Tema: Att svärta ner

I affären insåg jag att köpta bullar vore bättre än de torra hembakta jag hade på upptining i ugnen. Eller köpta vad-som-helst. Färska munkar bredde ut sig i hyllor bakom glas; chokladglaserade, rosa med jordgubbssmak, banangula med chokladströssel. Jag funderade på vad en fjortonårig pojke kunde vilja ha. Knappast rosa. Tänkte att det kanske var säkrast att ta helt vanliga traditionella kanelbullar. Insåg att det ju kunde verka märkligt när jag nu tinade kanelbullar i ugnen.
     Jag blev stående ett tag, tänkte, vände mig om och tog chocolate chip cookies, ett paket, från kakhyllan. Tog bara, jämförde inte olika sorter. Vände tillbaka och tog tre munkar utan någon glasyr alls. Ställde mig i kön och kom på att jag glömt O’boyen.

Lukten av bränt slog emot mig när jag öppnade dörren, i samma stund satte brandvarnaren igång sitt öronbedövande tjutande. Inom loppet av några få sekunder hade jag tagit mig in i köket, dragit åt mig en stol, ganska smidigt hoppat upp på den och tagit loss dosan från taket. Jag var tvungen att ta en kniv för att få ut batterierna och när oljudet äntligen tystnade drog jag en knappt märkbar djup lättad suck. Hans-Erik tittade på mig med stora ögon genom rökdimmorna.
     ”Oj, oj”, sa jag och log för att lugna honom. ”Ingen fara på taket.”
     Jag öppnade ugnsluckan och var tvungen att vända bort ansiktet för att inte övermannas av röken, drog ut ugnsgallret och hällde ner de svartbrända bullarna i diskhon. Jag spolade vatten på dem samtidigt som jag utan framgång försökte vifta bort ångan och röken med händerna. Hans-Erik satt blixt stilla vid köksbordet, stumt avvaktande, och följde mina rörelser. 
     ”Det är ingen fara”, upprepade jag. ”Allt är under kontroll.”