070-70070070

Den där Ingela.
     Stefan låg i nybäddad säng (vita lakan med smala ljusgröna ränder) och lät tankarna fara innan han somnade.
     Den där Ingela - henne skulle han faktiskt kunna tänka sig att bli kompis med.
     Om hon insisterade.
     Bara kompis förstås, men det är ju inte så bara. Inte många hade genom åren kommit genom Stefans kompis-nålsöga. Bara Roland egentligen.
     Han sträckte sig efter sin smartphone och skrev in hennes namn på eniro. Ingela Svamlund, måste inte det vara ett taget namn? Fanns bara en och Stefan sparade numret. Utifall att, tänkte han och råkade ringa av bara farten, han liksom slant med fingret och signalerna gick fram en efter en, likt ett brandlarm på sista versen sköt de in i hans öra.
     När Stefan måste tänka fort tänker han inte alls. Istället blir han paralyserad. Även andningen upphör, och i det här specifika fallet kom den inte igång igen förrän han hörde Ingelas röst i andra änden: ”Hallå?”
     Innan mobiltelefonernas och nummerpresentatörernas tid hade det varit en annan sak, då hade luren åkt i klykan och saken hade varit utagerad. Men nu fanns ingen feg utväg att ta till, hon skulle ändå veta. Googla numret och se. Att galningen som ringde vid sovdags och klickade henne var Stefan.
     ”Ja”, harkel ”…hallå?”
     ”Vem är det?”
     ”Det är Stefan.” Ett andetag, två andetag ... kanske fler. ”På franskakursen.”
     ”Jaha?”
     Jaha?!  Så oengagerad och avmätt hon lät, kanske var hon inte det kompismaterial Stefan trodde ändå. Och kanske skulle det här samtalet visa sig bli så pinsamt att han inte kunde fortsätta på kursen. Han satte sig upp i sängen.
     ”Tänkte bara höra vad vi har i läxa till nästa gång. Jag glömde skriva upp.” Telefonen flyttades från vänster öra till höger och tillbaka till vänster igen. ”Förlåt att jag ringde så här sent, jag visste inte vad klockan var.”
     ”Men nu vet du det?”
     ”Öh … ja.”
     ”Ska jag förhöra dig på orden?”
     ”De franska orden?”
     ”Ja, vilka annars?”
     ”Öh … ja, okej, då.”
     ”Fast då får du inte tjuvkika i boken.”
     ”Öh … lovar, jag har den inte ens här.”
     Först långt senare avslutade de samtalet; när sen kväll övergått i natt.
     Men då kunde de läxan ordentligt båda två.