På temat uppmuntran

- Vem fan behöver uppmuntran?
Några vände sig försiktigt om för att kika på pappan som plötsligt gjort sin stämma hörd där längst bak i klassrummet. Andra stelnade till där de satt.
- Sånt där är bara trams! slog han fast och stämningen var med ens elektrisk. Klassläraren som fått sitt projekt totalsågat av någons pappa log nervöst.
- Här behöver inte alla tycka likadant, absolut inte. Vi välkomnar alla synpunkter! Men, det är inte säkert att vi alltid anpassar oss till vad alla tycker, vi är ju professionella och genomtänkta i allt vi gör med era barn, det får ni inte glömma bort.
Hon tog ett djupt andetag.
- Men jag vill inte att min dotter ska behöva säga en massa skit för att ni tvingar henne.
Nu började flertalet föräldrar titta oroligt omkring sig, några vände sig mer demonstrativt om och spände indignerat blicken i gaphalsen därbak. Var han full, eller?
- Det är väl jättebra att våra barn får lära sig att säga uppmuntrande saker till varandra! En mamma rätade på ryggen och kom till lärarens försvar.
- Men om de blir skrivna på näsan vad de ska säga till varandra så är det ju inget de menar, fortsatte pappan. - Jag hatar sånt skit!
Ett sus av mummel gick genom klassrummet och flera föräldrar höjde samtidigt rösten för att hjälpa sina barns fröken att återställa ordningen. Någon uppmanade henne att fortsätta mötet och strunta i mannen, försäkrade ivrigt att alla andra tyckte att uppmuntransprojektet var en fantastisk idé. Tänk vad mycket gladare barnen skulle bli när de fick höra uppmuntrande kommentarer av sina kompisar varje dag. Och det skulle nog bara vara i början som de använde de kommentarer som lärarna skrivit på lapparna, tids nog skulle det bli en ringar-på-vattnet effekt som skulle leda till att de hittade på egna uppmuntrande ord till varandra.
Klassläraren försökte behålla lugnet men fläckarna på hennes hals talade ett annat språk. Det här var den sista reaktionen hon hade väntat sig. Den allmänna trenden att jobba med positiv förstärkning var verkligen inget hon hade kokat ihop själv, hon hade läst och hört om dylika projekt från flera andra skolor under de senaste åren. Hon hade dragit sig, det kunde hon villigt erkänna, känt en odefinierbar motvilja men fallit till föga. Hon ville vara duktig, hon ville höra till de som fick en extra hundralapp i löneöversynen. Så varför hade just hon straffats med en otacksam förälder som bröt alla oskrivna regler för hur man uppför sig på ett föräldramöte?
Hon tittade bort mot mannen och mötte hans blick. En öppen, frågande som inte väjde undan. Grå ögon. Hon kände hur det sög till i magen.
- Inte igen, tänkte hon matt och kände paniken komma krypande. Hon hade redan haft hemliga kärleksaffärer med fyra andra pappor i den här klassen. Nu fick det vara nog! Eller?