Något oviktigt

- Men vad ska grannarna säga?

- Du! Det SKITER JAG I!

Dagdrömmen

I den andra världen har jag mina kompisar.
Alla vill vara med mig, men alla får inte det.
Bara de som jag väljer.
De andra blir ledsna men det kan inte hjälpas,
för det är jag som bestämmer.
När jag har kalas kommer alla som jag bjudit,
och de andra är jättesnälla mot mig för att jag ska bjuda dem också.
Men det gör jag inte.
På kalaset vill mina kompisar leka med mina Bratsdockor, jag har alla.
Ella, Maja och Hilde får röra dem, klä på dem olika kläder.
Men inte de andra.
Min mamma är en ung mamma, hon har långt ljust kammat hår och kläder som luktar gott. Hon är glad hela tiden, så alla önskar att deras mammor var som min. Hon dricker inte vin på kalaset. Hon dricker aldrig vin. Är bara den snällaste och bästa mamman som alla vill ha. Som ordnar det bästa kalaset.
Alla är så avundsjuka.

På temat uppmuntran

- Vem fan behöver uppmuntran?
Några vände sig försiktigt om för att kika på pappan som plötsligt gjort sin stämma hörd där längst bak i klassrummet. Andra stelnade till där de satt.
- Sånt där är bara trams! slog han fast och stämningen var med ens elektrisk. Klassläraren som fått sitt projekt totalsågat av någons pappa log nervöst.
- Här behöver inte alla tycka likadant, absolut inte. Vi välkomnar alla synpunkter! Men, det är inte säkert att vi alltid anpassar oss till vad alla tycker, vi är ju professionella och genomtänkta i allt vi gör med era barn, det får ni inte glömma bort.
Hon tog ett djupt andetag.
- Men jag vill inte att min dotter ska behöva säga en massa skit för att ni tvingar henne.
Nu började flertalet föräldrar titta oroligt omkring sig, några vände sig mer demonstrativt om och spände indignerat blicken i gaphalsen därbak. Var han full, eller?
- Det är väl jättebra att våra barn får lära sig att säga uppmuntrande saker till varandra! En mamma rätade på ryggen och kom till lärarens försvar.
- Men om de blir skrivna på näsan vad de ska säga till varandra så är det ju inget de menar, fortsatte pappan. - Jag hatar sånt skit!
Ett sus av mummel gick genom klassrummet och flera föräldrar höjde samtidigt rösten för att hjälpa sina barns fröken att återställa ordningen. Någon uppmanade henne att fortsätta mötet och strunta i mannen, försäkrade ivrigt att alla andra tyckte att uppmuntransprojektet var en fantastisk idé. Tänk vad mycket gladare barnen skulle bli när de fick höra uppmuntrande kommentarer av sina kompisar varje dag. Och det skulle nog bara vara i början som de använde de kommentarer som lärarna skrivit på lapparna, tids nog skulle det bli en ringar-på-vattnet effekt som skulle leda till att de hittade på egna uppmuntrande ord till varandra.
Klassläraren försökte behålla lugnet men fläckarna på hennes hals talade ett annat språk. Det här var den sista reaktionen hon hade väntat sig. Den allmänna trenden att jobba med positiv förstärkning var verkligen inget hon hade kokat ihop själv, hon hade läst och hört om dylika projekt från flera andra skolor under de senaste åren. Hon hade dragit sig, det kunde hon villigt erkänna, känt en odefinierbar motvilja men fallit till föga. Hon ville vara duktig, hon ville höra till de som fick en extra hundralapp i löneöversynen. Så varför hade just hon straffats med en otacksam förälder som bröt alla oskrivna regler för hur man uppför sig på ett föräldramöte?
Hon tittade bort mot mannen och mötte hans blick. En öppen, frågande som inte väjde undan. Grå ögon. Hon kände hur det sög till i magen.
- Inte igen, tänkte hon matt och kände paniken komma krypande. Hon hade redan haft hemliga kärleksaffärer med fyra andra pappor i den här klassen. Nu fick det vara nog! Eller?

En tekopp

En timme för tidigt slår hon upp ögonen. Mörkret utanför fönstret är kompakt och ångesten sköljer genom hennes kropp. Sekunden innan hon hinner spänna musklerna, kontrollera andningen och ta spjärn mot skräcken låter hon den hemsöka henne, låter den härja fritt i kroppen. Dagen framför henne, som alla andra dagar; ett oskrivet blad. En resa på ett virvlande löv som inte kan kontrolleras. Hon förflyttar ena benet mekaniskt över sängkanten, därefter det andra. Golvet är isande kallt när hon sätter ned fötterna.

I köket fyller hon tekoppen med hett vatten. Tepåsen flyter upp till ytan och färgar vattnet orange. Hon kupar händerna runt den varma, rundade koppen, sluter ögonen och andas in teångorna. Värmen och förnimmelsen av den jämna, lena stengodsytan letar sig via handflatorna upp genom armarna och förmår axlarna att sjunka något.

Hon kommer överleva även denna morgon.

Busted

- Vad äter du på?
- Ingenting.
- Joho, det luktar ju lakrits.
- Nej, jag äter inte lakrits. Sov nu.
- Varför luktar det lakrits då?
- Jag kan inte känna att det luktar lakrits. Sov nu.
- Gapa då!
- Men varför skulle jag göra det?
- Jag vill bara se om du har lakrits i munnen.
- Ja ja, titta då. Så, nu ska du sova.
- Vad fort du gapade, gapa större!
- Nej, det tänker jag verkligen inte göra. Sov nu, annars går jag ut i köket så får du somna själv.
- Mamma...?
- Ja.
- Visst får man inte äta godis på vardagar?
- Hm, nej, det får man inte.
- Varför luktar du lakrits då?
- Okej, okej. Jag tog en lakrits som hade blivit över från i lördags. Bara för att den inte skulle ligga och bli gammal.
- Kan jag också få?
- Nej, det fanns bara en.
- Fanns det bara en och så åt du upp den själv?
- Eh, ja, du hade ju borstat tänderna.
- Hade inte du borstat tänderna?
- Nej, det hade jag inte.
- Om man inte borstar tänderna på vardagarna, får man äta lakrits då?
- Eh, he, inte riktigt.
- Hur då då?
- Ja ja ja ja ja! Jag hämtar en till dig också.
- Hade du två? Du sa ju att du bara hade en!

Något franskt jag älskar

Några hundra meter från Medelhavet, mellan två byar i det land som heter Frankrike finns en campingplats. Den finaste campingplatsen i världen tror jag att det är. I slutet av förra seklet kom vi dit för första gången och sedan har vi kommit tillbaka sommar efter sommar.
Semesterns första prövning är alltid att få ner tältpinnarna i den torra, röda, solbrända marken. Därefter ställa in packningen i tältet och noggrannt dra ner och upp alla blixtlås så att inte myrorna kommer in. I alla fall inte så många.

Sen väntar havet. Första åren bar vi flickorna dit ner, på axlarna. Man passerar vinodlingar med små gröna omogna druvor, pinjetallar som sträcker sig upp till himlen och lavendelbuskar som nästan bedövar luktsinnet. Därefter ser man havet som plötsligt uppenbarar sig mellan stammarna och tar den långa smala stentrappen ner till stranden. Världens vackraste strand. Om man tittar noga. Kan inte finnas någon bättre även om det kan verka så vid en hastig blick. När det är stilla är havet alldeles klart och man kan se minsta snäcka på botten. När det blåser kan man tjutande slänga sig i vågorna. Låter kanske som en vanlig havsstrand men det är det inte, för när man lägger sig på den, alldeles blöt och sval av havsvattnet, kan man ligga där i solen, blunda och bara lyssna på allt franskt lågmält prat som omger en. (Förutom när ens egna helsvenska flickebarn börjar bråka om den uppblåsbara krokodilen eller den stora spaden, och man abrupt rycks ur sin helfranska dröm.)

Åren har gått. Många ljumma kvällar har vi suttit utanför tältet och pratat eller spelat spel. Ibland har vi gått till restaurangen för att lyssna på någon fransk trubadur eller till boulebanan för att se på eller själva spela. När vi varit där på Frankrikes nationaldag, den 14 juli, har vi åkt in till närmaste lilla stad och tittat på fyrverkerier och dansande fransmän.

Sist vi var där ville inte barnen gå med mamma och pappa ner till havet. De undrade om inte vi kunde stanna på campingplatsen vid poolen så de fick vara i fred på stranden med de tyska tonårskillarna de lärt känna. De som bodde i husvagn några campinggångar bort. De var så roliga att vara med att våra döttrar inte hade tid att hänga med sina antika förfäder ens på kvällarna.

Barn växer och tiden flyger i väg. Nästa gång kommer vi nog åka själva, flickornas papps och jag.

Om att stryka under med linjal. Till ingen nytta.

Det är i trapphallen jag får syn på henne. Hon måste vara ny, för skolan är inte större än att jag annars hade sett henne tidigare. Hon sitter på det kalla fönsterbrädet i svart marmor med sina böcker i knät. Hennes hår är långt och cendréfärgat. Det ser inte ut att ha blivit borstat på ett bra tag men jag ser att hon inte är typen som bryr sig om det. Hon är typen som har viktigare saker för sig. Jeansen och gympadojorna är slitna, den urtvättade t-tröjan likaså.

Plötsligt tittar hon upp och för en millisekund ser vi varandra i ögonen när hennes blick passerar min. Det ilar till i magen. Jag kan inte sluta titta på henne. Ögonen är som fastvuxna åt hennes håll. Jag hör Emma, Elina och Selma från 8b skratta. De viskar, tittar på tjejen i fönstret och skrattar. Va fan håller de på med? Jag biter ihop käkarna för att hindra ilskan som vill ut och slå ner idioterna. Emma går fram till fönstret och tar i tjejens hår. Hon frågar om hon vet vad en hårborste är, sen skrattar hon så att hon måste hålla sig för magen. Tjejen i fönstret tittar åt ett annat håll och låtsas inte om frågan. Jag ser att hon skiter i småsaker som hur håret ser ut. Till skillnad från idiotEmma som antagligen sitter en timme varje morgon och fixar med sitt.

Jag kan inte sluta tänka på henne. Kan inte sluta tänka på millisekunden då hon tittade på mig. Utan att verka särskilt intresserad frågar jag Danne i 8b om de fått en ny i klassen. Jo, en Tilda. Som verkar lite konstig. Hon har skåpet bredvid Danne så han måste trängas med henne när de ska dit och byta böcker på rasterna. Han himlar med ögonen.

På kvällen bestämmer jag mig. Jag ska lägga en lapp i hennes skåp. Jag ska skriva att jag tycker att hon är söt, och så ska jag skriva mitt namn och min klass. Jag vill att hon ska förstå att det finns dom som skiter i om håret är borstat eller inte. Att det finns dom som fattar att det finns viktigare saker i livet. Jag tycker du är söt, skriver jag. Med linjal stryker jag under orden, så att hon ska förstå att hon verkligen är det. Sen stryker jag under dem en gång till för säkerhets skull. När jag ska skriva mitt namn får jag handsvett och hjärtklappning så jag väntar med det. Jag tänker att jag kanske kan peta in lappen med enbart det dubbelt understrukna; Jag tycker du är söt. Det kommer kanske göra henne lite gladare. Hon kommer fatta att det inte bara finns Emma-, Elina- och Selmaidioter på den här skolan.

Lappen ligger i min geografibok när jag cyklar till skolan nästa morgon. För att den ska hålla sig slät och fin. Inte bli skrynklig så att den ser ut som något skräp. Jag sitter i uppehållsrummet och tittar på hennes skåp innan första lektionen och det är då jag kommer på det: Hon kommer kanske tro att lappen är från Emma eller någon annan som vill driva med henne. Som bara vill vara taskig. Kan jag ta den risken? Abbe kommer och buffar på mig. Det är dags att ta trapporna upp till klassrummet om vi inte ska bli sena. Motvilligt följer jag med honom med lappen kvar i väskan.

En vecka senare när jag inte sett henne på flera dagar frågar jag Danne. Vart tog den där konstiga tjejen vägen, säger jag och ser ut som jag egentligen inte bryr mig. Danne svarar att hon inte trivdes, så hon flyttade till en annan skola. Lika bra det, säger han. Ja, lika bra det, säger jag.