Tema: Att glömma

Etthundrafemtiotvå personer var där. Alla hade de köpt biljett för att se mig, och jag var sämre än någonsin. Femtionio kronor styck hade de betalt för biljetterna. Jag vet, det låter mer som priset på ett kilo fläskkarré, men det var också min idé. Varför inte påbörja föreställningen redan vid biljettköpet? Femtionio och nittio, tänkte jag först men sedan skippade jag nittio. Ville inte bli övertydlig. Lite ska publiken få tänka själv, det är mitt motto.
De började skruva på sig redan i första akten. Försiktigt för att inte såra mig. De skrattade artigt på rätt ställen för att vara snälla, och när det gått så långt är man framme vid stupet, sanna mina ord. Det är då man funderar på att av misstag ramla ner i orkesterdiket och slå sig för att slippa genomföra sista akten. Men istället biter man ihop, man hojtar 'stiff upper lip' fast det inte ingår i manuset och man fortsätter. Man fortsätter.
När föreställningen var slut frågade jag min käresta om det hade varit dåligt eller om det hade varit katastrof. Jag skrattade. Man måste ha självdistans i den här branschen, kunna ta sina misslyckande med en klackspark. Snabbt glömma och gå vidare. Det är det som är receptet.
Hon såg på mig länge, betraktade mig ingående som om det var för första gången. En minut gick, två och tre, sedan: Ta det inte personligt, men jag tror att du och jag behöver en paus.