Jag svarade aldrig på det tredje brevet - vilket förstås var ett svar i sig - och jag undrar än i dag vad han tänkte.
Han var sydkorean, och, jo, jag var medveten om att sydkoreaner inte såg ut som svenskar, jag var ändå tio år och i Söndagsskolan hade jag, så många gånger att jag tappat räkningen, sjungit om gula, svarta, vita barn och om hur Jesus älskade dem allihop. Så nog visste jag.
Ändå. Chocken när jag höll hans foto i min hand. De svarta ögonen, den sammanbitna munnen, skjortan knäppt upp i halsen; han såg ut att vara minst tolv. Det svarta välkammade håret stod i skarp kontrast till hans lätta snirkliga handstil, och jag tänkte att jag ska svara. Såsmåningom.
Idag är han över femtio om han lever, och man kan anta att han har slutat vänta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Det är ibland lättare att inte svara när svaret kan såra
Tänk, hur sådana där små svek hänger kvar i minne och medvetande hela livet. Bra skrivet.
En fin berättelse som berör. Den får mig att tänka tillbaka på något som jag borde hanterat på ett annat sätt och ställer frågan hade livet då gått en annan väg?
tänk så ont det gör i tanken med sånna där saker som vi gjorde utan att tänka på det så dyker dom upp och liksom blänker till lite samma ämne men ändå inte som vi skrev
Blir starkt berörd av din text.
Fin historia
Fin text som många kan känna igen sig i, uppenbarligen... så även jag ...kika in får du se:)
Det dåliga samvetet framgår tydligt!
Säger som alla andra, igenkännande. Och jag gillar hur du bygger upp texten.
Väl skrivet om svek
Fin text. Igenkännande.
Skicka en kommentar