Tema: Mentor

Mentor och mentor, nej, snarare mamma faktiskt.
Men i alla fall.
Min dotter väckte mig halv tre i natt, fullt påklädd, hon skulle gå iväg till pojkvännen.
Efter att han kommit hem från krogen där han varit med sitt jobb hade han ringt och sms:at och tjatat att hon skulle komma till honom och sova. Och ta med ett täcke, för han frös.
Det är tur att man minns hur det var att vara tonårsförälskad.
Så jag pallrade mig upp och klädde på mig, bara några kvarter att följa med och jag ville inte att hon gav sig ut själv i natten.
Arton minusgrader slog emot oss när vi kom ut. Snön glittrade i gatulampornas sken och himlen var stjärnklar. Jag tog med min cykel för att kunna trycka ner det som fick plats av täcket i cykelkorgen. Min dotter tog med sin lilla svarta voffsing, Snorpan, som studsade omkring och inte verkade ha något emot den nattliga promenaden. Vi småpratade på vägen, lyssnade på snöns knarrande och stadens nattliga tystnad.
Väl framme vid pojkvännens hyreshus tog min dotter fram mobilen och lät signal efter signal gå fram, ingen pojkvän svarade.
Du...han har nog somnat, insåg jag.
Då jävlar! sa dottern och sträckte sig upp mot husväggen och knackade på fönstret. Inte en reaktion där inifrån.
Hm, du sa ju att han hade druckit, han sover nog som en sten nu, sa jag, i egenskap av mentorn som började känna av de arton minusgraderna och som insåg att vi ganska snart behövde dra oss hemåt.
Alltså FAN vad han ska få! sa mitt hjärta och ögonen var lika svarta som kajalen runt dem.
Ja, du kan fundera på lämplig hämnd på hemvägen, föreslog jag. Tänk på Snorpan också, det här är kallt för henne, fortsatte jag och visste att det skulle hjälpa.
Hon sms:ade: Det här var sista gången jag gjorde något för dig! och sen gick vi hem igen. En Snorpa, en mamma, en dotter och ett täcke med rosa påslakan. Klockan tre på natten.
Minusgraderna satte tänderna i oss på allvar när vi hade fem minuter kvar hem, jag passade på att påminna om vad farligt det är att vara utomhus berusad på vinternätter. Ja, sa hon, och jag såg att hon fattade. Jag fattade också, kanske mer än jag gjort förut allt eftersom stickningarna i händer och fötter tilltog.
Vi skrattade lite också, åt oss. Kanske för att slippa känna oss alltför bortgjorda.
Nu är det förmiddag, min dotter sover fortfarande. Själv sitter jag och ser lite försiktigt fram emot fortsättningen.