- Jag klarar mig utan kärlek, sa han och snörpte på munnen. Han drog efter andan och sjönk ihop med hakan vilande mot knäna.
- Bra, för människor behöver ju inte sån't. Hon skrattade torrt. Speciellt inte du, Ecke.
Han blängde på henne.
- Vad fan menar du med det? Att jag skulle behöva kärlek mer än andra? Menar du det? Han greppade en sten och knöt näven hårt om den. Va?
- Kom igen Ecke, du är den största suckern för kärlek jag vet! Jag känner fan ingen som så ofta är så sjukt galet kär som du.
Hans kropp sjönk ihop igen.
- Fast nu är jag inte det, sa han uppgivet. Just nu har jag ingen kärlek whatsoever. Han slängde ifrån sig stenen, la sig raklång på rygg och stirrade upp i himlen.
- Du har ju mig, sa hon.
Han stelnade till, satte sig käpprakt upp och tittade ut över havet utan att se.
- Vadå, du och jag är ju bara kompisar?
- Jo, men det är ju också en slags kärlek, kan man väl säga...väl...? Hennes röst ebbade ut.
- Ja, jo, det så klart. Absolut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Bra.
Bra skildrat. Samtalet känns svårt på något sätt som jag inte kan sätta fingret på. Tycker om din text.
Gillar :)
Ja där känner jag igen mig :)
Fint, blir varm i magen åt hennes kommentar "du har ju mig". Här tar hon en risk.
Tycker att du fångat tonen i samtalet mycket väl.
Ja du har fångat tonen väl. Fastnar också särskilt för "du har ju mig"
Älskvärd berättelse!
"du har ju mej" kände jag oxå av!
Skicka en kommentar