"Kommer du ihåg att det är fotografering på dagis idag?", sa jag med glättig röst.
Varje morgon samma kamp. Varje morgon låtsas som att kampen inte fanns, som att det var världens naturligaste, och roligaste, sak i världen att gå till dagis kl.7 på morgonen.
Men den här informationen, just idag, tog skruv.
"Är det idag?", sa My och tittade misstänksamt på mig.
"Jajemen, idag är det fotografering!", sa jag och torkade bort resterna av frukosten från bordet.
"Jaaaaa! Då vill jag ha min PRINSESSKLÄNNING!"
"Prinsessklänning?", sa jag, mest för att vinna tid.
"JAAA!", skrek My och började springa runt, runt i köket. Alltså, alltså, alltså.
"Alltså. Alla barn har sina vanliga kläder på dagisfotot..., för att man ska se hur ni brukar se ut när ni är på dagis.", försökte jag. För vad skulle personalen säga om My kom i prinsessklänning till fotograferingen? Den här terminen då förskolan ingick i kommunens stora jämställdhetsprojekt och allt. Senaste föräldramötet hade nästan uteslutande handlat just om vikten av att motverka det typiskt "tjejiga" och det typiskt "killiga". På den här förskolan skulle de traditionella könsrollerna upphävas; personalen hade varit eld och lågor när de berättade om det hela.
My stannade upp och tittade på mig.
"Får jag inte ha prinsessklänningen?"
"Hm, inte på fotograferingen, man brukar inte ha utklädningskläder då..."
"Nähä", sa hon och såg inte så speciellt ledsen ut för det. Förvånansvärt lugnt och smidigt flöt sedan det sedvanliga morgonstöket innan vi kom iväg till dagis även denna dag.
Det tog säkert ett par månader innan jag stod med dagisfotot i handen och tittade på min lilla prinsessa.
"Va!? Hade du prinsessklänningen ändå?", frågade jag trots att jag hade svaret i min hand.
"Ja, du sa ju att jag inte fick, så jag stoppade ner den i min ryggsäck när du inte såg." My såg ut att tycka att det varit en självklar lösning på den konflikten.
"Jaha...", sa jag och tittade återigen på fotot för att än en gång konstatera att prinsessklänningen verkligen var där.
"Jaha...", sa jag igen, fortfarande tagen av hennes handlingskraft. "Va... bra!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
En liten tjej som visste vad hon ville... Jämställdheten kanske inte sitter i kläderna...Bra text
Roligt och jättebra beskrivet. Listig tjej som vet vad hon vill och ser till att få det :-). Håller med marie, jämställdheten sitter inte i kläderna utan i att vara fri och i sin fulla rätt att välja.
Vilken härlig unge! Min tjej älskar rosa och prinsessor, och det kommer INTE från mig som är en typisk killtjej oftast iklädd byxor.
Lilleman 2 år älskar också klänningar och lånar friskt av syrran.
Vad månde bliva??
Hjälp, blev helt matt av frukostdelen. Kände nästan kallsvetten hos den stackars överstressade mamman. Men roligt avslut. Jämställdhet i all ära, men det är ju knappast jämställt om inte tjejer och killar får gå klädda som de vill. Smart liten tös.
Skicka en kommentar