Något oviktigt

- Men vad ska grannarna säga?

- Du! Det SKITER JAG I!

Dagdrömmen

I den andra världen har jag mina kompisar.
Alla vill vara med mig, men alla får inte det.
Bara de som jag väljer.
De andra blir ledsna men det kan inte hjälpas,
för det är jag som bestämmer.
När jag har kalas kommer alla som jag bjudit,
och de andra är jättesnälla mot mig för att jag ska bjuda dem också.
Men det gör jag inte.
På kalaset vill mina kompisar leka med mina Bratsdockor, jag har alla.
Ella, Maja och Hilde får röra dem, klä på dem olika kläder.
Men inte de andra.
Min mamma är en ung mamma, hon har långt ljust kammat hår och kläder som luktar gott. Hon är glad hela tiden, så alla önskar att deras mammor var som min. Hon dricker inte vin på kalaset. Hon dricker aldrig vin. Är bara den snällaste och bästa mamman som alla vill ha. Som ordnar det bästa kalaset.
Alla är så avundsjuka.

På temat uppmuntran

- Vem fan behöver uppmuntran?
Några vände sig försiktigt om för att kika på pappan som plötsligt gjort sin stämma hörd där längst bak i klassrummet. Andra stelnade till där de satt.
- Sånt där är bara trams! slog han fast och stämningen var med ens elektrisk. Klassläraren som fått sitt projekt totalsågat av någons pappa log nervöst.
- Här behöver inte alla tycka likadant, absolut inte. Vi välkomnar alla synpunkter! Men, det är inte säkert att vi alltid anpassar oss till vad alla tycker, vi är ju professionella och genomtänkta i allt vi gör med era barn, det får ni inte glömma bort.
Hon tog ett djupt andetag.
- Men jag vill inte att min dotter ska behöva säga en massa skit för att ni tvingar henne.
Nu började flertalet föräldrar titta oroligt omkring sig, några vände sig mer demonstrativt om och spände indignerat blicken i gaphalsen därbak. Var han full, eller?
- Det är väl jättebra att våra barn får lära sig att säga uppmuntrande saker till varandra! En mamma rätade på ryggen och kom till lärarens försvar.
- Men om de blir skrivna på näsan vad de ska säga till varandra så är det ju inget de menar, fortsatte pappan. - Jag hatar sånt skit!
Ett sus av mummel gick genom klassrummet och flera föräldrar höjde samtidigt rösten för att hjälpa sina barns fröken att återställa ordningen. Någon uppmanade henne att fortsätta mötet och strunta i mannen, försäkrade ivrigt att alla andra tyckte att uppmuntransprojektet var en fantastisk idé. Tänk vad mycket gladare barnen skulle bli när de fick höra uppmuntrande kommentarer av sina kompisar varje dag. Och det skulle nog bara vara i början som de använde de kommentarer som lärarna skrivit på lapparna, tids nog skulle det bli en ringar-på-vattnet effekt som skulle leda till att de hittade på egna uppmuntrande ord till varandra.
Klassläraren försökte behålla lugnet men fläckarna på hennes hals talade ett annat språk. Det här var den sista reaktionen hon hade väntat sig. Den allmänna trenden att jobba med positiv förstärkning var verkligen inget hon hade kokat ihop själv, hon hade läst och hört om dylika projekt från flera andra skolor under de senaste åren. Hon hade dragit sig, det kunde hon villigt erkänna, känt en odefinierbar motvilja men fallit till föga. Hon ville vara duktig, hon ville höra till de som fick en extra hundralapp i löneöversynen. Så varför hade just hon straffats med en otacksam förälder som bröt alla oskrivna regler för hur man uppför sig på ett föräldramöte?
Hon tittade bort mot mannen och mötte hans blick. En öppen, frågande som inte väjde undan. Grå ögon. Hon kände hur det sög till i magen.
- Inte igen, tänkte hon matt och kände paniken komma krypande. Hon hade redan haft hemliga kärleksaffärer med fyra andra pappor i den här klassen. Nu fick det vara nog! Eller?

En tekopp

En timme för tidigt slår hon upp ögonen. Mörkret utanför fönstret är kompakt och ångesten sköljer genom hennes kropp. Sekunden innan hon hinner spänna musklerna, kontrollera andningen och ta spjärn mot skräcken låter hon den hemsöka henne, låter den härja fritt i kroppen. Dagen framför henne, som alla andra dagar; ett oskrivet blad. En resa på ett virvlande löv som inte kan kontrolleras. Hon förflyttar ena benet mekaniskt över sängkanten, därefter det andra. Golvet är isande kallt när hon sätter ned fötterna.

I köket fyller hon tekoppen med hett vatten. Tepåsen flyter upp till ytan och färgar vattnet orange. Hon kupar händerna runt den varma, rundade koppen, sluter ögonen och andas in teångorna. Värmen och förnimmelsen av den jämna, lena stengodsytan letar sig via handflatorna upp genom armarna och förmår axlarna att sjunka något.

Hon kommer överleva även denna morgon.

Busted

- Vad äter du på?
- Ingenting.
- Joho, det luktar ju lakrits.
- Nej, jag äter inte lakrits. Sov nu.
- Varför luktar det lakrits då?
- Jag kan inte känna att det luktar lakrits. Sov nu.
- Gapa då!
- Men varför skulle jag göra det?
- Jag vill bara se om du har lakrits i munnen.
- Ja ja, titta då. Så, nu ska du sova.
- Vad fort du gapade, gapa större!
- Nej, det tänker jag verkligen inte göra. Sov nu, annars går jag ut i köket så får du somna själv.
- Mamma...?
- Ja.
- Visst får man inte äta godis på vardagar?
- Hm, nej, det får man inte.
- Varför luktar du lakrits då?
- Okej, okej. Jag tog en lakrits som hade blivit över från i lördags. Bara för att den inte skulle ligga och bli gammal.
- Kan jag också få?
- Nej, det fanns bara en.
- Fanns det bara en och så åt du upp den själv?
- Eh, ja, du hade ju borstat tänderna.
- Hade inte du borstat tänderna?
- Nej, det hade jag inte.
- Om man inte borstar tänderna på vardagarna, får man äta lakrits då?
- Eh, he, inte riktigt.
- Hur då då?
- Ja ja ja ja ja! Jag hämtar en till dig också.
- Hade du två? Du sa ju att du bara hade en!

Något franskt jag älskar

Några hundra meter från Medelhavet, mellan två byar i det land som heter Frankrike finns en campingplats. Den finaste campingplatsen i världen tror jag att det är. I slutet av förra seklet kom vi dit för första gången och sedan har vi kommit tillbaka sommar efter sommar.
Semesterns första prövning är alltid att få ner tältpinnarna i den torra, röda, solbrända marken. Därefter ställa in packningen i tältet och noggrannt dra ner och upp alla blixtlås så att inte myrorna kommer in. I alla fall inte så många.

Sen väntar havet. Första åren bar vi flickorna dit ner, på axlarna. Man passerar vinodlingar med små gröna omogna druvor, pinjetallar som sträcker sig upp till himlen och lavendelbuskar som nästan bedövar luktsinnet. Därefter ser man havet som plötsligt uppenbarar sig mellan stammarna och tar den långa smala stentrappen ner till stranden. Världens vackraste strand. Om man tittar noga. Kan inte finnas någon bättre även om det kan verka så vid en hastig blick. När det är stilla är havet alldeles klart och man kan se minsta snäcka på botten. När det blåser kan man tjutande slänga sig i vågorna. Låter kanske som en vanlig havsstrand men det är det inte, för när man lägger sig på den, alldeles blöt och sval av havsvattnet, kan man ligga där i solen, blunda och bara lyssna på allt franskt lågmält prat som omger en. (Förutom när ens egna helsvenska flickebarn börjar bråka om den uppblåsbara krokodilen eller den stora spaden, och man abrupt rycks ur sin helfranska dröm.)

Åren har gått. Många ljumma kvällar har vi suttit utanför tältet och pratat eller spelat spel. Ibland har vi gått till restaurangen för att lyssna på någon fransk trubadur eller till boulebanan för att se på eller själva spela. När vi varit där på Frankrikes nationaldag, den 14 juli, har vi åkt in till närmaste lilla stad och tittat på fyrverkerier och dansande fransmän.

Sist vi var där ville inte barnen gå med mamma och pappa ner till havet. De undrade om inte vi kunde stanna på campingplatsen vid poolen så de fick vara i fred på stranden med de tyska tonårskillarna de lärt känna. De som bodde i husvagn några campinggångar bort. De var så roliga att vara med att våra döttrar inte hade tid att hänga med sina antika förfäder ens på kvällarna.

Barn växer och tiden flyger i väg. Nästa gång kommer vi nog åka själva, flickornas papps och jag.

Om att stryka under med linjal. Till ingen nytta.

Det är i trapphallen jag får syn på henne. Hon måste vara ny, för skolan är inte större än att jag annars hade sett henne tidigare. Hon sitter på det kalla fönsterbrädet i svart marmor med sina böcker i knät. Hennes hår är långt och cendréfärgat. Det ser inte ut att ha blivit borstat på ett bra tag men jag ser att hon inte är typen som bryr sig om det. Hon är typen som har viktigare saker för sig. Jeansen och gympadojorna är slitna, den urtvättade t-tröjan likaså.

Plötsligt tittar hon upp och för en millisekund ser vi varandra i ögonen när hennes blick passerar min. Det ilar till i magen. Jag kan inte sluta titta på henne. Ögonen är som fastvuxna åt hennes håll. Jag hör Emma, Elina och Selma från 8b skratta. De viskar, tittar på tjejen i fönstret och skrattar. Va fan håller de på med? Jag biter ihop käkarna för att hindra ilskan som vill ut och slå ner idioterna. Emma går fram till fönstret och tar i tjejens hår. Hon frågar om hon vet vad en hårborste är, sen skrattar hon så att hon måste hålla sig för magen. Tjejen i fönstret tittar åt ett annat håll och låtsas inte om frågan. Jag ser att hon skiter i småsaker som hur håret ser ut. Till skillnad från idiotEmma som antagligen sitter en timme varje morgon och fixar med sitt.

Jag kan inte sluta tänka på henne. Kan inte sluta tänka på millisekunden då hon tittade på mig. Utan att verka särskilt intresserad frågar jag Danne i 8b om de fått en ny i klassen. Jo, en Tilda. Som verkar lite konstig. Hon har skåpet bredvid Danne så han måste trängas med henne när de ska dit och byta böcker på rasterna. Han himlar med ögonen.

På kvällen bestämmer jag mig. Jag ska lägga en lapp i hennes skåp. Jag ska skriva att jag tycker att hon är söt, och så ska jag skriva mitt namn och min klass. Jag vill att hon ska förstå att det finns dom som skiter i om håret är borstat eller inte. Att det finns dom som fattar att det finns viktigare saker i livet. Jag tycker du är söt, skriver jag. Med linjal stryker jag under orden, så att hon ska förstå att hon verkligen är det. Sen stryker jag under dem en gång till för säkerhets skull. När jag ska skriva mitt namn får jag handsvett och hjärtklappning så jag väntar med det. Jag tänker att jag kanske kan peta in lappen med enbart det dubbelt understrukna; Jag tycker du är söt. Det kommer kanske göra henne lite gladare. Hon kommer fatta att det inte bara finns Emma-, Elina- och Selmaidioter på den här skolan.

Lappen ligger i min geografibok när jag cyklar till skolan nästa morgon. För att den ska hålla sig slät och fin. Inte bli skrynklig så att den ser ut som något skräp. Jag sitter i uppehållsrummet och tittar på hennes skåp innan första lektionen och det är då jag kommer på det: Hon kommer kanske tro att lappen är från Emma eller någon annan som vill driva med henne. Som bara vill vara taskig. Kan jag ta den risken? Abbe kommer och buffar på mig. Det är dags att ta trapporna upp till klassrummet om vi inte ska bli sena. Motvilligt följer jag med honom med lappen kvar i väskan.

En vecka senare när jag inte sett henne på flera dagar frågar jag Danne. Vart tog den där konstiga tjejen vägen, säger jag och ser ut som jag egentligen inte bryr mig. Danne svarar att hon inte trivdes, så hon flyttade till en annan skola. Lika bra det, säger han. Ja, lika bra det, säger jag.

Min egen norgehistoria

Tillkomsten av denna lilla historia var helt oplanerad, ska gudarna (och alla norrmän) veta. Jag var femton och bjuden på fest till en kille som var nitton. Wow, liksom. Bortsett från att jag ville vara snygg och cool så var det livsviktigt att inte ge ett barnsligt intryck. Gul & Blå-jeansen satt som påmålade, den ljusgula Fruit of the loom t-shirten lämnade midjan bar och det långa håret med tillhörande snedlugg var blankborstat.

Lagom nonchalant stod jag och lutade mig mot en vägg i vardagsrummet när någon föreslog att alla skulle berätta varsin rolig historia. Eftersom det redan var mycket energikrävande att verka cool och självklar på en fest som denna så var det bäddat för katastrof, men att banga när de andra berättade historia efter historia var inte ett alternativ förstås. Hur barnsligt hade inte det verkat?

Vi bildade en provisorisk ring med hjälp av soffgruppen och ett antal udda stolar och jag bestämde mig för en kort norgehistoria. Så kort att den inte kunde gå fel, tänkte jag:

Varför kan inte norrmän äta spagetti?
För att de inte har tillräckligt breda tallrikar.

Inte så kul kanske, men jag skulle i alla fall bli en i mängden historieberättare. Jag skulle smälta in.

- Varför kan inte norrmän äta spagetti? sa jag med handsvett och bultande hjärta när det blev min tur och alla förväntansfullt tittade på mig. Frågan hängde i luften i det plötsligt tysta vardagsrummet. Ingen gissade. Just då, i det ögonblicket, såg jag en norrman framför mig som utan att lyckas försökte trycka in okokt spagetti i munnen på tvären. Cool och nervös och femton år gammal föll jag av stolen i skrattattacken som följde medan de andra festdeltagarna tittade storögt på mig.

- Men säg då! Varför kan de inte det? sa någon efter en stund men i det läget kunde jag inte prata. Jag skrattade så jag kiknade och tårarna rann. Jag försökte samla mig men kom aldrig längre än till första ordet innan den ofrivilliga skrattattacken återigen tog över. Till slut föreslog någon finkänslig kille att de skulle gå vidare till nästa historieberättare, och så kom det sig att min norgehistoria blev poänglös på denna fest.

Jag besökte aldrig mer den här killen men "min" historia har jag berättat många gånger under åren som gått:

Varför kan inte norrmän äta spagetti?
För att de inte är tillräckligt breda i käften.

Och det är alltid jag som skrattar mest.

Om att avstå

Att vänner kunde vara en lycka och välsignelse förstod han när andra pratade om sina. Och hans egen avsaknad av desamma kändes ibland som en brist men kanske framförallt som ett misslyckande. Förvisso var han intelligent nog att inse att andras babblande om sina vänner hit och dit delvis var skryt som inte alltid stämde överens med verkligheten; det var ju status att ha stor umgängeskrets. Men ändå.

Om han fick önska skulle han vilja ha ett par nära. Eller kanske inte för nära för det slutade alltid med en känsla av bakbundenhet, men ganska nära. Någon att gå på bio med. Och kanske på fotboll. Inte för att han egentligen var så intresserad av fotboll, men har man någon att gå med så kan man kanske bli?

På jobbet fanns det några han tyckte om. Med dem kunde han vara sig själv. De tyckte dessutom om honom, det märktes. Men därifrån till att umgås privat var steget långt. Han var inte en sån som ville vara vän med vem som helst. Skulle han ha vänner så skulle de uppfylla vissa krav. Ytlighet gick bort. Likaså de som byggde relationer på baktaleri av andra. De som behövde dricka för att umgås kunde se sig om efter andra dryckeskompanjoner än honom. Snobberi och all annan form av översitteri var inte heller hans kopp te. Dessutom kunde de inte ha vilka åsikter som helst. Han insåg att det sista fick honom att verka lite inskränkt men vissa människors inställning till livet och människans natur kunde han helt enkelt inte köpa.

Var det verkligen värt besväret att ha de där vännerna? Vid några tillfällen när andra tagit initiativet hade det alltid slutat med att han dragit sig ur. Att dra sig ur är inte lätt. Man kan inte rakt upp och ner säga att man inte längre vill vara den andres kompis, så gör man bara inte, så det kan ta lång tid av ignorerande och låtsad upptagenhet innan den andre förstår. Och var det verkligen värt det? Ville han verkligen åter igen ta risken att få en jobbig person runt halsen? Var det så viktigt att ha vänner?
Nej, det var det nog inte. Han trivdes ju faktiskt ganska bra ensam.

Det var bättre förr

Hon var i provrummet när hon hörde signalen. Den glada trudelutten som kom från hennes väska tog ny sats och upprepade sig medan hennes hand febrilt letade runt bland allt skräp som en väska kan innehålla. Hon kände mobilens kalla släta skal och försökte fumlande vika upp den och hitta rätt knapp att trycka på för att hinna svara. Det hann hon förstås inte. Den här gången heller. Med de provade byxorna i knähöjd suckade hon och studerade displayen.
Fem missade samtal! Oj då. Inte för att det egentligen var ovanligt att hon missade när telefonen ringde; trots att det nu gått ett par år sedan hon gav upp sitt hårdnackade motstånd mot att skaffa mobil så hade hon ännu inte vant sig vid att signalerna som hördes här och där när hon var ute bland folk kunde komma från hennes egen telefon. Men fem missade samtal! Hon kände oron knyta sig en aning i magen och upptäckte samtidigt det lilla gula brevet högst upp på skärmen som meddelade att hon hade ett oläst sms.
Du har ett meddelande från T2-svar. Hon siktade med fingret på den pyttelilla knappen och slog 222:
"Alltså, var det inte idag vi sa?! Varför du vägrar svara vet jag inte men nu har jag fått nog! Nu skiter jag i dig, bara så du vet det." Klick, och den unga mannens röst dog bort.
Nu kanske det låter som om denna något till åren komna kvinna som i detta nu stod i en provhytt på Åhléns med byxorna vid knäna hade en ung temperamentsfull älskare, men det var alls inte fallet. Eftersom hon, så vitt hon kunde bedöma, aldrig förr hört rösten som skrek åt henne via T2-svar drog hon slutsatsen att det måste vara en felringning. Vilket i sin tur kanske innebar att det någonstans satt en ung (eller för all del gammal) kvinna i detta nu och väntade (och väntade) på att den älskade skulle ringa. Kanske hade de bara träffats några gånger och blivit handlöst förälskade. Kanske skulle just detta felringda samtal bli det ödesdigra missförstånd som ledde de tu vidare på skilda vägar i livet.
Hon insåg att hon måste agera. Fick hon bara fram den unge mannens telefonnummer så kunde hon ju ringa och berätta för honom att han ringt fel. Att det inte alls var hans käresta som låtit bli att svara. En lätt match, för visst måste man kunna se vilket telefonnummer de missade samtalen kom från? Hon tryckte på ett av dem; withheld. Vadå withheld? Hon ringde 222 igen för att om möjligt få någon ledtråd där, men icke. Den här gången kunde hon inte ens höra meddelandet. Oavsett hur hårt hon tryckte.
Suckande, och frustrerad, lutade hon sig mot väggen och stirrade med tom blick in i provhyttsdörren. Framför sig såg hon hur de två skulle sörja en tid men sen träffa varsin ny käresta, hur de skulle skaffa barn och hus på varsitt håll. Hur de skulle renovera och dona. Gå på loppmarknader. Och en vacker dag på en sådan råka stöta på varandra och känna att kärleken inte var död.
Aj, aj, aj. Jobbig situation! Kanske skulle det hela leda till två splittrade familjer med två halvrenoverade hus till salu. Allt för att hon inte kunde svara i sin mobiltelefon tillräckligt snabbt.
Å andra sidan...Plötsligt kände hon irritationen börja tillta. Vem fan gör slut via T2-svar??? Det skulle vi aldrig gjort på min tid, tänkte hon och drog resolut upp byxorna.

Alla goda ting är två

- Kom och berätta. Sätt dig här bredvid mig vännen, finns det hjärterum så finns det stjärterum.
- Det är så hemskt så jag vet inte hur jag ska kunna säga det här (snörvel) men Sverker har lämnat mig.
- Nej, men vad säger du?! Mycket ska man höra innan öronen trillar av!
- Han har träffat en annan. (snörvel)
- Ack ja, ack ja, så kan det gå när inte haspen är på...och grannens gräs är ju alltid grönare...
- Ja, (snyft), hon är både yngre och smalare än jag. (snörvel snörvel)
- Men din stackare! Fast det är som jag alltid sagt; liten tuva stjälper ofta stort lass. Det vet vi ju.
- Va? Menar du att jag är ett stort lass och hon en liten tuva?!?
- Så ja, så ja, nu ska vi se det från den positiva sidan: Han borde inte ha slaktat den höna som värper guldägg, om du frågar mig.
- Nej...?
- Men det är klart; den som kommer först till kvarn får ju först mala, om man tänker så.
- Ja, men det var ju jag som var först...? (snyft)
- Fast, lilla du, du måste ha klart för dig att det blir sämre soppa ju fler kockar ni är i det här förhållandet, och allt är inte guld som glimmar.
- Va?
- Positiva sidan var det! Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Nu har du ju världens chans att ta igen på gungorna det du förlorat på karusellen, det är ju en bra sak!
- Va?
- Och så har du lärt dig att hädanefter inte köpa grisen i säcken. Det är en till bra sak!
- Va?
- Ja, och alla goda ting är tre, vet du.
- Men... det där var ju bara två saker...?
- Ja ja. Rom byggdes inte på en dag.

Slutsatsen

- Vad kan du dra för slutsats av det då? Rektorn log och hennes vita tandrad blänkte i kapp med blingblinget runt hennes hals. Kuratorn och hans klassföreståndare la sina huvuden lätt på sned och tittade förväntansfullt på honom.

- Jag vet inte...

Han slog ner blicken. Vem orkade se det där djävla leendet som satt klistrat i hennes ansikte trots att han ännu en gång skitit i överenskommelsen? Inte han i alla fall.

- Vi vill ju bara ditt bästa. Ja, det vet jag att du förstår, du är ju en smart kille. Hans klassföreståndare, psykopat-Kerstin, såg nöjd ut med sin replik.

Tystnad.

Va fan glodde de hela tiden för? Han motstod impulsen att resa sig upp, ge dem fingret och försvinna ut för att aldrig mer komma tillbaka. Om det inte vore för mamma. Om det inte vore för mamma så skulle han göra det. Istället satt han tyst och tittade ner. Det var liksom koden; medan de förklarade vad han borde göra och vad han behövde, så uthärdade han. Snart skulle det vara över.

Tankarna for i väg. I kväll skulle han träffa Mimmi. I alla fall var det vad de bestämde i går kväll. Skulle han sms:a henne eller skulle han vänta tills hon hörde av sig? Tänk om hon hade glömt? Eller inte ville längre?

- Jag ser att du tänker så att det knakar. Kommer du fram till någon slutsats, månntro? Rektorns fråga fick honom att rycka till.
- Jag sms:ar!
- Ja, men det var väl en bra idé! Hon tittade på sina kollegor för att få deras bekräftelse och vände sig sedan åter till honom. Leendet var nu mer glatt än ansträngt.
- Sms:a mig så snart du har bestämt dig. Jag är helt öppen för de nya sätten att kommunicera. Vi måste ju anpassa oss till den tekniska utvecklingen! Hon skrattade till och kände sig plötsligt nöjd med utgången av mötet. Ha, skolans värsting skulle ha sms-kontakt med henne! Det måste väl ändå betraktas som ett genombrott? Sannerligen.

Om ekonomiskt och annat fördärvligt lättsinne

Östersund den 11 maj 1973

Ulla-Britt!

Jag är fortfarande chockad efter ditt samtal men ska nu försöka sammanfatta mina tankar brevledes då jag tror att det blir alltför upprörda känslor om jag ringer dig.

Nu måste du ta ditt förnuft till fånga! Hur du ens kan komma på tanken på skilsmässa när du är gift med en så snäll och skötsam man, det är för mig en gåta. Inte super han heller. Det är inte alla som har det så väl förspänt som du, förstår du inte det?Hur ska du klara dig? Har du tänkt på det? Pengar växer minsann inte på träd. Det är inte likt dig att vara så oansvarig. Du måste också tänka på barnen, ska de behöva bli skilsmässoungar och tvingas flytta i från er fina villa och måsta bo i någon liten lägenhet? Nåden att vara tryggt försörjd skall icke underskattas!

Du säger att du känner dig olycklig, men vad tror du inte jag gjort i alla år? Hur tror du det känts för mig när din far varit ute och supit flera dygn i sträck och sedan kommit hem och slagit mig för att jag hade gömt hushållskassan? Och hur tror du att det kändes när din bror började gå i sin fars fotspår och dricka omåttliga mängder även han? Mitt liv har inte varit lätt, sanna mina ord. Men om det var en sak jag var bestämd på så var det att ni inte skulle behöva bli skilsmässoungar. Och det har ni heller aldrig blivit! Det är i alla fall något jag kan känna mig stolt över.

Det som chockar mig mest är att jag inte känner igen min egen lilla Ulla-Britt. Hon skulle aldrig fara i väg så huvudlöst och lättsinnigt. Du har alltid varit så klok och eftertänksam. Alltid tänkt på andra i första hand. Vad är det som har hänt? Jag ber dig att besinna dig och ta ditt förnuft till fånga.


Hälsningar från din Mor

P.S. Jag kommer inte ta ner ert bröllopsfotografi hur det än blir, det är då ett som är säkert. D.S.

Om att tygla sitt humör

Ytterligare ett möte väntade och hon samlade snabbt ihop protokollpärmen, anteckningsblocket och mobilen. Ytterligare ett möte som förmodligen inte skulle leda någonstans. Det nya organisationsutvecklingsprojektet, som egentligen inte var nytt längre, hade gått i stå; hindren var för många och motståndet på företaget för stort. Teambuildningen hade inte hjälpt, trots dagar av samarbetsövningar och lekar för att "svetsa ihop gänget" och hon hade vid det här laget mer eller mindre utvecklat allergi mot blädderblock, post-itlappar, äggklockor och brain-storming. Den outtalade förväntningen från ledningens sida att som anställd alltid vara okritiskt positiv och öppen för organisationsförändringar tröttade henne vissa dagar till utmattningens gräns. Andra dagar var hon fly förbannad.

Nu tog hon den grå korridoren med lätta steg. Äntligen kände hon att hon skulle våga, äntligen skulle hon ta steget. Sockerdrickakänslan i benen spred sig till resten av kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken av en lycka som blandades med svindel.

Just när hon kliver in i konferensrummet bubblar skrattet upp inombords. Ett skratt som skvallrar om frihet. Hon ser de andras allvarliga ansikten och stoppar i sista sekund attacken.

- Man vill ju inte verka helt galen, tänker hon och slår sig ner på sin plats med en lagom bekymrad blick.

Stålbad

- Att du skulle bli hackkyckling...
Mormor tittade bekymrat på mig. Jag var tyst eftersom jag inte visste vad jag skulle svara.
- Du som är så söt, fortsatte hon.Jag bet mig i läppen men sa fortfarande ingenting.
- Tänk på att det viktigaste är att inte visa att du blir ledsen. Du måste se ut som om du inte bryr dig om deras tramsigheter, då kommer de snart sluta.
Hon pratade på medan hon dukade bort från frukostbordet. Osten in under ostkupan, smörgåsmargarinet omsorgsfullt ner i smörbyttan. Porslin och bestick ner i det heta diskvattnet. Aldrig var köket så kliniskt ren och noggrannt ordnat som när mormor var på besök.

Skulle jag sätta på mig blusen, eller inte?Jag förbannade det faktum att jag hade haft den på mig i går. Ren slump, jag hade kunnat ha på mig vad som helst, men det blev blusen med små papegojor på. När magistern satte sig vid tramporgeln och uppmanade oss att slå upp sången på sidan tre i häftet; sången med namnet Kokkaburra, visste jag vad som väntade.

- Åååååh, här kommer Kokkaburra hörni!Skrattet fyllde korridoren.
Mia som redan hade fått bröst satt med de andra längs med väggen. Hon tvinnade en ljus hårslinga runt ett finger.
- Snygg blus, Emma! Jag såg att även killarna skrattade nu. En del generat, men de skrattade. Kroppen kändes med ens blytung och luften tjocknade. Jag försökte se oberörd ut när jag klev över deras ben för att komma förbi. Äntligen ute ur korridoren sprang jag i min fantasi det snabbaste jag kunde bort där i från. Men jag gick.

Skulle jag sätta på mig blusen även idag? Min helvita blus hängde i garderoben och lockade med sin osynlighet. Sin frihet från allt vad papegojor hette. Som i trance tog jag på mig papegojblusen, knäppte långsamt knapp efter knapp. De skulle inte få se att jag brydde mig. Det var det viktigaste.

Om att sticka ut

- Mamma, jag sticker ut!Jag hann bara öppna munnen innan jag hörde dörren smälla igen. Min lilla snorpa som inte var så liten längre. Vart skulle hon nu då?
- Vart ska du? ropade jag efter henne när jag hunnit fram till dörren och slängt upp den på vid gavel.
- Ut bara! Sluta fråga så jävla mycket, du kväver mig!

Hennes huvud var lätt framåtböjt över mobilen som hon vant knappade på när hon försvann bortåt längs gatan. De långa benen var klädda i trasiga svarta tunnstrumpor och synliga ända upp till rumpan där den korta kjolen tog vid. Hennes välsprejade lila hår stod på ända.

- Hej, hej! En förbipasserande granne log glatt och jag bet ihop och log tillbaka. Hon måste förstås ha hört det där med kvävandet och jag svor tyst en ramsa och bestämde mig för att ta min juvel i upptuktelse när hon kom hem. När hon nu skulle komma hem.

Du kan väl i alla fall klä dig ordentligt! Sms kan man alltid skicka om man är för irriterad för att invänta hemkomsten. Inget svar.

Och jag accepterar inte att du skriker åt mig ute på gatan!
Inget svar.

Dessutom vill jag veta vart du ska någonstans när du sticker ut!Inget svar.

Alltså, jag vill bara veta var du är och när du kommer hem.

Jag är bara lite orolig, vet du.

JAG ÄLSKAR DIG!


Inget svar.