Skrivångest

Jag tycker ju om att skriva, eller hur!? Jag har inte tjatat om annat i över ett år nu. Så vad i helvete vill jag skriva då?
JAG VET INTE!
Nu när jag bäddat som jag vill ligga och förväntas börja med mitt "skrivprojekt" sitter jag här som en idiot och har ingen aning om vad jag vill skriva. Just nu vill jag inte ens blogga för jag skriver så urvattnade, dåliga inlägg att de knappt är värda namnet.
Men skitsamma. Bloggandet är inte viktigt.
Vad ska jag ha som skrivprojekt???
Andra september ska jag påbörja min skrivkurs (som jag tyckte det var så himla kul att komma in på) och redovisa mitt skrivprojekt. Vilket skrivprojekt? Fan, jag vet inte!
Andra september är snart, och tiden fram tills dess har jag massor att göra som inte har ett dugg med skrivande att göra. Ont i huvudet har jag också. Det känns dessutom inkapslat i något som distanserar mig från tillvaron och gör att jag inte kan slappna av. Eller så är det min oförmåga att slappna av som skapar känslan av ett skal. Ett skydd mot allt som stressar mig. Ett skydd som inte funkar dock.
Okej. VAD SKA JAG SKRIVA?
En idé jag haft är att skriva barndomsminnen. Det funkar. Det är något. Som jag kan presentera. Jag har redan skrivit ner en hel del episoder, men tonen varierar, det funkar inte.
Jag skulle kunna inleda med Min födelse som jag skrev här i föregående inlägg. Men sen då??? Jag har ingen aning!
Jag skulle också kunna skriva en berättelse med en ensam man som huvudperson. Det skulle vara spännande, men risken är stor att det skulle bli pannkaka. Jag vet vilken tonen skulle vara, jag vet att jag har den där mannen inom mig men jag vet verkligen inte vad jag skulle vilja med berättelsen. Vart den skulle barka hän och hur den skulle sluta. Men det kanske man inte behöver veta? Jo, om man ska presentera det som ett skrivprojekt behöver man veta mer än det jag vet.
Problemet med barndomsminnena är att jag inte känner för att skriva dem just nu. Och jag vet inte var jag ska börja och hur jag ska skriva. Jag har ingen struktur. Man kanske inte behöver ha det? Jag tycker ju ändå inte om  struktur och skit. Jag hatar struktur. I alla fall när den ska komma först och ligga till grund, så att man sen måste pressa in verkligheten och anpassa den till strukturhelvetet. Jag hatar anpassning.
Jag får väl ta barndomsminnen. Så himla B. Alla är less på att läsa barndomsskildringar. Men mina barn eller såsmåningom barnbarn kanske kommer ha glädje av dem. Kanhända mina barnbarnsbarn. Eller barnbarnbarnsbarn. Jag kanske blir som fucking Shakespeare. Läst om fyrahundra år.