Tema: Yvig

"Vill ni se en stjääärna, SE på mig!"
   Min faster var inte som andra. Var tredje helg svepte hon in genom vår ytterdörr med dofterna av världen där ute som en sky runt henne. Det var hårsprayen som höll filmstjärnefrisyren på plats, det var den lena minkpälsen i vilken tågresans doft och den kalla vintern dröjde kvar. Det var cigarettlukten; min faster rökte tre paket om dagen, trots att det, enligt mina föräldrars utsaga, var väldigt farligt. Det var parfymer och tjocka lager smink; det var nästan som Hollywood. Fast i Sverige, i en medelstor landsortsstad.
   När hon stämde upp i sång fyllde hon huset med sin whiskeydoftande basröst. Hon tog ett par danssteg och jag och mina småsyskon betraktade henne storögt. Hon var så onormal man kunde bli, föll utanför ramen för allt som kunde sägas vara i gängse ordning, som en sällsynt fågel i skriande fjäderdräkt, och hon hade alltid något spännande att berätta för oss om sin resa, så snart hon hade tvättat av sig tågdammet.
   "Jag satt mittemot en så snygg karl i skägg...", började hon ofta. Hon tyckte om snygga karlar i skägg.
   "Efter en stund frågade han om jag hade en näsduk att låna honom", fortsatte hon och sedan hade det mest intressanta samtal varit i full gång. Det brukade visa sig att han hade franskt påbrå. Min faster älskade franska män. Parrriii, Parrriii, var staden över alla. Staden hon skulle flytta till så snart hon hittat sin fransman.
   Vid middagsbordet åt hon mest av alla. Som en häst, som min mamma irriterat brukade muttra först när min faster åkt hem.
   "Jag äter ju ingenting hemma så jag måste passa på när jag är här", sa min faster och lutade sig tillbaka på matbordsstolen för att ge plats åt den jäsande magen. Sen log hon stort och tittade med plirande ögon på oss barn. Hon älskade oss, sa hon. Hon ville absolut inte ha några egna barn; hon berättade ofta och gärna att hon till och med en gång fått ett läkarutlåtande på att hon var i total avsaknad av moderskänslor. Men just därför var vi så viktiga för henne, förklarade hon. Hennes barn, men bara när hon hade lust.

Min faster hittade aldrig någon fransman och hon flyttade aldrig till Paris. Hon dog ensam med en kropp svårt deformerad av den rökhosta som i decennier höll henne vaken på nätterna. Men det är en annan historia.