Tema: Skratt

I gången med fiskkonserver får hon syn på Bruno Allansson.
"Tjena, tjena!", ropar han trots att det är flera meter mellan dem. Så kanske man hejade förr i tiden, men inte nuförtiden. Nuförtiden hejar man endast lite kort på grannar som man, förutom att de bor, äter och skiter vägg i vägg med en själv, inte har någon kontakt med. Hon är irriterad.
"Hej", säger hon avmätt, men inte snorkigt. Att uppföra sig kan hon. Hon låter blicken följa raden av olika sorters fiskbullar. En sekund senare står han en halvmeter ifrån henne och plirar enerverande med ögonen.
"Du, jag måste dra en fräckis! Den här har du nog inte hört." Hans breda leende avslöjar en rad tänder som sett sina bästa dagar. Hon ryggar lätt.
"Jo, förstår du, det var en kille i fjorton- eller femtonårsåldern, puberteten vet du, som hade en sån här lång fjong haha!" Bruno måttar någon meter med händerna. "Samtidigt som den var så här smal", fortsätter han och visar upp en centimeter mellan tumme och pekfinger.
"Jaha...", säger hon och försöker le. Hon vill inte vara en tråkmåns. Inte ens i hennes oborstade grannes ögon.
"Måste ju va nåt fel på'n, tänkte morsan hans och tog med honom till doktorn. Och doktorn, han tog killen åt sidan och sa...Vet du vad han sa?" Han tittar förväntansfullt på henne och hon bestämmer sig snabbt för att inte ge sig in i någon gissningslek, skakar istället bestämt på huvudet. Oroligt inväntar hon svaret.
"Hörredu, du ska inte göra så här när du onanerar!" Bruno gnider handflatorna mot varandra som om han knådade fram långa tunna degsträngar till bak av kringlor.
Att döma av hans bullrande skratt, som raskt övergår i rökhosta, har han levererat poängen. Hon gör sitt bästa för att skratta med och se ut som att hon förstår vad som är roligt men tar samtidigt sats och ett stadigt tag i kundvagnen för att komma vidare.
"Haha, ja, jag säger då det", säger hon leende, håller andan och tränger sig försiktigt förbi sin granne. "Nu måste jag handla klart!"
Vid grönsakskonserverna börjar hon andas igen.