Det som skulle bli jubel och fanfarer,
än så länge tomhet,
eller, kanske snarare matthet.
Sover som ett barn om natten,
djupt, lealöst.
Andas kylig juniluft,
som omger mig,
utan att bry sig.
Som svalkar och smeker,
utan omtanke.
Som ger mig tid,
utan att kräva något tillbaka.
Som låter mig vara.
Och.
Det räcker så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Finstämt. Gillar speciellt de sista två raderna här. Dock vill jag tipsa om att kanske använda semikolon eller talstreck någon gång i poesi med mycket pauser.
Skön text som värmer
Kravlös dagen efter, sval och skön men någonting får mig att ana att dagen före inte blev som det var tänkt. Ett misslyckande på något sätt eller bara matthet som du skrev.
Skicka en kommentar