Tema: Att rymma

Några dagar senare satt Hans-Erik i trappen utanför min lägenhet när jag hade varit och handlat mat. Jag blev så förvånad att jag inte ens kom mig för att se glad ut.
     "Hans-Erik?" var allt jag fick ur mig.
     "Hej, jag måste bo här." Hans blå ögon såg rakt in i mina.
     "Bo här?" upprepade jag som ett trapphuseko och insåg i detsamma att vem som helst av grannarna kunde stå inne i sin hall med örat tryckt mot dörren och höra precis allt.
     "Kom här ska du se..." Med den hand som inte höll i matkassen sökte jag efter nyckeln i handväskan. "Vi går in så ska du få lite fika." Jag låste upp och gick direkt in i köket, utan att ta av varken stövlar eller kappa.
     Mjölk och bullar, det tycker ungar om, tänkte jag och rotade runt i frysen efter det sistnämnda. Jag fick tag i en påse, insåg att bullarna som såg ihoptryckta ut i sina pappersformar förmodligen skulle vara torra, men jag hade inget annat. Digestivekex, men vilken 14-åring tycker om digestivekex? Mjölk hade jag precis handlat, jag tog upp en liter ur plastkassen. Hans-Erik tittade på mig där han stod i hallen.
     "Men kom in och sätt dig!" Jag pekade på köksbordet med mjölkpaketet. "Jag ska värma lite bullar. Sätt dig så länge!"
     Nu log jag. Jag tänkte att det var på tiden. När ett barn kommer och hälsar på sin faster är det på sin plats att fastern blir glad. Även om hon blir överraskad. Kanske i synnerhet om hon blir överraskad. Hans-Erik drog ut en stol och satte sig med en duns. Jag undrade i mitt stilla sinne varför inte unga människor kan sätta sig ner på vanligt sätt.
     För att skynda på upptiningen vred jag på ugnen till 300 grader och la in fyra bullar på gallret direkt. Jag fyllde ett glas med mjölk och ställde det på bordet framför mitt brorsbarn.
     "Har du O´boy?" Återigen mötte de blå ögonen mig utan att väja.
     "Nej... men vet du, det kan jag springa ner och köpa, det dröjer ändå en stund innan bullarna är klara." Jag tänkte att ungdomar är mer krävande nu för tiden, säger på gott och ont rakt ut vad de vill ha. Så hade jag aldrig jag gjort på min tid. Men nu kom turen ner till affären och tillbaka lägligt, jag skulle vara tillbaka precis när det var dags att ta ut bullarna ur ugnen. Jag greppade handväskan som jag nyss hade släppt på hallgolvet.
     "Jag kommer strax!" ropade jag in i köket och stängde igen ytterdörren bakom mig. Jag sprang ned för trappen, låtsades inte se Brunos ansikte som kikade ut när jag passerade hans lägenhet och tryckte upp dörren ut mot gatan. Ute på trottoaren stannade jag upp och drog in ett djupt andetag av den kyliga höstluften.