Jag tog bussen hem. Jag tycker inte om att åka buss men den här gången kändes det för jobbigt att gå. Ibland är blotta tanken på min väg hem mer än jag mäktar med. Samma gator varje gång, samma putsade hus och välansade parker.
Jag satte mig vid fönstret och hoppades att ingen skulle sätta sig intill. Jag tycker inte om att sitta bredvid främmande människor på bussen, de kommer för nära. En del breder ut sig bortom anständighetens gräns, sitter hur bredbent som helst.
Efter två hållplatser klev en lång yngling på. Han hade en ring i läppen och svart axellångt hår. En av den sortens ungdomar. Han satte sig bredvid mig och placerade fötterna på sätet mittemot. Ett par lortiga svarta Converse. Jag tycker inte om situationer där man måste säga till men ibland har man inget val. Vuxna säger till alldeles för sällan. Många låter ungdomar göra vad som helst, de bara vänder bort huvudet och låtsas att de inte ser. Det gör ungdomar otrygga, de behöver vuxna som kan visa var gränsen går.
"Ursäkta, ta ner dina skor från sätet" , sa jag.
Han tittade till på mig som om jag kom från en annan planet. Var fick hon luft ifrån, kanske han tänkte. Sen tittade han rakt fram igen, fötterna hade han kvar. Jag avskyr att bli ignorerad på det sättet. Vad ska man säga då? Vad man än hittar på att säga så vet man inte hur det kommer gå.
"Hörredu!", sa jag med lite myndigare stämma. Jag sträckte samtidigt på mig. "Ta ner fötterna från sätet! Det blir inte så kul för den som kommer och sätter sig där sen när den blir smutsig bak på jackan." Eller i rumpan, tänkte jag men det sa jag inte. Rumpa är ett ganska intimt ord.
Inte en reaktion. Han låtsades helt enkelt att han inte hörde mig. Jag visste inte vad jag skulle göra härnäst. Jag satt där inklämd mellan honom och fönstret, luften allt tyngre att andas som den ibland blir på bussar.
"Om du inte tar ner fötterna så kliver jag av nästa hållplats!" Hotet kom från ingenstans men tog viss skruv. Han vände sig mot mig och såg förvånad ut. Jag noterade att han såg ganska ung ut, kanske femton. Sen tittade han rakt fram igen, fötterna kvar på sätet.
Följdaktligen klev jag av hållplatsen efter. Han var tvungen att resa på sig för att släppa fram mig. Ute hade det börjat duggregna.
Jag hoppas att han lärde sig något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Gillar tonen, din lätta ironi och jagberättarens antiaggressivitet, trots allt.
Favoritmeningar: "En del breder ut sig bortom anständighetens gräns..." och "Jag tycker inte om situationer där man måste säga till.."
Utmärkt att vinkla texten med ett inslag av martyrskap. Det är ganska ovanligt i denna alltför tillrättalagda värld. Bra!
Haha, känns som om det skulle kunna varit jag. Liksom inmålad i ett hörn. Intressant situation. Väldigt bra!
Åh, precis så som jag avskyr att behöva trängas in i ett hörn, bredvid någon som "breder ut sig bortom anständighetens gräns". Jag tyckte "hotet" var så underbart rörande. Och fullt av någon slags hopplös insikt om att det inte går att förändra någon, åtminstone inte första gången. Och inte om han inte vill. Fint berättat. Cissi
Bra flyt i berättelsen. Tyckte om den.
Usch jag får ångest bara av att läsa...
Man undrar ju varför han gör så där?
Trots? Eller?
Bra att du sade till iallafall
razaha: Texten är påhittad så det är inte jag som är huvudpersonen...=)
Om något så är jag faktiskt på killens sida i den här berättelsen.
Skicka en kommentar