Slutsatsen

- Vad kan du dra för slutsats av det då? Rektorn log och hennes vita tandrad blänkte i kapp med blingblinget runt hennes hals. Kuratorn och hans klassföreståndare la sina huvuden lätt på sned och tittade förväntansfullt på honom.

- Jag vet inte...

Han slog ner blicken. Vem orkade se det där djävla leendet som satt klistrat i hennes ansikte trots att han ännu en gång skitit i överenskommelsen? Inte han i alla fall.

- Vi vill ju bara ditt bästa. Ja, det vet jag att du förstår, du är ju en smart kille. Hans klassföreståndare, psykopat-Kerstin, såg nöjd ut med sin replik.

Tystnad.

Va fan glodde de hela tiden för? Han motstod impulsen att resa sig upp, ge dem fingret och försvinna ut för att aldrig mer komma tillbaka. Om det inte vore för mamma. Om det inte vore för mamma så skulle han göra det. Istället satt han tyst och tittade ner. Det var liksom koden; medan de förklarade vad han borde göra och vad han behövde, så uthärdade han. Snart skulle det vara över.

Tankarna for i väg. I kväll skulle han träffa Mimmi. I alla fall var det vad de bestämde i går kväll. Skulle han sms:a henne eller skulle han vänta tills hon hörde av sig? Tänk om hon hade glömt? Eller inte ville längre?

- Jag ser att du tänker så att det knakar. Kommer du fram till någon slutsats, månntro? Rektorns fråga fick honom att rycka till.
- Jag sms:ar!
- Ja, men det var väl en bra idé! Hon tittade på sina kollegor för att få deras bekräftelse och vände sig sedan åter till honom. Leendet var nu mer glatt än ansträngt.
- Sms:a mig så snart du har bestämt dig. Jag är helt öppen för de nya sätten att kommunicera. Vi måste ju anpassa oss till den tekniska utvecklingen! Hon skrattade till och kände sig plötsligt nöjd med utgången av mötet. Ha, skolans värsting skulle ha sms-kontakt med henne! Det måste väl ändå betraktas som ett genombrott? Sannerligen.