Han var snyggare när han var gift med mig, det är i alla fall en tröst. Jag hade honom när han var på topp, ha ha. Om jag träffar hans nya vid något tillfälle ska jag fan i mig tala om det för henne. Hon ska få veta vad hon gick miste om, eftersom det var jag som hade honom när hans hår var tjockt och hans hy slät och fin.
Den var verkligen slät och fin. Nu är den betydligt slappare. Påsarna under ögonen gungar slappt mot kindbenen, och örsnibbarna ska vi inte tala om. Dra lite i dem och de når axlarna. Till skillnad från hårfästet, som drar sig allt längre upp. Det enda kvarvarande hår med någon slags vitalitet intakt är det som sticker ut ur öron och näsborrar. Det är desto livaktigare, man skulle kunna fläta det. Långa krokiga flätor som man sedan skulle kunna trycka in i hans mun tills han inte kunde andas längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Välskrivet, ytterst obehagligt men väldigt nidigt.
Hahahahohoho. Bra vinkling. Välskrivet.
Jag ler. Fattar precis vad du menar.
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, sägs det ju.
Pia, som numera är en grå fågel och inte en vit bil.
Gillar! Känner avskyn ända hit, skönt på något vis! Särskilt slutet!
Skicka en kommentar