Läser i senaste numret av tidningen Skriva om skrivro. Är inte det ett vackert ord, så säg?
Solig takterass i Grekland, kal studio målad i vitt och liten skrivarstuga på tomten är drömskrivplatser som nämns i artikeln, och ja, ja, visst. Men hur vore det om familjen ställde upp lite?
Några uppoffringar per dag och familjemedlem, är det verkligen något man ska behöva be om? Varierade och kärleksfullt tillagade måltider inburna på bricka skulle inte sitta fel, även en författare behöver ju äta, inte sant? Den i familjen som är bäst på att massera skulle kunna offra någon halvtimme per dag på min nacke, det tycker jag. Jag kan ha ett signalsystem för enkelhetens skull. Liten plingklocka när jag behöver massage och stor när jag vill ha lite inspirerande sällskap en kvart eller så. (Fast tio minuter kommer nog räcka.) En äggklocka att släppa lös när mina fötter är kalla. Sedan är det bra om de vistas utomhus när jag behöver lugn och ro för att koncentrera mig. Det blir nog allt som oftast.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Härlig text. Tidningen Skriva ligger i lä, verkar det som (jag har inte hunnit läsa den än). :)
=) låter skönt. Undrar om de ställer upp?
Haha! Skriva är suverän. Jag har satsat på ett par lurar som stänger mannens tv-tittande ute. Jag kallar det min frizon i hjärnan. Men en pingelklocka vore inte dumt...
Suveränt.
Känns mest som en utopi.
Men skall själv försöka åka ifrån en vecka i höst för att finna min skrivro.
Och bli klar.
Jättebra text. Jag tror att min familj har Vaknat upp ur chocken och accepterat mitt skrivarliv. De gör väl inte vågen eller så, men i alla fall...
Kreativt ämnesval - gillas :)
Skicka en kommentar