Tema: Lov, löv och lön

Det hade börjat skymma när jag äntligen fick komma in. Min chef sedan ett år tillbaka kikade ut från sitt rum och vinkade in mig med sin lediga hand, med den andra höll hon telefonen mot örat. Hon pekade åt mig att sätta mig ner och visade med handen hur personen babblade på i andra änden, hon himlade menande med ögonen. Jag satte mig ner med kappan och väskan i famnen och hoppades att fläckarna på min blus som jag dragit på mig under dagen inte skulle synas så mycket.
     "Ja, jag förstår..."
     "Det ska jag fundera på, det lovar jag."
     "Jo, men det ligger absolut något i vad du säger!"
     Jag lyssnade med ett halvt öra. På väggen över hennes skrivbord hängde en akvarell med några tråkiga höstlöv på. Don efter person, tänkte jag och tittade istället ut genom fönstret där en trädkronas gulnande löv fladdrade i vinden. Ett och annat släppte taget och gjorde en luftfärd uppåt innan de försvann ur sikte.
     "Men hur är det med dig egentligen?" Jag hoppade till. Telefonsamtalet var avslutat och min nya chef, som förresten heter Malena (så himla käckt på en femtioåring, not) tittade beklämt på mig.
     "Va?", svarade jag. Vad skulle jag svara på den frågan? Var det någonting med mig? Inte vad jag visste i alla fall.
     "Det är väl bra...", svarade jag osäkert och kände med ens att jag ljög. Att sitta där med Malena och bli ömkad kändes inte bra alls.
     "Men jag ser att du liksom har tappat stinget, eller hur jag ska uttrycka det..." Hon tittade på mig med rynkad panna. "Hm, du lever ensam, va? Stämmer inte det?" Hon böjde sig fram och tittade i sina papper. "Och du har väl heller inga barn som kan ta hand om mamsen på gamla dar, inte har du?" Hon sträckte sig över skrivbordet och la en hand på min arm. Jag var som det paralyserade bytet i boaormens grepp, mållös.
     "Jag begär inte att man alltid ska vara på topp på jobbet, det gör jag inte", fortsatte hon. "Och du är ju heller ingen ungdom längre...men det kan inte bli så stort lönepåslag, det förstår du ju."
     "Nej, jag hade inte väntat mig så mycket heller", pep jag.
     Hon tryckte till lite extra på min arm.
     "Ibland får man lov att acceptera att man duger fast man inte presterar så mycket. Så är det ju för oss alla, och det är viktigt att inse det, att tillåta sig själv att vara...hur ska jag säga...lite underpresterande ibland."
     Jag tittade på henne, kände hur mycket jag hatade hennes kastanjefärgade hår där rötterna aldrig fick en chans att synas, hennes prefekt målade rosa läppar och det ständiga blingblinget runt hennes hals.
     "Det blir tvåhundra kronor för dig, för jag tycker ju att alla ändå ska ha nånting", sa hon tröstande. Min hjärna arbetade med att tugga i sig och svälja tvåhundrakronorsinformationen. Jag med att försöka andas lugnt.
     "Men oj, vad klockan är mycket!" Hon tittade på sitt armbandsur och släppte min arm som om hon bränt sig. "Jag ska ha några väninnor hem på middag ikväll, förstår du." Hon tittade på mig samtidigt som hon tog sats för att resa sig upp. "Så himla roligt, vi har träffats en gång i månaden ända sen början av nittiotalet. Vi bodde i samma radhusområde då och sen dess har vi hållit kontakten."
     Jag böjde mig ner för att ta upp min väska och kappa som glidit ner på golvet.
     "Du borde förresten bli lite mer social!", kvittrade hon. "Vänner klarar man sig inte utan och jag har en känsla av att du inte har så många, stämmer inte det?"
     Tillintetgjord reste jag mig upp och klev ut genom dörren utan att svara. När jag kom hem gick jag in och satte på datorn innan jag ens tagit av mig jackan. Förlamningen hade börjat släppa och ilskan steg i mig som lavan i en vulkan strax innan utbrottet. Nu jävlar!