Frågan är vilket intryck jag ger, där jag sitter i den lilla röda soffan. Det är en sammetssoffa, varför man har en sådan vet jag inte. På andra sidan det mörkbruna soffbordet sitter de på varsin hög stol, och iakttar mig. Jag försöker se avslappnad ut, kanske går de på det. Jag försöker se världsvan ut, men kan förstås inte tävla med dem.
"Vad är det du har gjort egentligen?" Frågan slungad som en diskus, den landar i mitt mellangärde.
"Jag vet inte", flämtar jag, känner rodnanden ta fart på bröstet och sakta klättra uppåt. "Borde jag veta det?"
De ler klädsamt, eller kanske inställsamt. Överlägset, förstås. Men rart. Fast också osäkert, definitivt osäkert.
"Men man kan säga ..." Min hjärna går på högvarv, jag måttar upp en kvadrat med händerna. "... att jag stängde in henne ... för att ge henne chansen att ta sig ur. Jag tycker om när folk tar sig ur."
"Okej?"
"Jag såg också till att hon fick hjälp, kände att hon aldrig skulle klara det på egen hand."
"Inte? Hm ... vi får fundera och återkomma. Tack så länge, och varsågod, här får du en kasse."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Bra- vad mkt frågor o fantasier den väckte, allt omkullkastades av kassen på slutet.
Jag är förkylningströg och fattade inte, men texten gav mej bra bilder och satte igång nåt, bra där!
Fattar noll men det är bra.
Fattar inte jag heller. Men jag får en massa intryck i skallen.
:)Härligt absurd text. Och snygg också.
Det är en stor spänning i din text, jag undrar vad som hänt och varför får hon/han en kasse! Mysiskt och pockar på fortsättning.
Snyggt skrivet! JAg fattar inte heller men det är väl meningen kanske :)
Oj, här blir man nyfiken! Fantasin trillar igång och jag får en massa olika bilder i hjärnan. Undrar om någon av dem stämmer?
Jag funderar på det där med kassen. Lägger man sina saker i en kasse på häktet, kanske? Det är bra skrivet iaf.
Skicka en kommentar