Något franskt jag älskar

Några hundra meter från Medelhavet, mellan två byar i det land som heter Frankrike finns en campingplats. Den finaste campingplatsen i världen tror jag att det är. I slutet av förra seklet kom vi dit för första gången och sedan har vi kommit tillbaka sommar efter sommar.
Semesterns första prövning är alltid att få ner tältpinnarna i den torra, röda, solbrända marken. Därefter ställa in packningen i tältet och noggrannt dra ner och upp alla blixtlås så att inte myrorna kommer in. I alla fall inte så många.

Sen väntar havet. Första åren bar vi flickorna dit ner, på axlarna. Man passerar vinodlingar med små gröna omogna druvor, pinjetallar som sträcker sig upp till himlen och lavendelbuskar som nästan bedövar luktsinnet. Därefter ser man havet som plötsligt uppenbarar sig mellan stammarna och tar den långa smala stentrappen ner till stranden. Världens vackraste strand. Om man tittar noga. Kan inte finnas någon bättre även om det kan verka så vid en hastig blick. När det är stilla är havet alldeles klart och man kan se minsta snäcka på botten. När det blåser kan man tjutande slänga sig i vågorna. Låter kanske som en vanlig havsstrand men det är det inte, för när man lägger sig på den, alldeles blöt och sval av havsvattnet, kan man ligga där i solen, blunda och bara lyssna på allt franskt lågmält prat som omger en. (Förutom när ens egna helsvenska flickebarn börjar bråka om den uppblåsbara krokodilen eller den stora spaden, och man abrupt rycks ur sin helfranska dröm.)

Åren har gått. Många ljumma kvällar har vi suttit utanför tältet och pratat eller spelat spel. Ibland har vi gått till restaurangen för att lyssna på någon fransk trubadur eller till boulebanan för att se på eller själva spela. När vi varit där på Frankrikes nationaldag, den 14 juli, har vi åkt in till närmaste lilla stad och tittat på fyrverkerier och dansande fransmän.

Sist vi var där ville inte barnen gå med mamma och pappa ner till havet. De undrade om inte vi kunde stanna på campingplatsen vid poolen så de fick vara i fred på stranden med de tyska tonårskillarna de lärt känna. De som bodde i husvagn några campinggångar bort. De var så roliga att vara med att våra döttrar inte hade tid att hänga med sina antika förfäder ens på kvällarna.

Barn växer och tiden flyger i väg. Nästa gång kommer vi nog åka själva, flickornas papps och jag.