Tema: Att svärta ner

I affären insåg jag att köpta bullar vore bättre än de torra hembakta jag hade på upptining i ugnen. Eller köpta vad-som-helst. Färska munkar bredde ut sig i hyllor bakom glas; chokladglaserade, rosa med jordgubbssmak, banangula med chokladströssel. Jag funderade på vad en fjortonårig pojke kunde vilja ha. Knappast rosa. Tänkte att det kanske var säkrast att ta helt vanliga traditionella kanelbullar. Insåg att det ju kunde verka märkligt när jag nu tinade kanelbullar i ugnen.
     Jag blev stående ett tag, tänkte, vände mig om och tog chocolate chip cookies, ett paket, från kakhyllan. Tog bara, jämförde inte olika sorter. Vände tillbaka och tog tre munkar utan någon glasyr alls. Ställde mig i kön och kom på att jag glömt O’boyen.

Lukten av bränt slog emot mig när jag öppnade dörren, i samma stund satte brandvarnaren igång sitt öronbedövande tjutande. Inom loppet av några få sekunder hade jag tagit mig in i köket, dragit åt mig en stol, ganska smidigt hoppat upp på den och tagit loss dosan från taket. Jag var tvungen att ta en kniv för att få ut batterierna och när oljudet äntligen tystnade drog jag en knappt märkbar djup lättad suck. Hans-Erik tittade på mig med stora ögon genom rökdimmorna.
     ”Oj, oj”, sa jag och log för att lugna honom. ”Ingen fara på taket.”
     Jag öppnade ugnsluckan och var tvungen att vända bort ansiktet för att inte övermannas av röken, drog ut ugnsgallret och hällde ner de svartbrända bullarna i diskhon. Jag spolade vatten på dem samtidigt som jag utan framgång försökte vifta bort ångan och röken med händerna. Hans-Erik satt blixt stilla vid köksbordet, stumt avvaktande, och följde mina rörelser. 
     ”Det är ingen fara”, upprepade jag. ”Allt är under kontroll.”

Tema: Att snubbla

Tack för temat.
Det är jag.
Som ständigt snubblar omkring.
Och famlar efter något att greppa för att inte falla pladask.

Faller pladask likförbannat och tar mig upp till synes oberörd.
Extremt oberörd.
Det gör inget för mig att snubbla, det tillhör livet och jag är inte en sådan som skäms. Nej, jag inser att man måste falla ibland för det är fallen man lär av, jag är en sådan som inser inser inser det.
Ja, och sedan går jag.
Vidare.
Med rak rygg.
Gråter en skvätt när jag kommer hem.

Tema: Treva

"Förr i tiden,vet du, då fikade vi ofta hos varandra i den här trappuppgången."
"Jaha, säger du det?"
"Jo, förstår du, det var på den tiden då man kände sina grannar."
"Jaha, ja, det är annorlunda nu förstås...sämre på vissa sätt men bättre på andra."
"Ja, sämre är det, det måste jag säga. Han som bodde i din lägenhet, han bjöd ofta in mig på en kopp, vet du."
"Jaha...?"
"Men det är ju andra tider nu, förstås."
"Jo, ja, det är det ju."
"Och jag är ju en sån som kan köpa med mig ett par bullar om jag blir inbjuden till någon som inte orkar köpa doppa själv, om han kanske jobbar hela dagarna och är trött sen."
"Jaha...?"
"Om jag skulle bli inbjuden, alltså..."

Tema: Att rymma

Några dagar senare satt Hans-Erik i trappen utanför min lägenhet när jag hade varit och handlat mat. Jag blev så förvånad att jag inte ens kom mig för att se glad ut.
     "Hans-Erik?" var allt jag fick ur mig.
     "Hej, jag måste bo här." Hans blå ögon såg rakt in i mina.
     "Bo här?" upprepade jag som ett trapphuseko och insåg i detsamma att vem som helst av grannarna kunde stå inne i sin hall med örat tryckt mot dörren och höra precis allt.
     "Kom här ska du se..." Med den hand som inte höll i matkassen sökte jag efter nyckeln i handväskan. "Vi går in så ska du få lite fika." Jag låste upp och gick direkt in i köket, utan att ta av varken stövlar eller kappa.
     Mjölk och bullar, det tycker ungar om, tänkte jag och rotade runt i frysen efter det sistnämnda. Jag fick tag i en påse, insåg att bullarna som såg ihoptryckta ut i sina pappersformar förmodligen skulle vara torra, men jag hade inget annat. Digestivekex, men vilken 14-åring tycker om digestivekex? Mjölk hade jag precis handlat, jag tog upp en liter ur plastkassen. Hans-Erik tittade på mig där han stod i hallen.
     "Men kom in och sätt dig!" Jag pekade på köksbordet med mjölkpaketet. "Jag ska värma lite bullar. Sätt dig så länge!"
     Nu log jag. Jag tänkte att det var på tiden. När ett barn kommer och hälsar på sin faster är det på sin plats att fastern blir glad. Även om hon blir överraskad. Kanske i synnerhet om hon blir överraskad. Hans-Erik drog ut en stol och satte sig med en duns. Jag undrade i mitt stilla sinne varför inte unga människor kan sätta sig ner på vanligt sätt.
     För att skynda på upptiningen vred jag på ugnen till 300 grader och la in fyra bullar på gallret direkt. Jag fyllde ett glas med mjölk och ställde det på bordet framför mitt brorsbarn.
     "Har du O´boy?" Återigen mötte de blå ögonen mig utan att väja.
     "Nej... men vet du, det kan jag springa ner och köpa, det dröjer ändå en stund innan bullarna är klara." Jag tänkte att ungdomar är mer krävande nu för tiden, säger på gott och ont rakt ut vad de vill ha. Så hade jag aldrig jag gjort på min tid. Men nu kom turen ner till affären och tillbaka lägligt, jag skulle vara tillbaka precis när det var dags att ta ut bullarna ur ugnen. Jag greppade handväskan som jag nyss hade släppt på hallgolvet.
     "Jag kommer strax!" ropade jag in i köket och stängde igen ytterdörren bakom mig. Jag sprang ned för trappen, låtsades inte se Brunos ansikte som kikade ut när jag passerade hans lägenhet och tryckte upp dörren ut mot gatan. Ute på trottoaren stannade jag upp och drog in ett djupt andetag av den kyliga höstluften.

Tema: Att avstå

Avstå eller stå av,
vad är egentligen skillnaden?
Det beror på vad det är för något att stå av, förstås.
Sitta av, har man hört talas om, men stå av?
Kliva av, vet jag också vad det är, jag som åker så mycket tåg.
Hoppa av, är jag också bekant med. Alla gånger jag hoppat av mitt äktenskap och ekorrhjulet går inte ens att räkna. För att inte tala om alla gånger jag hoppat på igen.
Men nu var det inte mitt hoppiga liv vi skulle prata om,
utan stå av.
Stå av
Stå av
Stå av...?
Nej, jag får återkomma imorgon när det är nytt tema.

Tema: Bjuda, nobba, livsstil

Bjuder du så nobbar jag.
Jag kan inte stå i skuld, förstår du.
Mer än jag redan gör.
Eller som jag inte gör;
man kan ju välja livsstil.
Ett liv i skuld eller ett annat.
Sägs det.
Men jag kommer inte undan.
Hur jag än väljer och väljer och väljer.
Så finns den där.
Otillräckligheten.
Den förbannade jävla känslan av att jag borde.
Lite mer.