"Det är normalt att bråka, förstår du, bara man kommer överens och säger förlåt sen."
"Men jag vill inte säga förlåt."
"Lilla vän, det måste man."
"Han kallade mig för bög."
"Ja, men vad gjorde du då?"
"Slog honom."
"Får man göra så?"
"Han kallade mig bög."
"Det var inte bra, men får du slåss för det?"
Tystnad.
"Mmm, förstår du nu vad jag menar?"
"Han kallade mig för bög."
"Men nu får du faktiskt lyssna på vad jag säger! Man får aldrig slåss, hör du det?"
"Fast han kallade ju mig för bög."
"Nu lyssnar du på mig! Man får inte slåss! Punkt slut! Och gör man det ändå måste man faktiskt säga förlåt."
"Men jag vill inte."
"Jodå, det vill du. Kom nu så säger du förlåt till honom och han till dig, det kommer bli så bra så."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Så glad jag blir. Välkommen tillbaka!
ETt slag är bara ett ord som uttalas med knytnäven istället för med munnen. Men sårar likt förbaskat ändock själen och inte bara kroppen
så väl man känner igen den problematiken från att barnen var små...bra...
Inte helt lättövertygad! :)
Svårt att argumentera när det hakat upp sig. Båda två borde säga förlåt. Förlåt är ett vackert ord!
För mig är det den vuxna som brister i den här dialogen. Hon/han är så insnöad på att göra "rätt" att hon/han inte förmår lyssna på vad barnet faktiskt har att säga.
Skicka en kommentar