Skrivångest

Jag tycker ju om att skriva, eller hur!? Jag har inte tjatat om annat i över ett år nu. Så vad i helvete vill jag skriva då?
JAG VET INTE!
Nu när jag bäddat som jag vill ligga och förväntas börja med mitt "skrivprojekt" sitter jag här som en idiot och har ingen aning om vad jag vill skriva. Just nu vill jag inte ens blogga för jag skriver så urvattnade, dåliga inlägg att de knappt är värda namnet.
Men skitsamma. Bloggandet är inte viktigt.
Vad ska jag ha som skrivprojekt???
Andra september ska jag påbörja min skrivkurs (som jag tyckte det var så himla kul att komma in på) och redovisa mitt skrivprojekt. Vilket skrivprojekt? Fan, jag vet inte!
Andra september är snart, och tiden fram tills dess har jag massor att göra som inte har ett dugg med skrivande att göra. Ont i huvudet har jag också. Det känns dessutom inkapslat i något som distanserar mig från tillvaron och gör att jag inte kan slappna av. Eller så är det min oförmåga att slappna av som skapar känslan av ett skal. Ett skydd mot allt som stressar mig. Ett skydd som inte funkar dock.
Okej. VAD SKA JAG SKRIVA?
En idé jag haft är att skriva barndomsminnen. Det funkar. Det är något. Som jag kan presentera. Jag har redan skrivit ner en hel del episoder, men tonen varierar, det funkar inte.
Jag skulle kunna inleda med Min födelse som jag skrev här i föregående inlägg. Men sen då??? Jag har ingen aning!
Jag skulle också kunna skriva en berättelse med en ensam man som huvudperson. Det skulle vara spännande, men risken är stor att det skulle bli pannkaka. Jag vet vilken tonen skulle vara, jag vet att jag har den där mannen inom mig men jag vet verkligen inte vad jag skulle vilja med berättelsen. Vart den skulle barka hän och hur den skulle sluta. Men det kanske man inte behöver veta? Jo, om man ska presentera det som ett skrivprojekt behöver man veta mer än det jag vet.
Problemet med barndomsminnena är att jag inte känner för att skriva dem just nu. Och jag vet inte var jag ska börja och hur jag ska skriva. Jag har ingen struktur. Man kanske inte behöver ha det? Jag tycker ju ändå inte om  struktur och skit. Jag hatar struktur. I alla fall när den ska komma först och ligga till grund, så att man sen måste pressa in verkligheten och anpassa den till strukturhelvetet. Jag hatar anpassning.
Jag får väl ta barndomsminnen. Så himla B. Alla är less på att läsa barndomsskildringar. Men mina barn eller såsmåningom barnbarn kanske kommer ha glädje av dem. Kanhända mina barnbarnsbarn. Eller barnbarnbarnsbarn. Jag kanske blir som fucking Shakespeare. Läst om fyrahundra år.

Min födelse

Min egen födelse var inte av det lättare slaget, det var min mamma angelägen om att poängtera. Ett och ett halvt dygn i krystvärkar, jo, det var bland det värsta även barnmorskorna varit med om. På slutet, om det var sista timmarna eller om det var sista minuterna framgick aldrig, låg en barnmorska på mammas mage för att helt enkelt trycka ut mig medan en annan klippte upp slidgården, en decimeter sisådär, för att de skulle få in sugklockan och därmed ut mig. Klippet kändes inte eftersom min stackars mor redan var så bedövad av smärta, men hon hörde det. Det lät som när man klipper i kött.
4580 praktfulla gram stannade vågen på när de väl fått upp mig på den. Min hy var gulaktig av gulsot och mitt mörkt bruna hår var fastkletat i testar på huvudet. Den fulaste nyfödda unge min moster någonsin sett, hade hon upplyst mamma om när hon kom upp på BB för att inspektera mig. Men det var jag förstås inte, förklarade mamma och fnös. Tvärtom; jag var den finaste bäbisen på hela BB-avdelningen. Hon såg alltid nöjd ut vid konstaterandet av detta faktum. Och jag förstod att det var så det var.

Om att begränsa sig till sås

Sedan går jag in på systembolaget. Bara så där. Direkt efter ingången viker jag av åt höger där de små vinflaskorna står vid de stora skyltfönstrena ut mot gatan. Många passerar på trottoaren utanför men det kan inte hjälpas; jag vill ha en liten flaska. Inte en stor.
Hastigt sveper jag över närmaste omgivningen med blicken för att kontrollera eventuell förekomst av kända ansikten, men alla ser påfallande obekanta ut. Ingen ser ut att intressera sig för mig, alla verkar på ett avslappnat och naturligt sätt inbegripna i sitt eget sökande efter dryck. Som om de inte skäms ett dugg. Som om de anser sig ha all rätt att strosa omkring inne på systembolaget och välja precis vad de vill i alkoholväg.
Jag söker snabbt av hyllan med små flaskor vitt vin. Vill bara ta något och fort komma därifrån. Priserna varierar mellan 26 och 52 kr, men pengarna spelar ingen roll. Även 52 kr är en obetydlig summa. Jag tänker att jag vill ha ett europeiskt vin och studerar koncentrerat flaggorna som visar vilket land respektive vin kommer ifrån. Helt idiotiskt är det ju, ur miljösynpunkt, att flyga en massa vin, som i huvudsak är vatten, från andra världsdelar. Så mycket onödiga utsläpp för något så onödigt, och rent av skadligt, som vin.
Italienskt får det bli. Jag greppar en flaska med tilltalande etikett i svart och silver när jag plötsligt ser små tetror. Man kan tro att de innehåller vaniljsås, eller liknande. Som vilken tetraförpackning som helst i mjölkdisken. Jag tar två och går snabbt mot kassan utan att se mig om. Kön är lång och jag känner mig synnerligen obekväm. Hur ser det ut med en medelålders kvinna som köper två tetror vitt vin? Enbart! En som dessutom för dagen ser hemsk och otvättad ut i håret. Mitt hår brukar inte se hemskt och otvättat ut men det kan ju inte folket på systembolaget veta.
Jag kliver ur kön med en ljudlig suck som signalerar att jag glömt något och med några raska steg är jag tillbaka vid skyltfönstret för att ta en halv flaska rött vin. Jag väljer en dyr sort. Den dyraste, och ställer mig sedan åter i kön. Kanske ser det helt naturligt ut att jag står där med mina två vitvinstetror och min dyra halvflaska rött vin. Jag hoppas. Jag hoppas också att ingen jag känner ska poppa upp som gubben ur lådan. Inte för att jag har något att skämmas för, jag är ju inte alkoholist, eller så. Men jag har mina principer, vilket min mycket lilla, faktiskt knappt existerande, umgängeskrets väl känner till. Jag tänker att jag ska säga att jag ska göra rödvinssås om någon frågar. Det är gott. Jättegott. Och vitvinssås.

Man vill ju inte framstå som galen

Jag vill bara skrika åt honom.
Skrika tills inget finns kvar.
Din patetiska falska okänsliga jävla idiot!!!

Vet bara inte riktigt var jag ska göra det.
På hans kontor?
När han håller avslutningstalet?
Eller ska jag ringa honom?
Då kan han få en hörselskada.
Kan man bli åtalad för det?

Jag ringer i all hemlighet från en telefonkiosk.
Och skriker så inihelvete högt att de utrymmer hela Centralen.
Oj då.

När det lilla känns stort

Ett samtal i förrgår med min femtonåriga dotter:
(Elias är föremålet för hennes hjärta just nu.)

Hon: -Alltså, Elias egoboostar mig fett!

Jag: - Jaså...?

Hon: - Ja, tänkte du på att jag var osminkad igår när han var här?

Jag: - Eh...ja, kanske...?

Hon: - Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna va. Förut, alltså.

Bagatellen

Kanske var det bara en bagatell? Inget ont menat?
Klart det inte var ont menat, det bara blev. Lite fel.
Om man tänker så borde kvävningskänslan avta, förlamningen släppa, hjärtat börja slå igen. Som av en självklarhet.
För vad är en bagatell? Ett ting av noll eller ingen vikt. Ett ingenting.
Förmodligen har det inte ens hänt.

En simpel fråga

Om jag inte krävde så himla mycket. Om jag var en enkel människa som var nöjd med det lilla.
Skulle du älska mig då?