Han såg mig rakt i ögonen precis lagom länge för att understryka hotet. Tittade sedan bort och lutade sig nonchalant bakåt, som för att säga att han hade mig i sin hand. Att han var i överläge. Detta eftertraktade överläge.
Jag kände hotet i mina smalben och olusten spred sig som med en tryckvåg genom kroppen. Ett till hot. Jag hade med bultande hjärta plockat in honom i grupprummet för att ge honom en chans att ta tillbaka det hot han slängt ur sig tidigare i veckan då jag gått emellan i ett bråk. En kille jag aldrig förr sett men som jag efter efterforskningar förstått gick på skolan. Det var ta tillbaka som gällde för honom. Eller polisanmälan. Det hade jag börjat samtalet med att göra klart för honom.
Jag var precis på väg att resa mig för att lämna rummet och hämta in en till lärare, eller vadsomhelst som jag kunde använda som vapen, när jag spände blicken i honom och höll den kvar.
"Så. Du tänker alltså inte ta tillbaka ditt hot?" Betoning på varje ord, blytunga hängde de i ett plötsligt dödstyst grupprum. Jag släppte honom inte med blicken. Noterade hur han värjde sig något mot mitt plötsliga järngrepp, hans blick började flacka.
"Jo, det kan jag väl..." Han ryckte på axlarna och vändningen på en tjugofemöring, som han aldrig skulle ha erkänt, var ett faktum. "Varför är det så viktigt då?" En arm svängde till synes bekymmerslöst fram och tillbaka som för att signalera att han inte brydde sig, och min ilska tog över.
"Men jag vill väl för fan inte gå omkring på min arbetsplats med ett hot hängande över mig!" Jag spottade fram orden, min blick höll honom fortfarande i ett skruvstäd. Att han la armarna i kors över bröstkorgen, skruvade kroppen och tittade på allt annat än mig hjälpte honom inte. Nu hade jag övertaget. Vilket jag egentligen haft hela tiden. En 17-åring som hotar när han blir trängd. Mot en lärare, en skola, ett skolsystem, ett samhälle. Vad hade han för chans egentligen? Min vrede dunstade som vatten på sommarhet asfalt.
"Du har suttit i några sådana här samtal genom åren...?" Jag såg honom framför mig, hur de målat in honom i ett hörn, härdat honom."Ja...", sa han och tittade misstänksamt på mig. Vart skulle detta ta vägen?
"Jag märker det", sa jag. "Du är så försvarsinriktad. Som om du ofta blivit anklagad."
"Det har jag..." Han tog ett djupt andetag och jag kände en våg av lättnad. Nu hade jag honom i min hand. Och kanske han även mig i sin. Min rädsla släppte.
"Det är för att jag ser ut som jag gör", sa han och såg bitter och uppgiven ut på samma gång. "Det är därför jag blir anklagad för allt möjligt skit."
Jag lyfte min blick från hans ögon till hårfästet, lät den sakta vandra via hans tinning ner längs med käklinjen. Den mjuka rundningen med små ljusa fjun som övergick i hakans glesa tonårsstubb. Sekunder passerade, en liten pojke mittemot mig satt blixt stilla. Kanske undrade han fortfarande vart det hela skulle barka hän.
"Nej", sa jag till sist, när jag avslutat min noggranna inspektion. "Det handlar inte om hur du ser ut." Min blick vilade i hans blågrå. En mättad tystnad bredde ut sig. Den tystnad som inget kräver och som tar slut först när den nått sin ände.
"Jag är inte så stolt över allt jag gör..." Han tittade på sina händer.
"Nej, jag förstår det." Och jag förstod. Förstod varför man slåss när man är i underläge, förstod vidden av att egentligen inte ha en chans. Att inte bli trodd, och att inte bli trodd på.
Någon minuts tystnad.
"Får jag gå nu?"
"Ja. Du får gå nu."
8 kommentarer:
bra förtroligt samtal. Lyckades bryta igenom. fint
Den där vändningen när hon/han spände ögonen i honom förstod jag inte riktigt.
Samtalet var bra skildrat tycker jag. Kändes trovärdigt
Den första vändningen var lite abrupt. Pressade killar brukar inte vika ner sig riktigt så lätt.
Annars riktigt bra text med många fina formuleringar, "Den tystnad som inget kräver och som tar slut först när den nått sin ände." till exempel.
Det var lite snopet när samtalet bara tog slut, men så blir det väl ofta. Önskar bara att det hade lett till något mer konkret.
Problemet, har jag upptäckt, när jag skriver ner något från minnet är att jag omedvetet utelämnar information som behövs för läsaren. Den finns som en självklarhet för mig själv bak i huvudet och kommer därför inte med i texten.
Vändningen i det här samtalet var plötslig men jag inser att jag behöver fylla på mer i txten för att den ska bli trovärdig för läsaren.
Tack för era synpunkter!!!
Jag tyckte samtalet var trovärdigt, och jag såg klart bilden framför mig. Det enda jag skulle vilja ha är en mer beskrivande text på hur han såg ut eftersom han säger orden "Det är för att jag ser ut somjag gör" Först tror jag att han är skinhead, sedan efter en andra läsning att han han är utlänning.
Jag tyckte det var en fin historia, kunde läsa in vad som behövdes, kände märkligt nog inte att jag saknade information eller ville veta mer. Tänker framåt istället...
Tänker på Carl Bildt, på hans ord om Israel nu, att dom är inträngda i ett hörn och världen måste hjälpa dem ut ur hörnet (något sådant). Bra!
Och jag är sen, som attans, med att både skriva om och kommentera temat. Så blir det ibland :)
Raz: Saken var den att han såg ut som vilken Andreas som helst. Att han hade en bild av att något var fel med hans utseende handlade om något annat, vad vet jag inte.
Överhuvudtaget tror jag inte det handlar om utseende.
Y: Jag har inte läst igenom texten sen jag publicerade den, och jag ändrade några saker i sista sekund då jag var stressad, så jag vet faktiskt inte om det är för lite info eller inte. Jag kommer nog läsa igenom den vad det lider...
Faktum är att jag ville förmedla just det du uppfattade; att så länge vi tränger in varandra i hörn kommer vi få allt svårare att mötas. Känns roligt att du såg det.
Skicka en kommentar