Timmarna går. Varje gång ytterdörren nere i trapphuset öppnas håller hon andan för att höra om det är han. Hans välbekanta steg i trappen. Men klockan är för mycket. Hon vet att han inte kommer komma hem. Hon vet men hon hoppas ändå.
Skammen. Det värsta är skammen. Trycket över bröstet blir nästan outhärdligt när hon ser att grannarna ser. Att de vet även om de inte säger något. Hon ser det i deras ömkande blickar, de blickar som får henne att vilja slå. Hårt. Döda.
Om han höll sig undan vore det annorlunda. Om han satt i någon kvart någonstans, ute i skogen, i en lada, varhelst han inte syntes. Men han sitter på torget. Mitt i staden. Tillsammans med a-lagarna, till allmän beskådan.
Bröstet skriker under trycket. Hon andas långsamt; lugna, djupa andetag. När hon reser sig för att gå fram till städskåpet gungar golvet. Kammen ligger rentvättad på sin plats. Liggande på alla fyra kammar hon mattfransarna på hallmattan. Farmors hemvävda trasmatta vävd i rosenång. Noga, noga kammar hon tills varje mattfrans är separerad från den bredvid, tills de är lika fint ordnade som tänderna på kammen.
Lugnet sprider sig så sakteliga i hennes kropp. Trycket över bröstet släpper. Hon kommer inte låtsas om något den här gången heller. Grannarna kan tänka vad de vill. Inte med en min kommer hon avslöja sig.
Ordningen är återställd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
terapi.
Men vad har hänt nyfiken i en strut vart man
Oj oj oj va bra! Gillar jag verkligen.
städning lugnar när känslor svallar.
Gripande.
Städningen kontrollerar hon själv. Det inger lugn.
Smärtsam läsning. En mycket bra text som känns!
Bilden av någon som kammar mattfransar med kam är väldigt stark. Väldigt bra hela texten.
halleluia eller hur säger hon på idol?
Grymt bra så troget verkligheten genom sitt tvång får hon ångest på fall tills nästa atack. bra text sånt griper mig
Skicka en kommentar