"Det där är rätt färg!" Du pekade och jag frågade vilken för det var ju omöjligt att se, så många färger glödde i kvällssolens sken, hundra nyanser av rosa, orange, purpur och guld.
"Men kolla, den!" insisterade du och jag försökte följa ditt pekfinger ner över hustaken, försökte verkligen, men de flöt ihop, färgerna, och de glänste så att jag var tvungen att kisa. Bara inte så att du såg, för jag ville stå där bredvid dig för evigt, det var det enda jag visste och vad brydde jag mig om rätt färg? Den salta vinden lekte i ditt hår, kastade det hit och dit, helt utan respekt.
"Jag tror jag vet vilken du menar", sa jag. "Den där som glänser i solen? Till vänster?"
Du skrattade och sa att det inte finns någon färg till vänster, för där tar ju havet vid, och jag skrattade jag med och sa att blå också är en färg. Sedan pussade jag dig på munnen. Oj, vad förvånad du blev.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Gäller att fånga tillfället i flykten liksom.
Yes. Rätt tillfälle. Absolut.
Bra timing! Wunderbar.
Ljuvlig text. Vill vara där.
Skicka en kommentar