Tema: trams

Jag är tramset. Nästan jämt.
Ja, inte när jag är förbannad, då är det allvar.
Men annars.
Trams trams trams trams trams trams, det tar aldrig slut.
Tro mig, jag har försökt bli vuxen. Agera vuxet när det förväntas av mig.
Men det är inte kul.
Och man lever ju bara en gång och sånt.
Så jag fortsätter tramsa.
Tills jag ligger där med näsan i vädret.
Men även då, förmodligen.
Ett dött trams.
Det kommer ligga där i kistan och se särdeles tramsigt ut.
Särdeles tramsigt och snyggt, får man hoppas.

Tema: Ordning

Timmarna går. Varje gång ytterdörren nere i trapphuset öppnas håller hon andan för att höra om det är han. Hans välbekanta steg i trappen. Men klockan är för mycket. Hon vet att han inte kommer komma hem. Hon vet men hon hoppas ändå.
   Skammen. Det värsta är skammen. Trycket över bröstet blir nästan outhärdligt när hon ser att grannarna ser. Att de vet även om de inte säger något. Hon ser det i deras ömkande blickar, de blickar som får henne att vilja slå. Hårt. Döda.
   Om han höll sig undan vore det annorlunda. Om han satt i någon kvart någonstans, ute i skogen, i en lada, varhelst han inte syntes. Men han sitter på torget. Mitt i staden. Tillsammans med a-lagarna, till allmän beskådan.
   Bröstet skriker under trycket. Hon andas långsamt; lugna, djupa andetag. När hon reser sig för att gå fram till städskåpet gungar golvet. Kammen ligger rentvättad på sin plats. Liggande på alla fyra kammar hon mattfransarna på hallmattan. Farmors hemvävda trasmatta vävd i rosenång. Noga, noga kammar hon tills varje mattfrans är separerad från den bredvid, tills de är lika fint ordnade som tänderna på kammen.
   Lugnet sprider sig så sakteliga i hennes kropp. Trycket över bröstet släpper. Hon kommer inte låtsas om något den här gången heller. Grannarna kan tänka vad de vill. Inte med en min kommer hon avslöja sig.
Ordningen är återställd.

Tema: Skratt

I gången med fiskkonserver får hon syn på Bruno Allansson.
"Tjena, tjena!", ropar han trots att det är flera meter mellan dem. Så kanske man hejade förr i tiden, men inte nuförtiden. Nuförtiden hejar man endast lite kort på grannar som man, förutom att de bor, äter och skiter vägg i vägg med en själv, inte har någon kontakt med. Hon är irriterad.
"Hej", säger hon avmätt, men inte snorkigt. Att uppföra sig kan hon. Hon låter blicken följa raden av olika sorters fiskbullar. En sekund senare står han en halvmeter ifrån henne och plirar enerverande med ögonen.
"Du, jag måste dra en fräckis! Den här har du nog inte hört." Hans breda leende avslöjar en rad tänder som sett sina bästa dagar. Hon ryggar lätt.
"Jo, förstår du, det var en kille i fjorton- eller femtonårsåldern, puberteten vet du, som hade en sån här lång fjong haha!" Bruno måttar någon meter med händerna. "Samtidigt som den var så här smal", fortsätter han och visar upp en centimeter mellan tumme och pekfinger.
"Jaha...", säger hon och försöker le. Hon vill inte vara en tråkmåns. Inte ens i hennes oborstade grannes ögon.
"Måste ju va nåt fel på'n, tänkte morsan hans och tog med honom till doktorn. Och doktorn, han tog killen åt sidan och sa...Vet du vad han sa?" Han tittar förväntansfullt på henne och hon bestämmer sig snabbt för att inte ge sig in i någon gissningslek, skakar istället bestämt på huvudet. Oroligt inväntar hon svaret.
"Hörredu, du ska inte göra så här när du onanerar!" Bruno gnider handflatorna mot varandra som om han knådade fram långa tunna degsträngar till bak av kringlor.
Att döma av hans bullrande skratt, som raskt övergår i rökhosta, har han levererat poängen. Hon gör sitt bästa för att skratta med och se ut som att hon förstår vad som är roligt men tar samtidigt sats och ett stadigt tag i kundvagnen för att komma vidare.
"Haha, ja, jag säger då det", säger hon leende, håller andan och tränger sig försiktigt förbi sin granne. "Nu måste jag handla klart!"
Vid grönsakskonserverna börjar hon andas igen.

Tema: Om att fråga

Lasse. Vera försökte tänka sig honom. Med henne.
Han var ganska söt, det var han, men ville hon vara ihop med honom? Och hur skulle hon kunna känna efter nu? När han satt och väntade på svar.
"Jag vet inte. Måste fundera", sa hon och budbäraren suckade. Anne som var kompis med Lasse och som också, lite grann, var kompis med henne. Nu hade han bett Anne att ställa den läskigaste frågan av alla till just Vera: Vill du vara ihop med mig?
Ja! Hon ville vara ihop! Med kanske inte just med Lasse. Och vad skulle hon säga när de träffades första gången efter att det var klart att de var IHOP? Om ingen av dem kom på något att säga, hur pinsamt skulle det inte bli då? Och vad skulle de göra? Vad gör man första gången man träffas när man är ihop? Och HUR gör man? Frågorna stockade sig och förlamade henne. Att bli ihop var omöjligt. Därför att det inte var möjligt.
"Snälla!", lirkade Anne å Lasses vägnar. "Han vill verkligen det. Han är jättekär i dig."
Konfunderad smälte Vera informationen. Jättekär i henne? När hade han blivit det? Bara en gång hade de pratat med varandra sedan de började sjuan. Hon hade frågat honom om hon fick smaka på hans piggelin. Hennes hand hade nuddat hans när hon tog i glasspinnen. Var det då han hade blivit kär?
"Om du blir ihop med Ecke, och vi kan träffas alla fyra." Den plötsliga idén kom ur omöjligheten och var inte så dum.
"Va?" Anne såg överrumplad ut. "Men jag vill inte vara ihop med Ecke!"
Men kunde Vera bli ihop med någon hon egentligen inte ville bli ihop med så kunde väl Anne!
"Snälla!" Vera tittade bedjande på sin kompis. "Vi skulle kunna ha jättekul ihop. Alla fyra."
"Okej då..." Anne suckade och skruvade ovilligt på sig. "Då säger jag till Lasse att du vill vara ihop med honom om jag och Ecke är ihop."
"Och så är vi alltid tillsammans! När vi är tillsammans", tillade Vera med bultande hjärta. Vad hade hon gett sig in på?
"Ja ja, jag säger det till Lasse. Vi ses imorgon."
"Ja...", svarade hon. Imorgon. Om hon inte råkade vara sjuk då.

Tema: Sopa under mattan

   Hon tar bara en bild till slut. Hon ser gammal ut på den men det gör hon på alla bilder nu för tiden. Gammal, rynkig och härjad. Hon förstår inte riktigt, för i badrumsspegeln, när det guldskimrande kvällsljuset faller in genom det lilla fönstret, ser hon helt annorlunda ut. Håret skimrar, det är lyster i hyn och när hon ler ser hon rent av lycklig ut. Man skulle kunna tro att det är något fel på dagens kameror med alla sina megapixlar. För många detaljer kommer i dagern. Hon borde lära sig fotoshoppa, tänker hon och klickar dit profilbilden. För att sudda ut linjerna, de skarpa konturerna. Men fotoshop hör till de marker hon ännu inte utforskat. Hon hinner inte med.
   Ett litet klick och alla som söker på hennes namn kan se hur gammal hon blivit. Att hon blivit gammal, och inte ser ut som tjugo längre. Att hon inte ens hör till de välbevarade, fräscha 48-åringarna. Vilket hon ju egentligen gör, men av någon anledning är det stört omöjligt att fånga det på bild. Det suger till av olust i hennes mage. Vem som helst kan se. Facebook är världens spegel, väl där och du kan aldrig mer gömma dig. Snabbt letar hon reda på "sekretessinställningar" och snabbt, snabbt klickar hon "endast vänner" på rubbet: status, foton, inlägg, familj, födelsedag, ja allt. Hon tar ett djupt andetag. Nu ska ingen kunna hitta henne. Och "vänner", det har hon knappt inga.

På temat strula

Hon är en organisatör. En stjärnorganisatör, faktiskt.
Hon vet allt om att schemalägga städning, boka klipp-, vårdcentrals-, och optikertider, planera matsedel, skriva inhandlingslistor som stämmer överens med livsmedlens placering i butiken, förbereda vad barnen ska ha för kläder påföljande dag, reglera desammas TV-tittande och datoranvändande samt arrangera umgängesliv och uppvaktningar på lämpligt sätt.
Om alla JÄVLA STRULPUTTAR i hennes omgivning bara kunde göra som hon säger, och sluta krångla så förbannat, så skulle hennes liv vara perfekt.

Min dörröppnare

"Är ni lyckliga?"
"Ja, det är vi", svarade jag rekylsnabbt.
"Jag vet egentligen inte vad jag gör här med dig...", lade jag till efter någon sekunds tystnad.
Min blick vilade på hans händer medan jag, som om det vore första gången, begrundade att jag satt här. Med honom.
"Vi har allt. Vårt vackra hus, två fina barn...ja, allt. Och vi älskar varandra. På vårt sätt. Allt flyter på." Fraserna levererades, den ena på den andra, med någon slags självklarhet. De fanns där, leveransklara.
"Ja..., vad gör du här med mig egentligen?", sa han en aning för långsamt för att det skulle kännas bekvämt. För att undgå hans påträngande blick lät jag min egen vila på hans bruna ostyriga lockar som precis snuddade axlarna. De fina, mjuka, lena lockarna. Mina lockar. I alla fall för tillfället.
"Jag vet inte", pep jag och kände mig skyldig. "Jag är ju liksom aldrig nöjd, hur bra vi än har det, Danne och jag. Det känns alltid som att något saknas." Jag tittade vädjande på honom, ville att han skulle förstå fast jag inte gjorde det själv. Förstå att jag behövde honom, att min perfekta tillvaro kvävde mig trots att den inte lämnade något i övrigt att önska, att jag behövde det lilla syre som han gav. Just nu han, en annan gång någon annan.
"Pratar ni med varandra?"
"Ja, det är klart att vi pratar med varandra!"
"Alltså, jag menar om ni pratar med varandra."
Där och då förstod jag inte frågan. Kanske var det därför han gick.