Min dörröppnare

"Är ni lyckliga?"
"Ja, det är vi", svarade jag rekylsnabbt.
"Jag vet egentligen inte vad jag gör här med dig...", lade jag till efter någon sekunds tystnad.
Min blick vilade på hans händer medan jag, som om det vore första gången, begrundade att jag satt här. Med honom.
"Vi har allt. Vårt vackra hus, två fina barn...ja, allt. Och vi älskar varandra. På vårt sätt. Allt flyter på." Fraserna levererades, den ena på den andra, med någon slags självklarhet. De fanns där, leveransklara.
"Ja..., vad gör du här med mig egentligen?", sa han en aning för långsamt för att det skulle kännas bekvämt. För att undgå hans påträngande blick lät jag min egen vila på hans bruna ostyriga lockar som precis snuddade axlarna. De fina, mjuka, lena lockarna. Mina lockar. I alla fall för tillfället.
"Jag vet inte", pep jag och kände mig skyldig. "Jag är ju liksom aldrig nöjd, hur bra vi än har det, Danne och jag. Det känns alltid som att något saknas." Jag tittade vädjande på honom, ville att han skulle förstå fast jag inte gjorde det själv. Förstå att jag behövde honom, att min perfekta tillvaro kvävde mig trots att den inte lämnade något i övrigt att önska, att jag behövde det lilla syre som han gav. Just nu han, en annan gång någon annan.
"Pratar ni med varandra?"
"Ja, det är klart att vi pratar med varandra!"
"Alltså, jag menar om ni pratar med varandra."
Där och då förstod jag inte frågan. Kanske var det därför han gick.