söndag 16 maj 2010

Om att avstå

Att vänner kunde vara en lycka och välsignelse förstod han när andra pratade om sina. Och hans egen avsaknad av desamma kändes ibland som en brist men kanske framförallt som ett misslyckande. Förvisso var han intelligent nog att inse att andras babblande om sina vänner hit och dit delvis var skryt som inte alltid stämde överens med verkligheten; det var ju status att ha stor umgängeskrets. Men ändå.

Om han fick önska skulle han vilja ha ett par nära. Eller kanske inte för nära för det slutade alltid med en känsla av bakbundenhet, men ganska nära. Någon att gå på bio med. Och kanske på fotboll. Inte för att han egentligen var så intresserad av fotboll, men har man någon att gå med så kan man kanske bli?

På jobbet fanns det några han tyckte om. Med dem kunde han vara sig själv. De tyckte dessutom om honom, det märktes. Men därifrån till att umgås privat var steget långt. Han var inte en sån som ville vara vän med vem som helst. Skulle han ha vänner så skulle de uppfylla vissa krav. Ytlighet gick bort. Likaså de som byggde relationer på baktaleri av andra. De som behövde dricka för att umgås kunde se sig om efter andra dryckeskompanjoner än honom. Snobberi och all annan form av översitteri var inte heller hans kopp te. Dessutom kunde de inte ha vilka åsikter som helst. Han insåg att det sista fick honom att verka lite inskränkt men vissa människors inställning till livet och människans natur kunde han helt enkelt inte köpa.

Var det verkligen värt besväret att ha de där vännerna? Vid några tillfällen när andra tagit initiativet hade det alltid slutat med att han dragit sig ur. Att dra sig ur är inte lätt. Man kan inte rakt upp och ner säga att man inte längre vill vara den andres kompis, så gör man bara inte, så det kan ta lång tid av ignorerande och låtsad upptagenhet innan den andre förstår. Och var det verkligen värt det? Ville han verkligen åter igen ta risken att få en jobbig person runt halsen? Var det så viktigt att ha vänner?
Nej, det var det nog inte. Han trivdes ju faktiskt ganska bra ensam.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Bra text! Jag känner hur svårt det är för honom att släppa in, han sätter upp så många regler för andra för att skydda sig själv.

marmoria sa...

Du gör honom så naken och enkel, utan att karikera. Utsökt!

Jo, just ja: min text bara kom, som vanligt. Jag skriver alltid det första som kommer upp i skallen, och om skallen inte ställer upp, så skriver jag ändå.

HannaT sa...

Riktigt bra text. Gillade anglicismen "inte hans kopp te" :-)

Dessutom har du beskrivit min syskonsjäl. Känner SÅ igen hans resonemang!

Siestri sa...

Jättebra skrivet, känner faktiskt igen mig själv i personbeskrivningen:)
Tack för din kommentar på min blogg.
Boken "Lusten att skriva" tycker jag är bra för oss som vill skriva.

disco sa...

haha va roligt skrattar gott, bra. Alla är olika skönt det.

Y sa...

På något sätt "varsamt" beskrivet/skrivet.
Bravo!

Maria1723 sa...

Bra text! ;-)

På det viset sa...

Kalliwara: Det var precis det jag försökte förmedla.

Marmoria: Roligt att höra att du upplevde honom "naken och enkel". =)
Ibland rinner ord ur mig också och skapar texter som känns bra. När det händer är det underbart. Man får träning på det här på Skrivpuffen.

Hanna T: kul att du känner igen "honom". Då känns det som att jag lyckats.

Sissan: Vad häftigt att du känner igen dig! Får lust att läsa den där boken enbart av att se titeln.

Disco: Du känner alltså inte igen dig? =D

Y: Tack! Tycker om ordet varsamt.

Maria1723: Tacktack!

Agneta sa...

Bra skrivet!
Jag har tänkt starta en skrivblogg jag med, men aldrig fått tummen ur.
Dessutom bör jag lägga all skrivtid på min ev kommande roman. Eller novell eller vad det nu blir.

malix sa...

vilken härlig beskrivning bar på något sätt. gillar sättet han tänker på verkar som han klurat en del å det och tror jag e lite som honom.

Y sa...

Komma, ja just det :) dom är bra dom små rackarna... Tack ;)