, skulle hon verkligen ge sig iväg på personalfesten så där?
     Japp, det skulle hon visst.

torsdag 23 september 2010

Tema: Köra fast

Frågan är vad jag ska säga som låter naturligt...?
     Jag kan givetvis inte gå fram och säga:  "Tjena! Du verkar vara en trevlig prick, ska vi gå och ta en fika?"   Nej, herregud, det skulle jag inte ens säga om jag fick betalt. Tjena, är inte min stil. Inte att gå rakt på sak heller.
     Om det var min stil att gå rakt på sak skulle jag nog säga:  "Ursäkta, men jag fick bara en känsla av att det skulle vara trevligt att ta en fika med dig, skulle du kunna tänka dig det?"  Ha, aldrig i livet. Och "trevligt" skulle jag för övrigt inte säga, det låter för präktigt, jag är rockigare än så.
     Men nu skulle jag, som sagt, aldrig gå rakt på sak så det kan ju kvitta vad jag skulle säga då.
     Kanske skulle jag kunna säga något i förbifarten direkt efter passet? "Tufft pass, nu väntar duschen!", till exempel. Fast är det inte lite stalkervarning på en sån kommentar? I så fall får jag definitivt ta bort "duschen".
     Om det inte verkade så utstuderat så kunde jag börja med att hålla kvar blicken en sekund när han tittar på mig. Om det inte verkade så himla desperat. (Och desperat är jag ju faktiskt inte.)
     Jag kanske kan råka stöta ihop med honom i trängseln när alla ska ut ur träningshallen samtidigt? Fast risken är att jag kommer verka klumpig. Såvida jag inte stöter ihop med honom på ett hyfsat smidigt sätt. Men då kanske han fattar. Usch, vad pinsamt.

onsdag 22 september 2010

Tema: Skogen

Jag petar bort två små kottar, lägger mitt sittunderlag på den mossiga stenen och sätter mig ner bland tallarna. En ensam björks gulnade löv fladdrar som guldpengar i vinden, de nuddar lätt ett högt taggtrådsstängsel som markerar gräns mellan skog och skog.
     Närheten till stan är påtaglig, trafikbruset dränker nästan vindens sus i träden och enstaka fåglars kvittrande. En skriker till, som för att överrösta. En mygga surrar till i mitt öra.
     Vid mina fötter breder blåbärsris med gulnande blad ut sig i den barrbeströsslade mossan. Här och där sticker enstaka gröna lingonkvistar upp med sina mörkröda bär, som för att påminna om att det snart är jul. Ormbunkarna är på väg att skrumpna ihop för vintern, en del skiftar ännu i gult men de flesta är bruna och trötta. Resterna av en stubbe syns mitt ibland dom, nästan helt klädd i havsturkos lav, endast en mörkbrun fläck vittnar om det ruttnande träet därunder.
     Myggen tätnar, ryktet har gått. Här har någon satt sig helt stilla, hon viftar inte ens, raspar bara med penna i ett block! Det sticker till på min hand och jag är snabb; den lille får sitt livs sista flygtur ner i mossan. Jag stänger igen mitt block, lägger ner det med pennan i väskan och går hem.

tisdag 21 september 2010

Tema: En anledning

Anledningen till att jag ännu inte skaffat en digitalkamera är att jag ogillar nya tekniska saker, de ger mig en känsla av obehag.
     Dels måste man införskaffa dem vilket innebär ett idogt arbete med att ta reda på märken, kvalité och priser, och dels får man stå ut med att bli betraktad som en idiot när man frågar. Lägg därtill att man måste lära sig använda dem, inklusive alla sladdar som följer med. När det gäller en eventuell kamera, så måste jag slutligen lära mig hur jag laddar upp bilderna på min dator och hur jag därefter får ut dem på min blogg. Usch, säger jag bara. Jag vill verkligen inte. Jag har haft tillräckligt med att få min TV att fungera, den vågar jag nu knappt röra av rädsla att den ska börja krångla igen.

Men okej.
     Jag ska köpa en camera digitale. Så himla svårt kan det väl inte vara.

söndag 19 september 2010

Tema: Om att rösta

Det är viktigt att rösta, säger de som vet och spänner ögonen i oss. Det är en rättighet men också en skyldighet. Säger de.

Efter varje val, när det konstaterats att valdeltagandet sjunkit ytterligare lite i jämförelse med föregående val, lägger de pannan i djupa veck, en kvart eller så, och oroar sig för den sjunkande trenden. Sen trampar de vidare i maktens korridorer utan att, vad det verkar, fundera på vad de själva kan ha för del i det hela.
Jag får nästan lust att skita i att rösta i ren protest; se mig, se mig! Men inser att jag ändå inte skulle bli sedd.

I vår demokrati finns en växande grupp människor som känner att de inte har någon möjlighet att påverka politiken. Är det dessa människors fel, eller är det makthavarnas? Att allt fler människor har fullt upp med att överleva och blir allt bittrare, att vanmakten ökar, att misstroendet gentemot de styrande ökar: är det något dessa makthavare kan skita i? (Efter att de lagt pannan i djupa väck och sett ut som om de bryr sig).

Nej, det kan de inte, av den enkla anledningen att de då äventyrar vår demokrati. Av den enkla anledningen att politikernas viktigaste uppgift är att ge förutsättningar för alla människor att vara med att påverka, att ge alla förutsättningar att leva värdiga liv. Gör man inte det så gödslar man grogrunden för partier som Sverigedemokraterna. Så länge de styrande inte inser sitt ansvar och sitt bidrag till denna utveckling så kommer demokratin fortsätta urholkas.

Men röstat har jag gjort, i något som känns som ett desperat försök att vända utvecklingen.

fredag 17 september 2010

Tema: Lov, löv och lön

Det hade börjat skymma när jag äntligen fick komma in. Min chef sedan ett år tillbaka kikade ut från sitt rum och vinkade in mig med sin lediga hand, med den andra höll hon telefonen mot örat. Hon pekade åt mig att sätta mig ner och visade med handen hur personen babblade på i andra änden, hon himlade menande med ögonen. Jag satte mig ner med kappan och väskan i famnen och hoppades att fläckarna på min blus som jag dragit på mig under dagen inte skulle synas så mycket.
     "Ja, jag förstår..."
     "Det ska jag fundera på, det lovar jag."
     "Jo, men det ligger absolut något i vad du säger!"
     Jag lyssnade med ett halvt öra. På väggen över hennes skrivbord hängde en akvarell med några tråkiga höstlöv på. Don efter person, tänkte jag och tittade istället ut genom fönstret där en trädkronas gulnande löv fladdrade i vinden. Ett och annat släppte taget och gjorde en luftfärd uppåt innan de försvann ur sikte.
     "Men hur är det med dig egentligen?" Jag hoppade till. Telefonsamtalet var avslutat och min nya chef, som förresten heter Malena (så himla käckt på en femtioåring, not) tittade beklämt på mig.
     "Va?", svarade jag. Vad skulle jag svara på den frågan? Var det någonting med mig? Inte vad jag visste i alla fall.
     "Det är väl bra...", svarade jag osäkert och kände med ens att jag ljög. Att sitta där med Malena och bli ömkad kändes inte bra alls.
     "Men jag ser att du liksom har tappat stinget, eller hur jag ska uttrycka det..." Hon tittade på mig med rynkad panna. "Hm, du lever ensam, va? Stämmer inte det?" Hon böjde sig fram och tittade i sina papper. "Och du har väl heller inga barn som kan ta hand om mamsen på gamla dar, inte har du?" Hon sträckte sig över skrivbordet och la en hand på min arm. Jag var som det paralyserade bytet i boaormens grepp, mållös.
     "Jag begär inte att man alltid ska vara på topp på jobbet, det gör jag inte", fortsatte hon. "Och du är ju heller ingen ungdom längre...men det kan inte bli så stort lönepåslag, det förstår du ju."
     "Nej, jag hade inte väntat mig så mycket heller", pep jag.
     Hon tryckte till lite extra på min arm.
     "Ibland får man lov att acceptera att man duger fast man inte presterar så mycket. Så är det ju för oss alla, och det är viktigt att inse det, att tillåta sig själv att vara...hur ska jag säga...lite underpresterande ibland."
     Jag tittade på henne, kände hur mycket jag hatade hennes kastanjefärgade hår där rötterna aldrig fick en chans att synas, hennes prefekt målade rosa läppar och det ständiga blingblinget runt hennes hals.
     "Det blir tvåhundra kronor för dig, för jag tycker ju att alla ändå ska ha nånting", sa hon tröstande. Min hjärna arbetade med att tugga i sig och svälja tvåhundrakronorsinformationen. Jag med att försöka andas lugnt.
     "Men oj, vad klockan är mycket!" Hon tittade på sitt armbandsur och släppte min arm som om hon bränt sig. "Jag ska ha några väninnor hem på middag ikväll, förstår du." Hon tittade på mig samtidigt som hon tog sats för att resa sig upp. "Så himla roligt, vi har träffats en gång i månaden ända sen början av nittiotalet. Vi bodde i samma radhusområde då och sen dess har vi hållit kontakten."
     Jag böjde mig ner för att ta upp min väska och kappa som glidit ner på golvet.
     "Du borde förresten bli lite mer social!", kvittrade hon. "Vänner klarar man sig inte utan och jag har en känsla av att du inte har så många, stämmer inte det?"
     Tillintetgjord reste jag mig upp och klev ut genom dörren utan att svara. När jag kom hem gick jag in och satte på datorn innan jag ens tagit av mig jackan. Förlamningen hade börjat släppa och ilskan steg i mig som lavan i en vulkan strax innan utbrottet. Nu jävlar!

torsdag 16 september 2010

Tema: Tal

Om ni kunde vara vänliga att se till att det blir jämnt antal kommentarer på mina inlägg, så vore jag tacksam. Jag har svårt för udda tal. Värst är de som bara är jämnt delbara med ett och sig själva, de s k primtalen. Usch, säger jag bara. Tre och sju, t ex, får mig att rysa. Elva och tretton likaså. Sjutton tycker jag inte heller om, men det är klart; skulle jag få hela sjutton kommentarer så vore det ju kul. På sitt sätt.
Men helst vill jag ha åtta eller fjorton. Tack.

onsdag 15 september 2010

Tema: Om trafik (eller nåt)

Jag tog bussen hem. Jag tycker inte om att åka buss men den här gången kändes det för jobbigt att gå. Ibland är blotta tanken på min väg hem mer än jag mäktar med. Samma gator varje gång, samma putsade hus och välansade parker.
     Jag satte mig vid fönstret och hoppades att ingen skulle sätta sig intill. Jag tycker inte om att sitta bredvid främmande människor på bussen, de kommer för nära. En del breder ut sig bortom anständighetens gräns, sitter hur bredbent som helst.
     Efter två hållplatser klev en lång yngling på. Han hade en ring i läppen och svart axellångt hår. En av den sortens ungdomar. Han satte sig bredvid mig och placerade fötterna på sätet mittemot. Ett par lortiga svarta Converse. Jag tycker inte om situationer där man måste säga till men ibland har man inget val. Vuxna säger till alldeles för sällan. Många låter ungdomar göra vad som helst, de bara vänder bort huvudet och låtsas att de inte ser. Det gör ungdomar otrygga, de behöver vuxna som kan visa var gränsen går.
     "Ursäkta, ta ner dina skor från sätet" , sa jag.
     Han tittade till på mig som om jag kom från en annan planet. Var fick hon luft ifrån, kanske han tänkte. Sen tittade han rakt fram igen, fötterna hade han kvar. Jag avskyr att bli ignorerad på det sättet. Vad ska man säga då? Vad man än hittar på att säga så vet man inte hur det kommer gå.
     "Hörredu!", sa jag med lite myndigare stämma. Jag sträckte samtidigt på mig. "Ta ner fötterna från sätet! Det blir inte så kul för den som kommer och sätter sig där sen när den blir smutsig bak på jackan." Eller i rumpan, tänkte jag men det sa jag inte. Rumpa är ett ganska intimt ord.
     Inte en reaktion. Han låtsades helt enkelt att han inte hörde mig. Jag visste inte vad jag skulle göra härnäst. Jag satt där inklämd mellan honom och fönstret, luften allt tyngre att andas som den ibland blir på bussar.
     "Om du inte tar ner fötterna så kliver jag av nästa hållplats!" Hotet kom från ingenstans men tog viss skruv. Han vände sig mot mig och såg förvånad ut. Jag noterade att han såg ganska ung ut, kanske femton. Sen tittade han rakt fram igen, fötterna kvar på sätet.
     Följdaktligen klev jag av hållplatsen efter. Han var tvungen att resa på sig för att släppa fram mig. Ute hade det börjat duggregna.
     Jag hoppas att han lärde sig något.

tisdag 14 september 2010

Tema: Om något glödande

Eldens flammor har övergått i stilla glöd. Det livliga knäppandet och knastrandet bytts ut mot något enstaka knäppande när ett glödande korn tar sats och med dödsförakt far upp och in i öppna spisens tegelvägg. Eller ut på golvet, där det flämtande slocknar inom loppet av några sekunder. Det är tyst. Värmen i rummet är kompakt, våra kroppar lealösa, kinderna blankt rosiga.
Vi somnar så.

måndag 13 september 2010

Tema: Om att bli upptäckt

Idag var det nära ögat. Jag måste hitta på bättre ursäkter hädanefter. Skulle behöva fundera ut något som gills forever. Att jag är allergisk mot Mias katt t ex, men det funkar inte eftersom Mia inte har någon katt. Det kanske är hög radonhalt i hennes hus? Jag tror att man kan få reda på radonhalter i byggnader om man ringer tekniska nämnden.
   Petra kom farande när jag satt i all sköns ro och åt lunch i personalrummet.
   "Du, jag hörde att du inte kommer på Mias tjejmiddag!"
   Redan här såg jag den annalkande faran, kände hur rovdjuret bakom den oskuldsfulla nunan väntade på att få lägga ner sitt byte.
   "Ja, nej, just det...jag kan inte...", sa jag samtidigt som jag frenetiskt tuggade och svalde kålpuddingen jag just stoppat i munnen.
   "Mia sa att din mamma fyllde år...?" Triumfen i Petras ögon höll på att utmanövrera oskuldsfullheten i hennes uppsyn. Kampen mellan de två gav henne ryckningar i ögonlocken. Under tiden hann jag ladda.
   "Ja, alltså inte min riktiga mamma utan en annan. En slags sommarmamma kan man säga. Som alltså var som en mamma ibland på somrarna. Ja, inte då när jag var i sommarstugan på Västkusten med min riktiga mamma och pappa då. Men annars. Ibland. Åh, hon var helt underbar, sådär riktigt hönsmammig, du vet."
   Besvikelsen i Petras ögon var påtaglig.
   "Jaha. Ja, jag tänkte väl... Din mamma är ju död", sa hon, den bitchen. Hon blängde surt på mig och gick och satte sig hos Bettan.

söndag 12 september 2010

Tema: Om något bedårande

Min fantasi är bedårande, måste jag säga. Men så bedårande att den kommer på något bedårande att skriva om när man ska skriva om något bedårande, det är den inte. Det ploppar bara upp en massa utslagna rosor och akvilejor i mitt huvud och det får man nog betrakta som bedåraktigt fantasilöst.

fredag 10 september 2010

Tema: Något som försvinner

Fredagen den 18 november

En karl på jympan idag tittade på mig. Bredaxlad, i 55-årsåldern med ett piggt yttre. Inget fel på honom men man undrar förstås vad han har för problem som söker kontakt på ett jympagolv så där. Sexmissbrukare, kanske.
Han tittade på mig redan när vi stod och väntade utanför hallen. En sån där blick som dröjer sig kvar. Ingen normal som bara sveper över. Han hade en svart t-shirt och mörkröda shorts. 
Han ser bra ut, det är inte det, men något fel är det. Jag var noga med att inte möta hans blick. Förutom i början när jag ännu inte visste att han var en sån.
Inne i jympahallen ställde han sig så att han hade utsikt över mig. Då ställde jag mig bakom en tjej så att hon hamnade mitt emellan oss två. På så sätt slapp jag se honom. Jag tittade inte på honom en enda gång under hela passet. Men jag märkte att han tittade på mig. Han är väldigt rytmisk, måste jag säga. En sån som tycker om att dansa, förmodligen. Precis som jag. Jag tror att min känsla för rytm syns på mig när jag jympar. Jag vågar ta ut svängarna och röra mig med hela kroppen. En sån är han också, det märktes tydligt. Synd på en sån pudding att han har problem.


Lördagen den 19 november

Idag var han inte där.

torsdag 9 september 2010

Tema: Ett undantag

"Kan du inte göra ett undantag för mig?"
"Va? Nej vi kan inte göra undantag."
"Varför?"
"Vi kan bara inte det. Det är inte jag som bestämmer."
"Vem bestämmer då?"
"Eh, ja, det är de som äger alltihop..."
"Är det flera stycken?"
"Ja, de är flera. Kan man säga."
"Bor de här i närheten?"
"Njae, de bor ...i USA."
"USA? Då har de långt till jobbet."
"Ja, men, de jobbar inte här."
"Äger de stället, men jobbar inte här?"
"Ja, det kan man säga."
"När de ska städa och hålla ordning då?"
"Alltså, det är ju andra som gör det. Anställda."
"Okej. Men kan du inte maila dem och fråga om de kan göra ett undantag för mig?"
"Nej, det kan jag inte."
"Varför?"
"För att...de inte gör några undantag! Alla måste betala. Det skulle inte funka annars."
"Det skulle funka om de bara gjorde något undantag då och då..."
"Nej, det skulle det inte!"
"Varför inte?"
"För att det bara inte skulle det! Det skulle bli rörigt, massor av folk skulle komma hit och vilja att vi gjorde undantag för dem också. Hela MacDonalds skulle bli ruinerat."
"Bara för att jag fick en hamburgare gratis?"
"Ja...det kan man säga. I princip."
"I princip skulle hela MacDonalds bli ruinerat?"
"Ja, det kan man säga."
"Mac Donalds i USA också?"
"Eh...ja, såsmåningom."
"Ja, men då är det bäst att jag betalar."

onsdag 8 september 2010

Tema: Ett vardagsproblem

Det blixtrar till i huvudet. I bakhuvudet på höger sida. Hon sitter stilla för att inte utlösa ytterligare en attack. Försöker samtidigt att inte spänna sig. Spända muskler leder till mer värk som leder till mer spända muskler som leder till... Och det vill hon inte. Men hur undviker man?
Hon samlar ihop böcker och pärmar och reser sig snabbt men kontrollerat. Går genom kopieringsrummet, ner för trapporna, passerar korridoren, ut genom dörren, över skolgården, in i Norra huset, upp för trapporna och in i klassrummet. Utan att röra på huvudet. Möjligtvis ser hon ut som en stelopererad nittioåring men det kan inte hjälpas.
"Idag har jag migrän, så nu är ni tysta och gör som jag säger!"
"Ja, fröken!" Fniss.

tisdag 7 september 2010

Tema: Om att berömma

Om man vill bli berömd,
och då menar jag inte kändisberömd,
utan vad-du-är-duktig-och-bra-berömd,
då får man fan fixa det själv.

Vilken god mat jag lagar!
Vad bra jag är på att gå ut med hundarna!
Vad snygg jag är!
Vad fint jag städar!
Vilka bra blogginlägg jag skriver!

Jag: Tack, det är snällt av dig att säga så.

Jag: Jag säger det inte för att vara snäll,
         du är helt enkelt så jävla bra,
         det finns ingen hejd på det.

Jag: Ja, om du säger det så...

onsdag 1 september 2010

Tema: Att hålla ihop

"Vet du vilket det bästa preventivmedlet är?"
Jag svalde och höll andan. Här var det tydligen pang på rödbetan. Inga krusiduller. Vi visste inte ens varandras namn.
"Nej", pep jag. Det var verkligen inte meningen att pipa. Jag var ju cool. Självsäker. Lite yr bara av syrebristen. Jag började andas igen.
"En halstablett mellan knäna", sa han och log ett snett leende. Han såg mig rakt i ögonen och strök undan en hårtest från mitt ansikte. Den lätta beröringen av hans hand sände tusen pilar till mina knäveck.
Men vad menade han egentligen? Att jag skulle hålla ihop benen? Så att han inte skulle råka hamna där? Tystnad. Det var min tur att säga något. Att ta initiativet. Jag sänkte rösten och tog sats.
"Men jag har ingen halstablett..." Från pip till hes basröst inom loppet av en minut och han såg med ens lite osäker ut. Jag tog ett djupt andetag och försökte hitta ett normalt mellanläge. "Fast jag har hemma, om du följer med så kan du få låna en."

måndag 30 augusti 2010

Tema: Hoppa över

Om jag bara kunde få hoppa över de jobbiga grejerna.
Man lever ju bara en gång och livet är kort.
Du vet.
Det är till för att njutas. Man ska må bra!
Helt enkelt.
Jag skulle må mycket bättre, jag lovar.
Om du tog disken, dammsugningen och den övriga städningen.
Alltså, även min del då. Om du fattar.
Jag skulle liksom kvittra hela dagen.
Det är vad jag tror, helt ärligt.
Vara på lattjolajbanshumör mest hela tiden.
Vad säger du?

torsdag 26 augusti 2010

Tema: Yvig

"Vill ni se en stjääärna, SE på mig!"
   Min faster var inte som andra. Var tredje helg svepte hon in genom vår ytterdörr med dofterna av världen där ute som en sky runt henne. Det var hårsprayen som höll filmstjärnefrisyren på plats, det var den lena minkpälsen i vilken tågresans doft och den kalla vintern dröjde kvar. Det var cigarettlukten; min faster rökte tre paket om dagen, trots att det, enligt mina föräldrars utsaga, var väldigt farligt. Det var parfymer och tjocka lager smink; det var nästan som Hollywood. Fast i Sverige, i en medelstor landsortsstad.
   När hon stämde upp i sång fyllde hon huset med sin whiskeydoftande basröst. Hon tog ett par danssteg och jag och mina småsyskon betraktade henne storögt. Hon var så onormal man kunde bli, föll utanför ramen för allt som kunde sägas vara i gängse ordning, som en sällsynt fågel i skriande fjäderdräkt, och hon hade alltid något spännande att berätta för oss om sin resa, så snart hon hade tvättat av sig tågdammet.
   "Jag satt mittemot en så snygg karl i skägg...", började hon ofta. Hon tyckte om snygga karlar i skägg.
   "Efter en stund frågade han om jag hade en näsduk att låna honom", fortsatte hon och sedan hade det mest intressanta samtal varit i full gång. Det brukade visa sig att han hade franskt påbrå. Min faster älskade franska män. Parrriii, Parrriii, var staden över alla. Staden hon skulle flytta till så snart hon hittat sin fransman.
   Vid middagsbordet åt hon mest av alla. Som en häst, som min mamma irriterat brukade muttra först när min faster åkt hem.
   "Jag äter ju ingenting hemma så jag måste passa på när jag är här", sa min faster och lutade sig tillbaka på matbordsstolen för att ge plats åt den jäsande magen. Sen log hon stort och tittade med plirande ögon på oss barn. Hon älskade oss, sa hon. Hon ville absolut inte ha några egna barn; hon berättade ofta och gärna att hon till och med en gång fått ett läkarutlåtande på att hon var i total avsaknad av moderskänslor. Men just därför var vi så viktiga för henne, förklarade hon. Hennes barn, men bara när hon hade lust.

Min faster hittade aldrig någon fransman och hon flyttade aldrig till Paris. Hon dog ensam med en kropp svårt deformerad av den rökhosta som i decennier höll henne vaken på nätterna. Men det är en annan historia.

onsdag 25 augusti 2010

Tema: beroende

Visst, jag vill gärna träffa en kvinna. Det skulle vara trevligt att ha någon hemma som blir glad när man kommer hem. Absolut. Vi kunde äta goda middagar tillsammans och dricka vin. Titta på film hemma i soffan.
På somrarna kunde vi åka på bilsemester till Öland. Det gjorde vi när jag var liten och det var faktiskt perfekta semestrar. Vi tältade. Det är en speciell känsla att vakna i tält på morgonen. Man hör allt utanför tältet, som om tältväggen inte fanns. Ändå ser ingen att man ligger där.
En flickvän. Nej, flickvän låter lite för ungt. En kvinna, en fru? Nej, inte en fru, åtminstone inte till att börja med.
Någon man bara kan vara med utan att prata; det pratas alldeles för mycket. Man kan förstå varandra ändå. I alla fall om det är riktig kärlek. Riktig kärlek, men inte sådan som skapar beroende. Hon måste vara självständig. Det är viktigt. Inte beroende av mig för sin lycka.
Men roligt vore det om någon var där när jag kom hem. Någon som frågade hur min dag hade varit och fick mig på gott humör. Som hade dukat så där fint som bara kvinnor kan.

lördag 21 augusti 2010

Tema: hudlös

Hur är det mitt hjärta?
Din smärta känns i varje cell i min kropp, och jag vill bara skrika.
Ut min smärta?
För det kanske inte bara är din? Kanske är det även min egen som jag blandar ihop.
Med din.
Kanske är de ihopsmälta inom mig; ett livsprojekt att skilja ditt från mitt.
Vill bara att du ska vara glad. Ett orimligt krav, jag vet.
Men ändå.
Jag fortsätter att bära ditt blödande hjärta.
Till ingen nytta.

fredag 20 augusti 2010

Tema: trams

Jag är tramset. Nästan jämt.
Ja, inte när jag är förbannad, då är det allvar.
Men annars.
Trams trams trams trams trams trams, det tar aldrig slut.
Tro mig, jag har försökt bli vuxen. Agera vuxet när det förväntas av mig.
Men det är inte kul.
Och man lever ju bara en gång och sånt.
Så jag fortsätter tramsa.
Tills jag ligger där med näsan i vädret.
Men även då, förmodligen.
Ett dött trams.
Det kommer ligga där i kistan och se särdeles tramsigt ut.
Särdeles tramsigt och snyggt, får man hoppas.

torsdag 19 augusti 2010

Tema: Ordning

Timmarna går. Varje gång ytterdörren nere i trapphuset öppnas håller hon andan för att höra om det är han. Hans välbekanta steg i trappen. Men klockan är för mycket. Hon vet att han inte kommer komma hem. Hon vet men hon hoppas ändå.
   Skammen. Det värsta är skammen. Trycket över bröstet blir nästan outhärdligt när hon ser att grannarna ser. Att de vet även om de inte säger något. Hon ser det i deras ömkande blickar, de blickar som får henne att vilja slå. Hårt. Döda.
   Om han höll sig undan vore det annorlunda. Om han satt i någon kvart någonstans, ute i skogen, i en lada, varhelst han inte syntes. Men han sitter på torget. Mitt i staden. Tillsammans med a-lagarna, till allmän beskådan.
   Bröstet skriker under trycket. Hon andas långsamt; lugna, djupa andetag. När hon reser sig för att gå fram till städskåpet gungar golvet. Kammen ligger rentvättad på sin plats. Liggande på alla fyra kammar hon mattfransarna på hallmattan. Farmors hemvävda trasmatta vävd i rosenång. Noga, noga kammar hon tills varje mattfrans är separerad från den bredvid, tills de är lika fint ordnade som tänderna på kammen.
   Lugnet sprider sig så sakteliga i hennes kropp. Trycket över bröstet släpper. Hon kommer inte låtsas om något den här gången heller. Grannarna kan tänka vad de vill. Inte med en min kommer hon avslöja sig.
Ordningen är återställd.

onsdag 18 augusti 2010

Tema: Skratt

I gången med fiskkonserver får hon syn på Bruno Allansson.
"Tjena, tjena!", ropar han trots att det är flera meter mellan dem. Så kanske man hejade förr i tiden, men inte nuförtiden. Nuförtiden hejar man endast lite kort på grannar som man, förutom att de bor, äter och skiter vägg i vägg med en själv, inte har någon kontakt med. Hon är irriterad.
"Hej", säger hon avmätt, men inte snorkigt. Att uppföra sig kan hon. Hon låter blicken följa raden av olika sorters fiskbullar. En sekund senare står han en halvmeter ifrån henne och plirar enerverande med ögonen.
"Du, jag måste dra en fräckis! Den här har du nog inte hört." Hans breda leende avslöjar en rad tänder som sett sina bästa dagar. Hon ryggar lätt.
"Jo, förstår du, det var en kille i fjorton- eller femtonårsåldern, puberteten vet du, som hade en sån här lång fjong haha!" Bruno måttar någon meter med händerna. "Samtidigt som den var så här smal", fortsätter han och visar upp en centimeter mellan tumme och pekfinger.
"Jaha...", säger hon och försöker le. Hon vill inte vara en tråkmåns. Inte ens i hennes oborstade grannes ögon.
"Måste ju va nåt fel på'n, tänkte morsan hans och tog med honom till doktorn. Och doktorn, han tog killen åt sidan och sa...Vet du vad han sa?" Han tittar förväntansfullt på henne och hon bestämmer sig snabbt för att inte ge sig in i någon gissningslek, skakar istället bestämt på huvudet. Oroligt inväntar hon svaret.
"Hörredu, du ska inte göra så här när du onanerar!" Bruno gnider handflatorna mot varandra som om han knådade fram långa tunna degsträngar till bak av kringlor.
Att döma av hans bullrande skratt, som raskt övergår i rökhosta, har han levererat poängen. Hon gör sitt bästa för att skratta med och se ut som att hon förstår vad som är roligt men tar samtidigt sats och ett stadigt tag i kundvagnen för att komma vidare.
"Haha, ja, jag säger då det", säger hon leende, håller andan och tränger sig försiktigt förbi sin granne. "Nu måste jag handla klart!"
Vid grönsakskonserverna börjar hon andas igen.

måndag 16 augusti 2010

Tema: Om att fråga

Lasse. Vera försökte tänka sig honom. Med henne.
Han var ganska söt, det var han, men ville hon vara ihop med honom? Och hur skulle hon kunna känna efter nu? När han satt och väntade på svar.
"Jag vet inte. Måste fundera", sa hon och budbäraren suckade. Anne som var kompis med Lasse och som också, lite grann, var kompis med henne. Nu hade han bett Anne att ställa den läskigaste frågan av alla till just Vera: Vill du vara ihop med mig?
Ja! Hon ville vara ihop! Med kanske inte just med Lasse. Och vad skulle hon säga när de träffades första gången efter att det var klart att de var IHOP? Om ingen av dem kom på något att säga, hur pinsamt skulle det inte bli då? Och vad skulle de göra? Vad gör man första gången man träffas när man är ihop? Och HUR gör man? Frågorna stockade sig och förlamade henne. Att bli ihop var omöjligt. Därför att det inte var möjligt.
"Snälla!", lirkade Anne å Lasses vägnar. "Han vill verkligen det. Han är jättekär i dig."
Konfunderad smälte Vera informationen. Jättekär i henne? När hade han blivit det? Bara en gång hade de pratat med varandra sedan de började sjuan. Hon hade frågat honom om hon fick smaka på hans piggelin. Hennes hand hade nuddat hans när hon tog i glasspinnen. Var det då han hade blivit kär?
"Om du blir ihop med Ecke, och vi kan träffas alla fyra." Den plötsliga idén kom ur omöjligheten och var inte så dum.
"Va?" Anne såg överrumplad ut. "Men jag vill inte vara ihop med Ecke!"
Men kunde Vera bli ihop med någon hon egentligen inte ville bli ihop med så kunde väl Anne!
"Snälla!" Vera tittade bedjande på sin kompis. "Vi skulle kunna ha jättekul ihop. Alla fyra."
"Okej då..." Anne suckade och skruvade ovilligt på sig. "Då säger jag till Lasse att du vill vara ihop med honom om jag och Ecke är ihop."
"Och så är vi alltid tillsammans! När vi är tillsammans", tillade Vera med bultande hjärta. Vad hade hon gett sig in på?
"Ja ja, jag säger det till Lasse. Vi ses imorgon."
"Ja...", svarade hon. Imorgon. Om hon inte råkade vara sjuk då.

fredag 13 augusti 2010

Tema: Sopa under mattan

   Hon tar bara en bild till slut. Hon ser gammal ut på den men det gör hon på alla bilder nu för tiden. Gammal, rynkig och härjad. Hon förstår inte riktigt, för i badrumsspegeln, när det guldskimrande kvällsljuset faller in genom det lilla fönstret, ser hon helt annorlunda ut. Håret skimrar, det är lyster i hyn och när hon ler ser hon rent av lycklig ut. Man skulle kunna tro att det är något fel på dagens kameror med alla sina megapixlar. För många detaljer kommer i dagern. Hon borde lära sig fotoshoppa, tänker hon och klickar dit profilbilden. För att sudda ut linjerna, de skarpa konturerna. Men fotoshop hör till de marker hon ännu inte utforskat. Hon hinner inte med.
   Ett litet klick och alla som söker på hennes namn kan se hur gammal hon blivit. Att hon blivit gammal, och inte ser ut som tjugo längre. Att hon inte ens hör till de välbevarade, fräscha 48-åringarna. Vilket hon ju egentligen gör, men av någon anledning är det stört omöjligt att fånga det på bild. Det suger till av olust i hennes mage. Vem som helst kan se. Facebook är världens spegel, väl där och du kan aldrig mer gömma dig. Snabbt letar hon reda på "sekretessinställningar" och snabbt, snabbt klickar hon "endast vänner" på rubbet: status, foton, inlägg, familj, födelsedag, ja allt. Hon tar ett djupt andetag. Nu ska ingen kunna hitta henne. Och "vänner", det har hon knappt inga.

onsdag 11 augusti 2010

På temat strula

Hon är en organisatör. En stjärnorganisatör, faktiskt.
Hon vet allt om att schemalägga städning, boka klipp-, vårdcentrals-, och optikertider, planera matsedel, skriva inhandlingslistor som stämmer överens med livsmedlens placering i butiken, förbereda vad barnen ska ha för kläder påföljande dag, reglera desammas TV-tittande och datoranvändande samt arrangera umgängesliv och uppvaktningar på lämpligt sätt.
Om alla JÄVLA STRULPUTTAR i hennes omgivning bara kunde göra som hon säger, och sluta krångla så förbannat, så skulle hennes liv vara perfekt.

tisdag 10 augusti 2010

Min dörröppnare

"Är ni lyckliga?"
"Ja, det är vi", svarade jag rekylsnabbt.
"Jag vet egentligen inte vad jag gör här med dig...", lade jag till efter någon sekunds tystnad.
Min blick vilade på hans händer medan jag, som om det vore första gången, begrundade att jag satt här. Med honom.
"Vi har allt. Vårt vackra hus, två fina barn...ja, allt. Och vi älskar varandra. På vårt sätt. Allt flyter på." Fraserna levererades, den ena på den andra, med någon slags självklarhet. De fanns där, leveransklara.
"Ja..., vad gör du här med mig egentligen?", sa han en aning för långsamt för att det skulle kännas bekvämt. För att undgå hans påträngande blick lät jag min egen vila på hans bruna ostyriga lockar som precis snuddade axlarna. De fina, mjuka, lena lockarna. Mina lockar. I alla fall för tillfället.
"Jag vet inte", pep jag och kände mig skyldig. "Jag är ju liksom aldrig nöjd, hur bra vi än har det, Danne och jag. Det känns alltid som att något saknas." Jag tittade vädjande på honom, ville att han skulle förstå fast jag inte gjorde det själv. Förstå att jag behövde honom, att min perfekta tillvaro kvävde mig trots att den inte lämnade något i övrigt att önska, att jag behövde det lilla syre som han gav. Just nu han, en annan gång någon annan.
"Pratar ni med varandra?"
"Ja, det är klart att vi pratar med varandra!"
"Alltså, jag menar om ni pratar med varandra."
Där och då förstod jag inte frågan. Kanske var det därför han gick.

fredag 6 augusti 2010

Skrivångest

Jag tycker ju om att skriva, eller hur!? Jag har inte tjatat om annat i över ett år nu. Så vad i helvete vill jag skriva då?
JAG VET INTE!
Nu när jag bäddat som jag vill ligga och förväntas börja med mitt "skrivprojekt" sitter jag här som en idiot och har ingen aning om vad jag vill skriva. Just nu vill jag inte ens blogga för jag skriver så urvattnade, dåliga inlägg att de knappt är värda namnet.
Men skitsamma. Bloggandet är inte viktigt.
Vad ska jag ha som skrivprojekt???
Andra september ska jag påbörja min skrivkurs (som jag tyckte det var så himla kul att komma in på) och redovisa mitt skrivprojekt. Vilket skrivprojekt? Fan, jag vet inte!
Andra september är snart, och tiden fram tills dess har jag massor att göra som inte har ett dugg med skrivande att göra. Ont i huvudet har jag också. Det känns dessutom inkapslat i något som distanserar mig från tillvaron och gör att jag inte kan slappna av. Eller så är det min oförmåga att slappna av som skapar känslan av ett skal. Ett skydd mot allt som stressar mig. Ett skydd som inte funkar dock.
Okej. VAD SKA JAG SKRIVA?
En idé jag haft är att skriva barndomsminnen. Det funkar. Det är något. Som jag kan presentera. Jag har redan skrivit ner en hel del episoder, men tonen varierar, det funkar inte.
Jag skulle kunna inleda med Min födelse som jag skrev här i föregående inlägg. Men sen då??? Jag har ingen aning!
Jag skulle också kunna skriva en berättelse med en ensam man som huvudperson. Det skulle vara spännande, men risken är stor att det skulle bli pannkaka. Jag vet vilken tonen skulle vara, jag vet att jag har den där mannen inom mig men jag vet verkligen inte vad jag skulle vilja med berättelsen. Vart den skulle barka hän och hur den skulle sluta. Men det kanske man inte behöver veta? Jo, om man ska presentera det som ett skrivprojekt behöver man veta mer än det jag vet.
Problemet med barndomsminnena är att jag inte känner för att skriva dem just nu. Och jag vet inte var jag ska börja och hur jag ska skriva. Jag har ingen struktur. Man kanske inte behöver ha det? Jag tycker ju ändå inte om  struktur och skit. Jag hatar struktur. I alla fall när den ska komma först och ligga till grund, så att man sen måste pressa in verkligheten och anpassa den till strukturhelvetet. Jag hatar anpassning.
Jag får väl ta barndomsminnen. Så himla B. Alla är less på att läsa barndomsskildringar. Men mina barn eller såsmåningom barnbarn kanske kommer ha glädje av dem. Kanhända mina barnbarnsbarn. Eller barnbarnbarnsbarn. Jag kanske blir som fucking Shakespeare. Läst om fyrahundra år.

tisdag 3 augusti 2010

Min födelse

Min egen födelse var inte av det lättare slaget, det var min mamma angelägen om att poängtera. Ett och ett halvt dygn i krystvärkar, jo, det var bland det värsta även barnmorskorna varit med om. På slutet, om det var sista timmarna eller om det var sista minuterna framgick aldrig, låg en barnmorska på mammas mage för att helt enkelt trycka ut mig medan en annan klippte upp slidgården, en decimeter sisådär, för att de skulle få in sugklockan och därmed ut mig. Klippet kändes inte eftersom min stackars mor redan var så bedövad av smärta, men hon hörde det. Det lät som när man klipper i kött.
4580 praktfulla gram stannade vågen på när de väl fått upp mig på den. Min hy var gulaktig av gulsot och mitt mörkt bruna hår var fastkletat i testar på huvudet. Den fulaste nyfödda unge min moster någonsin sett, hade hon upplyst mamma om när hon kom upp på BB för att inspektera mig. Men det var jag förstås inte, förklarade mamma och fnös. Tvärtom; jag var den finaste bäbisen på hela BB-avdelningen. Hon såg alltid nöjd ut vid konstaterandet av detta faktum. Och jag förstod att det var så det var.

måndag 2 augusti 2010

Om att begränsa sig till sås

Sedan går jag in på systembolaget. Bara så där. Direkt efter ingången viker jag av åt höger där de små vinflaskorna står vid de stora skyltfönstrena ut mot gatan. Många passerar på trottoaren utanför men det kan inte hjälpas; jag vill ha en liten flaska. Inte en stor.
Hastigt sveper jag över närmaste omgivningen med blicken för att kontrollera eventuell förekomst av kända ansikten, men alla ser påfallande obekanta ut. Ingen ser ut att intressera sig för mig, alla verkar på ett avslappnat och naturligt sätt inbegripna i sitt eget sökande efter dryck. Som om de inte skäms ett dugg. Som om de anser sig ha all rätt att strosa omkring inne på systembolaget och välja precis vad de vill i alkoholväg.
Jag söker snabbt av hyllan med små flaskor vitt vin. Vill bara ta något och fort komma därifrån. Priserna varierar mellan 26 och 52 kr, men pengarna spelar ingen roll. Även 52 kr är en obetydlig summa. Jag tänker att jag vill ha ett europeiskt vin och studerar koncentrerat flaggorna som visar vilket land respektive vin kommer ifrån. Helt idiotiskt är det ju, ur miljösynpunkt, att flyga en massa vin, som i huvudsak är vatten, från andra världsdelar. Så mycket onödiga utsläpp för något så onödigt, och rent av skadligt, som vin.
Italienskt får det bli. Jag greppar en flaska med tilltalande etikett i svart och silver när jag plötsligt ser små tetror. Man kan tro att de innehåller vaniljsås, eller liknande. Som vilken tetraförpackning som helst i mjölkdisken. Jag tar två och går snabbt mot kassan utan att se mig om. Kön är lång och jag känner mig synnerligen obekväm. Hur ser det ut med en medelålders kvinna som köper två tetror vitt vin? Enbart! En som dessutom för dagen ser hemsk och otvättad ut i håret. Mitt hår brukar inte se hemskt och otvättat ut men det kan ju inte folket på systembolaget veta.
Jag kliver ur kön med en ljudlig suck som signalerar att jag glömt något och med några raska steg är jag tillbaka vid skyltfönstret för att ta en halv flaska rött vin. Jag väljer en dyr sort. Den dyraste, och ställer mig sedan åter i kön. Kanske ser det helt naturligt ut att jag står där med mina två vitvinstetror och min dyra halvflaska rött vin. Jag hoppas. Jag hoppas också att ingen jag känner ska poppa upp som gubben ur lådan. Inte för att jag har något att skämmas för, jag är ju inte alkoholist, eller så. Men jag har mina principer, vilket min mycket lilla, faktiskt knappt existerande, umgängeskrets väl känner till. Jag tänker att jag ska säga att jag ska göra rödvinssås om någon frågar. Det är gott. Jättegott. Och vitvinssås.

torsdag 15 juli 2010

Man vill ju inte framstå som galen

Jag vill bara skrika åt honom.
Skrika tills inget finns kvar.
Din patetiska falska okänsliga jävla idiot!!!

Vet bara inte riktigt var jag ska göra det.
På hans kontor?
När han håller avslutningstalet?
Eller ska jag ringa honom?
Då kan han få en hörselskada.
Kan man bli åtalad för det?

Jag ringer i all hemlighet från en telefonkiosk.
Och skriker så inihelvete högt att de utrymmer hela Centralen.
Oj då.

torsdag 8 juli 2010

När det lilla känns stort

Ett samtal i förrgår med min femtonåriga dotter:
(Elias är föremålet för hennes hjärta just nu.)

Hon: -Alltså, Elias egoboostar mig fett!

Jag: - Jaså...?

Hon: - Ja, tänkte du på att jag var osminkad igår när han var här?

Jag: - Eh...ja, kanske...?

Hon: - Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna va. Förut, alltså.

onsdag 7 juli 2010

Bagatellen

Kanske var det bara en bagatell? Inget ont menat?
Klart det inte var ont menat, det bara blev. Lite fel.
Om man tänker så borde kvävningskänslan avta, förlamningen släppa, hjärtat börja slå igen. Som av en självklarhet.
För vad är en bagatell? Ett ting av noll eller ingen vikt. Ett ingenting.
Förmodligen har det inte ens hänt.

tisdag 6 juli 2010

En simpel fråga

Om jag inte krävde så himla mycket. Om jag var en enkel människa som var nöjd med det lilla.
Skulle du älska mig då?

tisdag 22 juni 2010

Tema: avigt

Känner att det är dags att ta och styra upp det här med gräsklippandet i kvarteret.
Som det är nu så är det någon djävel som börjar klippa vid 8-tiden på morgonen så att man väcks av motorbullret. Sen är det någon annan som tar vid lagom tills man parkerat sig med frukosten i trädgården vid 9-tiden. Vid 10-tiden, eller 11-tiden är det kanske, klipper så jag vår gräsmatta. En bra tidpunkt, tycker jag.
Därefter, när jag har klippt färdigt och landat på altanen med exempelvis ett glas isvatten och min spanska ordbok, då börjar närmsta grannen klippa sin gräsmatta! Så håller det sedan på.
Nu är min plan att bestämma ett klockslag på lördagar då alla klipper gräset samtidigt. Och något bra straff för dom som inte lyder.

söndag 20 juni 2010

Dagen efter

Det som skulle bli jubel och fanfarer,
än så länge tomhet,
eller, kanske snarare matthet.
Sover som ett barn om natten,
djupt, lealöst.
Andas kylig juniluft,
som omger mig,
utan att bry sig.
Som svalkar och smeker,
utan omtanke.
Som ger mig tid,
utan att kräva något tillbaka.
Som låter mig vara.
Och.
Det räcker så.

tisdag 15 juni 2010

Prinsessklänningen

"Kommer du ihåg att det är fotografering på dagis idag?", sa jag med glättig röst.
Varje morgon samma kamp. Varje morgon låtsas som att kampen inte fanns, som att det var världens naturligaste, och roligaste, sak i världen att gå till dagis kl.7 på morgonen.
Men den här informationen, just idag, tog skruv.
"Är det idag?", sa My och tittade misstänksamt på mig.
"Jajemen, idag är det fotografering!", sa jag och torkade bort resterna av frukosten från bordet.
"Jaaaaa! Då vill jag ha min PRINSESSKLÄNNING!"
"Prinsessklänning?", sa jag, mest för att vinna tid.
"JAAA!", skrek My och började springa runt, runt i köket. Alltså, alltså, alltså.
"Alltså. Alla barn har sina vanliga kläder på dagisfotot..., för att man ska se hur ni brukar se ut när ni är på dagis.", försökte jag. För vad skulle personalen säga om My kom i prinsessklänning till fotograferingen? Den här terminen då förskolan ingick i kommunens stora jämställdhetsprojekt och allt. Senaste föräldramötet hade nästan uteslutande handlat just om vikten av att motverka det typiskt "tjejiga" och det typiskt "killiga". På den här förskolan skulle de traditionella könsrollerna upphävas; personalen hade varit eld och lågor när de berättade om det hela.
My stannade upp och tittade på mig.
"Får jag inte ha prinsessklänningen?"
"Hm, inte på fotograferingen, man brukar inte ha utklädningskläder då..."
"Nähä", sa hon och såg inte så speciellt ledsen ut för det. Förvånansvärt lugnt och smidigt flöt sedan det sedvanliga morgonstöket innan vi kom iväg till dagis även denna dag.

Det tog säkert ett par månader innan jag stod med dagisfotot i handen och tittade på min lilla prinsessa.
"Va!? Hade du prinsessklänningen ändå?", frågade jag trots att jag hade svaret i min hand.
"Ja, du sa ju att jag inte fick, så jag stoppade ner den i min ryggsäck när du inte såg." My såg ut att tycka att det varit en självklar lösning på den konflikten.
"Jaha...", sa jag och tittade återigen på fotot för att än en gång konstatera att prinsessklänningen verkligen var där.
"Jaha...", sa jag igen, fortfarande tagen av hennes handlingskraft. "Va... bra!"

lördag 12 juni 2010

Tema: Storstädning

Jag fejar inte.
Det är verkligen inte rätt ord här.
Nej, jag storstädar!
Slänger med ursinnets kraft ut en massa skit.
Ställer saker på rätt plats.
Inte minst skåpet.
Det tyngsta skåpet.
Som jag nu ställt där JAG vill ha det.
Kokar fortfarande men en känsla av frihet ger sig till känna.
Friheten som följer av att uttrycka sin sanning.
Orden som rinner, som återupprättar mig.
Som ger mig tillbaka makten över mitt liv.
Gråter av lycka, gråter av lättnad, gråter för allt som tyngt, bundit fast och tryckt ner.
Känner tacksamhet över min förmåga att skriva när det gäller.
Tacksamhet över att jag vågar skicka det dit, där det hör hemma.
Nu kan jag fortsätta framåt.
Med värdigheten intakt.

torsdag 10 juni 2010

På temat surströmming

Min farfar älskade surströmming så mycket att han sparade spadet och drack upp det till frukost dagen efter.

Hur mycket älskade din farfar surströmming?

tisdag 8 juni 2010

Om en myggas firande

En mygga surrar till synes lojt kring mina ben när jag sitter på sängkanten och skriver i min anteckningsbok innan läggdags.
Jag spanar i lönndom, inväntar hans (det måste vara en han) landning som han verkar förbereda noggrannt.
Så landar han mjukt på hälen, och jag är inte sen, men ändå för sen, att drämma till med handen, och iväg far han med frenetisk energi; runt, runt, det pipande surrandet fördubblat i ljudstyrka. Utan att dra ner på vare sig takten eller pipandet gör han större och större cirklar, sätter sig till slut utom räckhåll uppe på taklisten och kollar på mig.

Och ingen ska komma och inbilla mig att myggor inte har hjärnor nog att fatta när de är en hårsmån från döden, vilket som är minsta säkerhetsavstånd till mördaren och hur ljudlöst de såsmåningom behöver fira sig ner från taklisten när denne mördares uppmärksamhet återigen försvinner in i anteckningsblocket. De smarta djävlarna.

måndag 7 juni 2010

Förvaltningsångest

Att förvalta:

*Traditionerna.
*Kulturarvet.
*Sångskatten.
*Mammas recept.
*Handarbetskunnandet.
*Min umgängeskrets.
*Släktklenoderna. (Vilka släktklenoder?)
*Transperent blanche.
*Louise Oldier.
*Medaljongtapeten i hallen.
*Pensionsfonderna.
*Barnens pengar.
*Huset, sommarstugan, bilen och båten.
*Alla minnen.
*Hälsan (inkl karisman och det friska tandköttet).

Då blir det bra.

____________


Förvalta!?
Vem fan orkar förvalta?
Är det inte nog om man överlever?
Ska man dessutom förvalta en massa skit?
Nej tack.

söndag 6 juni 2010

Svettig dröm

Och jag cyklar nerför Rudgatsbacken.
Som vanligt.
Tills det plötsligt går för fort.
Och farten inte går att hejda.
Gatan är blank; kanske vatten men snarare olja.
Glimmar som svett, hal som ett nybonat golv.
Jag håller balansen och bara inga bilar dyker upp i den stora korsningen som jag närmar mig i sken!
Bara jag lyckas behålla balansen.
Så kommer farten såsmåningom avta när backen planat ut.
Jag kommer kunna kliva av cykeln oskadd.
Om jag har tur.

onsdag 2 juni 2010

Andreas

"Jag kan sparka av benen på den som jävlas med mig."

Han såg mig rakt i ögonen precis lagom länge för att understryka hotet. Tittade sedan bort och lutade sig nonchalant bakåt, som för att säga att han hade mig i sin hand. Att han var i överläge. Detta eftertraktade överläge.

Jag kände hotet i mina smalben och olusten spred sig som med en tryckvåg genom kroppen. Ett till hot. Jag hade med bultande hjärta plockat in honom i grupprummet för att ge honom en chans att ta tillbaka det hot han slängt ur sig tidigare i veckan då jag gått emellan i ett bråk. En kille jag aldrig förr sett men som jag efter efterforskningar förstått gick på skolan. Det var ta tillbaka som gällde för honom. Eller polisanmälan. Det hade jag börjat samtalet med att göra klart för honom.

Jag var precis på väg att resa mig för att lämna rummet och hämta in en till lärare, eller vadsomhelst som jag kunde använda som vapen, när jag spände blicken i honom och höll den kvar.

"Så. Du tänker alltså inte ta tillbaka ditt hot?" Betoning på varje ord, blytunga hängde de i ett plötsligt dödstyst grupprum. Jag släppte honom inte med blicken. Noterade hur han värjde sig något mot mitt plötsliga järngrepp, hans blick började flacka.

"Jo, det kan jag väl..." Han ryckte på axlarna och vändningen på en tjugofemöring, som han aldrig skulle ha erkänt, var ett faktum. "Varför är det så viktigt då?" En arm svängde till synes bekymmerslöst fram och tillbaka som för att signalera att han inte brydde sig, och min ilska tog över.

"Men jag vill väl för fan inte gå omkring på min arbetsplats med ett hot hängande över mig!" Jag spottade fram orden, min blick höll honom fortfarande i ett skruvstäd. Att han la armarna i kors över bröstkorgen, skruvade kroppen och tittade på allt annat än mig hjälpte honom inte. Nu hade jag övertaget. Vilket jag egentligen haft hela tiden. En 17-åring som hotar när han blir trängd. Mot en lärare, en skola, ett skolsystem, ett samhälle. Vad hade han för chans egentligen? Min vrede dunstade som vatten på sommarhet asfalt.

"Du har suttit i några sådana här samtal genom åren...?" Jag såg honom framför mig, hur de målat in honom i ett hörn, härdat honom.

"Ja...", sa han och tittade misstänksamt på mig. Vart skulle detta ta vägen?

"Jag märker det", sa jag. "Du är så försvarsinriktad. Som om du ofta blivit anklagad."

"Det har jag..." Han tog ett djupt andetag och jag kände en våg av lättnad. Nu hade jag honom i min hand. Och kanske han även mig i sin. Min rädsla släppte.

"Det är för att jag ser ut som jag gör", sa han och såg bitter och uppgiven ut på samma gång. "Det är därför jag blir anklagad för allt möjligt skit."

Jag lyfte min blick från hans ögon till hårfästet, lät den sakta vandra via hans tinning ner längs med käklinjen. Den mjuka rundningen med små ljusa fjun som övergick i hakans glesa tonårsstubb. Sekunder passerade, en liten pojke mittemot mig satt blixt stilla. Kanske undrade han fortfarande vart det hela skulle barka hän.

"Nej", sa jag till sist, när jag avslutat min noggranna inspektion. "Det handlar inte om hur du ser ut." Min blick vilade i hans blågrå. En mättad tystnad bredde ut sig. Den tystnad som inget kräver och som tar slut först när den nått sin ände.

"Jag är inte så stolt över allt jag gör..." Han tittade på sina händer.

"Nej, jag förstår det." Och jag förstod. Förstod varför man slåss när man är i underläge, förstod vidden av att egentligen inte ha en chans. Att inte bli trodd, och att inte bli trodd på.

Någon minuts tystnad.

"Får jag gå nu?"

"Ja. Du får gå nu."


tisdag 1 juni 2010

Signalhelvete

Jag hatar signaler.
Genomträngande ljud som uppfordrar och tränger sig på, som skriker och skär i öronen.
Eller dova tärande monotona pipanden, som blir en del av min kropp långt innan jag hör dem. Som ligger där som glasskärvor under huden, diffust ömmande.
Elektriska, syntetiska, frekvenssprängda, avskyvärda.
Konstruerade för att störa.
Konstruerade för att hindra att jag försjunker i mig själv, att jag blir ett med stunden, ett med luften jag andas.
Jag hatar dem.

måndag 31 maj 2010

Något oviktigt

- Men vad ska grannarna säga?

- Du! Det SKITER JAG I!

söndag 30 maj 2010

Dagdrömmen

I den andra världen har jag mina kompisar.
Alla vill vara med mig, men alla får inte det.
Bara de som jag väljer.
De andra blir ledsna men det kan inte hjälpas,
för det är jag som bestämmer.
När jag har kalas kommer alla som jag bjudit,
och de andra är jättesnälla mot mig för att jag ska bjuda dem också.
Men det gör jag inte.
På kalaset vill mina kompisar leka med mina Bratsdockor, jag har alla.
Ella, Maja och Hilde får röra dem, klä på dem olika kläder.
Men inte de andra.
Min mamma är en ung mamma, hon har långt ljust kammat hår och kläder som luktar gott. Hon är glad hela tiden, så alla önskar att deras mammor var som min. Hon dricker inte vin på kalaset. Hon dricker aldrig vin. Är bara den snällaste och bästa mamman som alla vill ha. Som ordnar det bästa kalaset.
Alla är så avundsjuka.

lördag 29 maj 2010

På temat uppmuntran

- Vem fan behöver uppmuntran?
Några vände sig försiktigt om för att kika på pappan som plötsligt gjort sin stämma hörd där längst bak i klassrummet. Andra stelnade till där de satt.
- Sånt där är bara trams! slog han fast och stämningen var med ens elektrisk. Klassläraren som fått sitt projekt totalsågat av någons pappa log nervöst.
- Här behöver inte alla tycka likadant, absolut inte. Vi välkomnar alla synpunkter! Men, det är inte säkert att vi alltid anpassar oss till vad alla tycker, vi är ju professionella och genomtänkta i allt vi gör med era barn, det får ni inte glömma bort.
Hon tog ett djupt andetag.
- Men jag vill inte att min dotter ska behöva säga en massa skit för att ni tvingar henne.
Nu började flertalet föräldrar titta oroligt omkring sig, några vände sig mer demonstrativt om och spände indignerat blicken i gaphalsen därbak. Var han full, eller?
- Det är väl jättebra att våra barn får lära sig att säga uppmuntrande saker till varandra! En mamma rätade på ryggen och kom till lärarens försvar.
- Men om de blir skrivna på näsan vad de ska säga till varandra så är det ju inget de menar, fortsatte pappan. - Jag hatar sånt skit!
Ett sus av mummel gick genom klassrummet och flera föräldrar höjde samtidigt rösten för att hjälpa sina barns fröken att återställa ordningen. Någon uppmanade henne att fortsätta mötet och strunta i mannen, försäkrade ivrigt att alla andra tyckte att uppmuntransprojektet var en fantastisk idé. Tänk vad mycket gladare barnen skulle bli när de fick höra uppmuntrande kommentarer av sina kompisar varje dag. Och det skulle nog bara vara i början som de använde de kommentarer som lärarna skrivit på lapparna, tids nog skulle det bli en ringar-på-vattnet effekt som skulle leda till att de hittade på egna uppmuntrande ord till varandra.
Klassläraren försökte behålla lugnet men fläckarna på hennes hals talade ett annat språk. Det här var den sista reaktionen hon hade väntat sig. Den allmänna trenden att jobba med positiv förstärkning var verkligen inget hon hade kokat ihop själv, hon hade läst och hört om dylika projekt från flera andra skolor under de senaste åren. Hon hade dragit sig, det kunde hon villigt erkänna, känt en odefinierbar motvilja men fallit till föga. Hon ville vara duktig, hon ville höra till de som fick en extra hundralapp i löneöversynen. Så varför hade just hon straffats med en otacksam förälder som bröt alla oskrivna regler för hur man uppför sig på ett föräldramöte?
Hon tittade bort mot mannen och mötte hans blick. En öppen, frågande som inte väjde undan. Grå ögon. Hon kände hur det sög till i magen.
- Inte igen, tänkte hon matt och kände paniken komma krypande. Hon hade redan haft hemliga kärleksaffärer med fyra andra pappor i den här klassen. Nu fick det vara nog! Eller?

fredag 28 maj 2010

En tekopp

En timme för tidigt slår hon upp ögonen. Mörkret utanför fönstret är kompakt och ångesten sköljer genom hennes kropp. Sekunden innan hon hinner spänna musklerna, kontrollera andningen och ta spjärn mot skräcken låter hon den hemsöka henne, låter den härja fritt i kroppen. Dagen framför henne, som alla andra dagar; ett oskrivet blad. En resa på ett virvlande löv som inte kan kontrolleras. Hon förflyttar ena benet mekaniskt över sängkanten, därefter det andra. Golvet är isande kallt när hon sätter ned fötterna.

I köket fyller hon tekoppen med hett vatten. Tepåsen flyter upp till ytan och färgar vattnet orange. Hon kupar händerna runt den varma, rundade koppen, sluter ögonen och andas in teångorna. Värmen och förnimmelsen av den jämna, lena stengodsytan letar sig via handflatorna upp genom armarna och förmår axlarna att sjunka något.

Hon kommer överleva även denna morgon.

onsdag 26 maj 2010

Busted

- Vad äter du på?
- Ingenting.
- Joho, det luktar ju lakrits.
- Nej, jag äter inte lakrits. Sov nu.
- Varför luktar det lakrits då?
- Jag kan inte känna att det luktar lakrits. Sov nu.
- Gapa då!
- Men varför skulle jag göra det?
- Jag vill bara se om du har lakrits i munnen.
- Ja ja, titta då. Så, nu ska du sova.
- Vad fort du gapade, gapa större!
- Nej, det tänker jag verkligen inte göra. Sov nu, annars går jag ut i köket så får du somna själv.
- Mamma...?
- Ja.
- Visst får man inte äta godis på vardagar?
- Hm, nej, det får man inte.
- Varför luktar du lakrits då?
- Okej, okej. Jag tog en lakrits som hade blivit över från i lördags. Bara för att den inte skulle ligga och bli gammal.
- Kan jag också få?
- Nej, det fanns bara en.
- Fanns det bara en och så åt du upp den själv?
- Eh, ja, du hade ju borstat tänderna.
- Hade inte du borstat tänderna?
- Nej, det hade jag inte.
- Om man inte borstar tänderna på vardagarna, får man äta lakrits då?
- Eh, he, inte riktigt.
- Hur då då?
- Ja ja ja ja ja! Jag hämtar en till dig också.
- Hade du två? Du sa ju att du bara hade en!

torsdag 20 maj 2010

Något franskt jag älskar

Några hundra meter från Medelhavet, mellan två byar i det land som heter Frankrike finns en campingplats. Den finaste campingplatsen i världen tror jag att det är. I slutet av förra seklet kom vi dit för första gången och sedan har vi kommit tillbaka sommar efter sommar.
Semesterns första prövning är alltid att få ner tältpinnarna i den torra, röda, solbrända marken. Därefter ställa in packningen i tältet och noggrannt dra ner och upp alla blixtlås så att inte myrorna kommer in. I alla fall inte så många.

Sen väntar havet. Första åren bar vi flickorna dit ner, på axlarna. Man passerar vinodlingar med små gröna omogna druvor, pinjetallar som sträcker sig upp till himlen och lavendelbuskar som nästan bedövar luktsinnet. Därefter ser man havet som plötsligt uppenbarar sig mellan stammarna och tar den långa smala stentrappen ner till stranden. Världens vackraste strand. Om man tittar noga. Kan inte finnas någon bättre även om det kan verka så vid en hastig blick. När det är stilla är havet alldeles klart och man kan se minsta snäcka på botten. När det blåser kan man tjutande slänga sig i vågorna. Låter kanske som en vanlig havsstrand men det är det inte, för när man lägger sig på den, alldeles blöt och sval av havsvattnet, kan man ligga där i solen, blunda och bara lyssna på allt franskt lågmält prat som omger en. (Förutom när ens egna helsvenska flickebarn börjar bråka om den uppblåsbara krokodilen eller den stora spaden, och man abrupt rycks ur sin helfranska dröm.)

Åren har gått. Många ljumma kvällar har vi suttit utanför tältet och pratat eller spelat spel. Ibland har vi gått till restaurangen för att lyssna på någon fransk trubadur eller till boulebanan för att se på eller själva spela. När vi varit där på Frankrikes nationaldag, den 14 juli, har vi åkt in till närmaste lilla stad och tittat på fyrverkerier och dansande fransmän.

Sist vi var där ville inte barnen gå med mamma och pappa ner till havet. De undrade om inte vi kunde stanna på campingplatsen vid poolen så de fick vara i fred på stranden med de tyska tonårskillarna de lärt känna. De som bodde i husvagn några campinggångar bort. De var så roliga att vara med att våra döttrar inte hade tid att hänga med sina antika förfäder ens på kvällarna.

Barn växer och tiden flyger i väg. Nästa gång kommer vi nog åka själva, flickornas papps och jag.

onsdag 19 maj 2010

Om att stryka under med linjal. Till ingen nytta.

Det är i trapphallen jag får syn på henne. Hon måste vara ny, för skolan är inte större än att jag annars hade sett henne tidigare. Hon sitter på det kalla fönsterbrädet i svart marmor med sina böcker i knät. Hennes hår är långt och cendréfärgat. Det ser inte ut att ha blivit borstat på ett bra tag men jag ser att hon inte är typen som bryr sig om det. Hon är typen som har viktigare saker för sig. Jeansen och gympadojorna är slitna, den urtvättade t-tröjan likaså.

Plötsligt tittar hon upp och för en millisekund ser vi varandra i ögonen när hennes blick passerar min. Det ilar till i magen. Jag kan inte sluta titta på henne. Ögonen är som fastvuxna åt hennes håll. Jag hör Emma, Elina och Selma från 8b skratta. De viskar, tittar på tjejen i fönstret och skrattar. Va fan håller de på med? Jag biter ihop käkarna för att hindra ilskan som vill ut och slå ner idioterna. Emma går fram till fönstret och tar i tjejens hår. Hon frågar om hon vet vad en hårborste är, sen skrattar hon så att hon måste hålla sig för magen. Tjejen i fönstret tittar åt ett annat håll och låtsas inte om frågan. Jag ser att hon skiter i småsaker som hur håret ser ut. Till skillnad från idiotEmma som antagligen sitter en timme varje morgon och fixar med sitt.

Jag kan inte sluta tänka på henne. Kan inte sluta tänka på millisekunden då hon tittade på mig. Utan att verka särskilt intresserad frågar jag Danne i 8b om de fått en ny i klassen. Jo, en Tilda. Som verkar lite konstig. Hon har skåpet bredvid Danne så han måste trängas med henne när de ska dit och byta böcker på rasterna. Han himlar med ögonen.

På kvällen bestämmer jag mig. Jag ska lägga en lapp i hennes skåp. Jag ska skriva att jag tycker att hon är söt, och så ska jag skriva mitt namn och min klass. Jag vill att hon ska förstå att det finns dom som skiter i om håret är borstat eller inte. Att det finns dom som fattar att det finns viktigare saker i livet. Jag tycker du är söt, skriver jag. Med linjal stryker jag under orden, så att hon ska förstå att hon verkligen är det. Sen stryker jag under dem en gång till för säkerhets skull. När jag ska skriva mitt namn får jag handsvett och hjärtklappning så jag väntar med det. Jag tänker att jag kanske kan peta in lappen med enbart det dubbelt understrukna; Jag tycker du är söt. Det kommer kanske göra henne lite gladare. Hon kommer fatta att det inte bara finns Emma-, Elina- och Selmaidioter på den här skolan.

Lappen ligger i min geografibok när jag cyklar till skolan nästa morgon. För att den ska hålla sig slät och fin. Inte bli skrynklig så att den ser ut som något skräp. Jag sitter i uppehållsrummet och tittar på hennes skåp innan första lektionen och det är då jag kommer på det: Hon kommer kanske tro att lappen är från Emma eller någon annan som vill driva med henne. Som bara vill vara taskig. Kan jag ta den risken? Abbe kommer och buffar på mig. Det är dags att ta trapporna upp till klassrummet om vi inte ska bli sena. Motvilligt följer jag med honom med lappen kvar i väskan.

En vecka senare när jag inte sett henne på flera dagar frågar jag Danne. Vart tog den där konstiga tjejen vägen, säger jag och ser ut som jag egentligen inte bryr mig. Danne svarar att hon inte trivdes, så hon flyttade till en annan skola. Lika bra det, säger han. Ja, lika bra det, säger jag.

måndag 17 maj 2010

Min egen norgehistoria

Tillkomsten av denna lilla historia var helt oplanerad, ska gudarna (och alla norrmän) veta. Jag var femton och bjuden på fest till en kille som var nitton. Wow, liksom. Bortsett från att jag ville vara snygg och cool så var det livsviktigt att inte ge ett barnsligt intryck. Gul & Blå-jeansen satt som påmålade, den ljusgula Fruit of the loom t-shirten lämnade midjan bar och det långa håret med tillhörande snedlugg var blankborstat.

Lagom nonchalant stod jag och lutade mig mot en vägg i vardagsrummet när någon föreslog att alla skulle berätta varsin rolig historia. Eftersom det redan var mycket energikrävande att verka cool och självklar på en fest som denna så var det bäddat för katastrof, men att banga när de andra berättade historia efter historia var inte ett alternativ förstås. Hur barnsligt hade inte det verkat?

Vi bildade en provisorisk ring med hjälp av soffgruppen och ett antal udda stolar och jag bestämde mig för en kort norgehistoria. Så kort att den inte kunde gå fel, tänkte jag:

Varför kan inte norrmän äta spagetti?
För att de inte har tillräckligt breda tallrikar.

Inte så kul kanske, men jag skulle i alla fall bli en i mängden historieberättare. Jag skulle smälta in.

- Varför kan inte norrmän äta spagetti? sa jag med handsvett och bultande hjärta när det blev min tur och alla förväntansfullt tittade på mig. Frågan hängde i luften i det plötsligt tysta vardagsrummet. Ingen gissade. Just då, i det ögonblicket, såg jag en norrman framför mig som utan att lyckas försökte trycka in okokt spagetti i munnen på tvären. Cool och nervös och femton år gammal föll jag av stolen i skrattattacken som följde medan de andra festdeltagarna tittade storögt på mig.

- Men säg då! Varför kan de inte det? sa någon efter en stund men i det läget kunde jag inte prata. Jag skrattade så jag kiknade och tårarna rann. Jag försökte samla mig men kom aldrig längre än till första ordet innan den ofrivilliga skrattattacken återigen tog över. Till slut föreslog någon finkänslig kille att de skulle gå vidare till nästa historieberättare, och så kom det sig att min norgehistoria blev poänglös på denna fest.

Jag besökte aldrig mer den här killen men "min" historia har jag berättat många gånger under åren som gått:

Varför kan inte norrmän äta spagetti?
För att de inte är tillräckligt breda i käften.

Och det är alltid jag som skrattar mest.

söndag 16 maj 2010

Om att avstå

Att vänner kunde vara en lycka och välsignelse förstod han när andra pratade om sina. Och hans egen avsaknad av desamma kändes ibland som en brist men kanske framförallt som ett misslyckande. Förvisso var han intelligent nog att inse att andras babblande om sina vänner hit och dit delvis var skryt som inte alltid stämde överens med verkligheten; det var ju status att ha stor umgängeskrets. Men ändå.

Om han fick önska skulle han vilja ha ett par nära. Eller kanske inte för nära för det slutade alltid med en känsla av bakbundenhet, men ganska nära. Någon att gå på bio med. Och kanske på fotboll. Inte för att han egentligen var så intresserad av fotboll, men har man någon att gå med så kan man kanske bli?

På jobbet fanns det några han tyckte om. Med dem kunde han vara sig själv. De tyckte dessutom om honom, det märktes. Men därifrån till att umgås privat var steget långt. Han var inte en sån som ville vara vän med vem som helst. Skulle han ha vänner så skulle de uppfylla vissa krav. Ytlighet gick bort. Likaså de som byggde relationer på baktaleri av andra. De som behövde dricka för att umgås kunde se sig om efter andra dryckeskompanjoner än honom. Snobberi och all annan form av översitteri var inte heller hans kopp te. Dessutom kunde de inte ha vilka åsikter som helst. Han insåg att det sista fick honom att verka lite inskränkt men vissa människors inställning till livet och människans natur kunde han helt enkelt inte köpa.

Var det verkligen värt besväret att ha de där vännerna? Vid några tillfällen när andra tagit initiativet hade det alltid slutat med att han dragit sig ur. Att dra sig ur är inte lätt. Man kan inte rakt upp och ner säga att man inte längre vill vara den andres kompis, så gör man bara inte, så det kan ta lång tid av ignorerande och låtsad upptagenhet innan den andre förstår. Och var det verkligen värt det? Ville han verkligen åter igen ta risken att få en jobbig person runt halsen? Var det så viktigt att ha vänner?
Nej, det var det nog inte. Han trivdes ju faktiskt ganska bra ensam.

lördag 15 maj 2010

Det var bättre förr

Hon var i provrummet när hon hörde signalen. Den glada trudelutten som kom från hennes väska tog ny sats och upprepade sig medan hennes hand febrilt letade runt bland allt skräp som en väska kan innehålla. Hon kände mobilens kalla släta skal och försökte fumlande vika upp den och hitta rätt knapp att trycka på för att hinna svara. Det hann hon förstås inte. Den här gången heller. Med de provade byxorna i knähöjd suckade hon och studerade displayen.
Fem missade samtal! Oj då. Inte för att det egentligen var ovanligt att hon missade när telefonen ringde; trots att det nu gått ett par år sedan hon gav upp sitt hårdnackade motstånd mot att skaffa mobil så hade hon ännu inte vant sig vid att signalerna som hördes här och där när hon var ute bland folk kunde komma från hennes egen telefon. Men fem missade samtal! Hon kände oron knyta sig en aning i magen och upptäckte samtidigt det lilla gula brevet högst upp på skärmen som meddelade att hon hade ett oläst sms.
Du har ett meddelande från T2-svar. Hon siktade med fingret på den pyttelilla knappen och slog 222:
"Alltså, var det inte idag vi sa?! Varför du vägrar svara vet jag inte men nu har jag fått nog! Nu skiter jag i dig, bara så du vet det." Klick, och den unga mannens röst dog bort.
Nu kanske det låter som om denna något till åren komna kvinna som i detta nu stod i en provhytt på Åhléns med byxorna vid knäna hade en ung temperamentsfull älskare, men det var alls inte fallet. Eftersom hon, så vitt hon kunde bedöma, aldrig förr hört rösten som skrek åt henne via T2-svar drog hon slutsatsen att det måste vara en felringning. Vilket i sin tur kanske innebar att det någonstans satt en ung (eller för all del gammal) kvinna i detta nu och väntade (och väntade) på att den älskade skulle ringa. Kanske hade de bara träffats några gånger och blivit handlöst förälskade. Kanske skulle just detta felringda samtal bli det ödesdigra missförstånd som ledde de tu vidare på skilda vägar i livet.
Hon insåg att hon måste agera. Fick hon bara fram den unge mannens telefonnummer så kunde hon ju ringa och berätta för honom att han ringt fel. Att det inte alls var hans käresta som låtit bli att svara. En lätt match, för visst måste man kunna se vilket telefonnummer de missade samtalen kom från? Hon tryckte på ett av dem; withheld. Vadå withheld? Hon ringde 222 igen för att om möjligt få någon ledtråd där, men icke. Den här gången kunde hon inte ens höra meddelandet. Oavsett hur hårt hon tryckte.
Suckande, och frustrerad, lutade hon sig mot väggen och stirrade med tom blick in i provhyttsdörren. Framför sig såg hon hur de två skulle sörja en tid men sen träffa varsin ny käresta, hur de skulle skaffa barn och hus på varsitt håll. Hur de skulle renovera och dona. Gå på loppmarknader. Och en vacker dag på en sådan råka stöta på varandra och känna att kärleken inte var död.
Aj, aj, aj. Jobbig situation! Kanske skulle det hela leda till två splittrade familjer med två halvrenoverade hus till salu. Allt för att hon inte kunde svara i sin mobiltelefon tillräckligt snabbt.
Å andra sidan...Plötsligt kände hon irritationen börja tillta. Vem fan gör slut via T2-svar??? Det skulle vi aldrig gjort på min tid, tänkte hon och drog resolut upp byxorna.

torsdag 13 maj 2010

Alla goda ting är två

- Kom och berätta. Sätt dig här bredvid mig vännen, finns det hjärterum så finns det stjärterum.
- Det är så hemskt så jag vet inte hur jag ska kunna säga det här (snörvel) men Sverker har lämnat mig.
- Nej, men vad säger du?! Mycket ska man höra innan öronen trillar av!
- Han har träffat en annan. (snörvel)
- Ack ja, ack ja, så kan det gå när inte haspen är på...och grannens gräs är ju alltid grönare...
- Ja, (snyft), hon är både yngre och smalare än jag. (snörvel snörvel)
- Men din stackare! Fast det är som jag alltid sagt; liten tuva stjälper ofta stort lass. Det vet vi ju.
- Va? Menar du att jag är ett stort lass och hon en liten tuva?!?
- Så ja, så ja, nu ska vi se det från den positiva sidan: Han borde inte ha slaktat den höna som värper guldägg, om du frågar mig.
- Nej...?
- Men det är klart; den som kommer först till kvarn får ju först mala, om man tänker så.
- Ja, men det var ju jag som var först...? (snyft)
- Fast, lilla du, du måste ha klart för dig att det blir sämre soppa ju fler kockar ni är i det här förhållandet, och allt är inte guld som glimmar.
- Va?
- Positiva sidan var det! Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Nu har du ju världens chans att ta igen på gungorna det du förlorat på karusellen, det är ju en bra sak!
- Va?
- Och så har du lärt dig att hädanefter inte köpa grisen i säcken. Det är en till bra sak!
- Va?
- Ja, och alla goda ting är tre, vet du.
- Men... det där var ju bara två saker...?
- Ja ja. Rom byggdes inte på en dag.

onsdag 12 maj 2010

Slutsatsen

- Vad kan du dra för slutsats av det då? Rektorn log och hennes vita tandrad blänkte i kapp med blingblinget runt hennes hals. Kuratorn och hans klassföreståndare la sina huvuden lätt på sned och tittade förväntansfullt på honom.

- Jag vet inte...

Han slog ner blicken. Vem orkade se det där djävla leendet som satt klistrat i hennes ansikte trots att han ännu en gång skitit i överenskommelsen? Inte han i alla fall.

- Vi vill ju bara ditt bästa. Ja, det vet jag att du förstår, du är ju en smart kille. Hans klassföreståndare, psykopat-Kerstin, såg nöjd ut med sin replik.

Tystnad.

Va fan glodde de hela tiden för? Han motstod impulsen att resa sig upp, ge dem fingret och försvinna ut för att aldrig mer komma tillbaka. Om det inte vore för mamma. Om det inte vore för mamma så skulle han göra det. Istället satt han tyst och tittade ner. Det var liksom koden; medan de förklarade vad han borde göra och vad han behövde, så uthärdade han. Snart skulle det vara över.

Tankarna for i väg. I kväll skulle han träffa Mimmi. I alla fall var det vad de bestämde i går kväll. Skulle han sms:a henne eller skulle han vänta tills hon hörde av sig? Tänk om hon hade glömt? Eller inte ville längre?

- Jag ser att du tänker så att det knakar. Kommer du fram till någon slutsats, månntro? Rektorns fråga fick honom att rycka till.
- Jag sms:ar!
- Ja, men det var väl en bra idé! Hon tittade på sina kollegor för att få deras bekräftelse och vände sig sedan åter till honom. Leendet var nu mer glatt än ansträngt.
- Sms:a mig så snart du har bestämt dig. Jag är helt öppen för de nya sätten att kommunicera. Vi måste ju anpassa oss till den tekniska utvecklingen! Hon skrattade till och kände sig plötsligt nöjd med utgången av mötet. Ha, skolans värsting skulle ha sms-kontakt med henne! Det måste väl ändå betraktas som ett genombrott? Sannerligen.

tisdag 11 maj 2010

Om ekonomiskt och annat fördärvligt lättsinne

Östersund den 11 maj 1973


Ulla-Britt!

Jag är fortfarande chockad efter ditt samtal men ska nu försöka sammanfatta mina tankar brevledes då jag tror att det blir alltför upprörda känslor om jag ringer dig.

Nu måste du ta ditt förnuft till fånga! Hur du ens kan komma på tanken på skilsmässa när du är gift med en så snäll och skötsam man, det är för mig en gåta. Inte super han heller. Det är inte alla som har det så väl förspänt som du, förstår du inte det?Hur ska du klara dig? Har du tänkt på det? Pengar växer minsann inte på träd. Det är inte likt dig att vara så oansvarig. Du måste också tänka på barnen, ska de behöva bli skilsmässoungar och tvingas flytta i från er fina villa och måsta bo i någon liten lägenhet? Nåden att vara tryggt försörjd skall icke underskattas!

Du säger att du känner dig olycklig, men vad tror du inte jag gjort i alla år? Hur tror du det känts för mig när din far varit ute och supit flera dygn i sträck och sedan kommit hem och slagit mig för att jag hade gömt hushållskassan? Och hur tror du att det kändes när din bror började gå i sin fars fotspår och dricka omåttliga mängder även han? Mitt liv har inte varit lätt, sanna mina ord. Men om det var en sak jag var bestämd på så var det att ni inte skulle behöva bli skilsmässoungar. Och det har ni heller aldrig blivit! Det är i alla fall något jag kan känna mig stolt över.

Det som chockar mig mest är att jag inte känner igen min egen lilla Ulla-Britt. Hon skulle aldrig fara i väg så huvudlöst och lättsinnigt. Du har alltid varit så klok och eftertänksam. Alltid tänkt på andra i första hand. Vad är det som har hänt? Jag ber dig att besinna dig och ta ditt förnuft till fånga.


Hälsningar från din Mor

P.S. Jag kommer inte ta ner ert bröllopsfotografi hur det än blir, det är då ett som är säkert. D.S.

måndag 10 maj 2010

Om att tygla sitt humör

Ytterligare ett möte väntade och hon samlade snabbt ihop protokollpärmen, anteckningsblocket och mobilen. Ytterligare ett möte som förmodligen inte skulle leda någonstans. Det nya organisationsutvecklingsprojektet, som egentligen inte var nytt längre, hade gått i stå; hindren var för många och motståndet på företaget för stort. Teambuildningen hade inte hjälpt, trots dagar av samarbetsövningar och lekar för att "svetsa ihop gänget" och hon hade vid det här laget mer eller mindre utvecklat allergi mot blädderblock, post-itlappar, äggklockor och brain-storming. Den outtalade förväntningen från ledningens sida att som anställd alltid vara okritiskt positiv och öppen för organisationsförändringar tröttade henne vissa dagar till utmattningens gräns. Andra dagar var hon fly förbannad.

Nu tog hon den grå korridoren med lätta steg. Äntligen kände hon att hon skulle våga, äntligen skulle hon ta steget. Sockerdrickakänslan i benen spred sig till resten av kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken av en lycka som blandades med svindel.

Just när hon kliver in i konferensrummet bubblar skrattet upp inombords. Ett skratt som skvallrar om frihet. Hon ser de andras allvarliga ansikten och stoppar i sista sekund attacken.

- Man vill ju inte verka helt galen, tänker hon och slår sig ner på sin plats med en lagom bekymrad blick.

Stålbad

- Att du skulle bli hackkyckling...
Mormor tittade bekymrat på mig. Jag var tyst eftersom jag inte visste vad jag skulle svara.
- Du som är så söt, fortsatte hon.Jag bet mig i läppen men sa fortfarande ingenting.
- Tänk på att det viktigaste är att inte visa att du blir ledsen. Du måste se ut som om du inte bryr dig om deras tramsigheter, då kommer de snart sluta.
Hon pratade på medan hon dukade bort från frukostbordet. Osten in under ostkupan, smörgåsmargarinet omsorgsfullt ner i smörbyttan. Porslin och bestick ner i det heta diskvattnet. Aldrig var köket så kliniskt ren och noggrannt ordnat som när mormor var på besök.

Skulle jag sätta på mig blusen, eller inte?Jag förbannade det faktum att jag hade haft den på mig i går. Ren slump, jag hade kunnat ha på mig vad som helst, men det blev blusen med små papegojor på. När magistern satte sig vid tramporgeln och uppmanade oss att slå upp sången på sidan tre i häftet; sången med namnet Kokkaburra, visste jag vad som väntade.

- Åååååh, här kommer Kokkaburra hörni!Skrattet fyllde korridoren.
Mia som redan hade fått bröst satt med de andra längs med väggen. Hon tvinnade en ljus hårslinga runt ett finger.
- Snygg blus, Emma! Jag såg att även killarna skrattade nu. En del generat, men de skrattade. Kroppen kändes med ens blytung och luften tjocknade. Jag försökte se oberörd ut när jag klev över deras ben för att komma förbi. Äntligen ute ur korridoren sprang jag i min fantasi det snabbaste jag kunde bort där i från. Men jag gick.

Skulle jag sätta på mig blusen även idag? Min helvita blus hängde i garderoben och lockade med sin osynlighet. Sin frihet från allt vad papegojor hette. Som i trance tog jag på mig papegojblusen, knäppte långsamt knapp efter knapp. De skulle inte få se att jag brydde mig. Det var det viktigaste.

söndag 9 maj 2010

Om att sticka ut

- Mamma, jag sticker ut!Jag hann bara öppna munnen innan jag hörde dörren smälla igen. Min lilla snorpa som inte var så liten längre. Vart skulle hon nu då?
- Vart ska du? ropade jag efter henne när jag hunnit fram till dörren och slängt upp den på vid gavel.
- Ut bara! Sluta fråga så jävla mycket, du kväver mig!

Hennes huvud var lätt framåtböjt över mobilen som hon vant knappade på när hon försvann bortåt längs gatan. De långa benen var klädda i trasiga svarta tunnstrumpor och synliga ända upp till rumpan där den korta kjolen tog vid. Hennes välsprejade lila hår stod på ända.

- Hej, hej! En förbipasserande granne log glatt och jag bet ihop och log tillbaka. Hon måste förstås ha hört det där med kvävandet och jag svor tyst en ramsa och bestämde mig för att ta min juvel i upptuktelse när hon kom hem. När hon nu skulle komma hem.

Du kan väl i alla fall klä dig ordentligt! Sms kan man alltid skicka om man är för irriterad för att invänta hemkomsten. Inget svar.

Och jag accepterar inte att du skriker åt mig ute på gatan!
Inget svar.

Dessutom vill jag veta vart du ska någonstans när du sticker ut!Inget svar.

Alltså, jag vill bara veta var du är och när du kommer hem.

Jag är bara lite orolig, vet du.

JAG ÄLSKAR DIG!


Inget svar.